Nej, det blir inga fler åk nu

Nej, det blir inga fler åk nu

Under denna vinjett – ”Idrottarnas Röst” – låter vi spelare, coacher, stjärnor, aktiva och icke aktiva komma till tals. Om deras liv i idrottens tjänst. Om saker de funderar på, längtar till, saknar, avskyr eller älskar. Det är sportutövarnas egna ocensurerade ord, rakt från deras hjärtan. Bakom kulisserna och från den yppersta elitens estrad. Denna gång; Maria Pietilä Holmner, alpin VM-medaljör.

Vilken idrottare har inte drömt om att avsluta sin elitidrottskarriär med att sträcka händerna i luften och höra publiken jubla när slutsignalen ljuder eller mållinjen passeras för sista gången? Känna den där obeskrivliga glädjen, stoltheten, fira med symbolisk champagne, kramas, hyllas, minnas och snipp snapp snut så var sagan slut. Precis så där var det… inte för mig.

Jag hade en enda dröm som liten - att bli ”proffs”. Genom min pappas yrke som sjukgymnast inom elitidrotten och framförallt hockeyn fick jag som liten träffa många ”proffs” och det kanske var just där som min dröm föddes. Mamma och pappa lät mig testa på alla möjliga idrotter, och det sägs att jag tidigt frågade min fotbollstränare: ”Vad tjänar man mest på, fotbollsproffs eller skidproffs?”

Idrotten har alltid förknippats med vänner och glädje för mig. Med risk att missa kompisarna i liften hann jag knappt stanna för att kissa eller fika den medhavda matsäcken och ”bara ett åk till, pappa” var en standardreplik varje kväll i backen när bilen gick på högvarv redo att åka hem till kvällsfikat och läxläsningen.

" Bara ett åk till, pappa."

Idag är jag så oerhört tacksam över chansen mina föräldrar gav mig att testa på alla möjliga olika utmaningar som idrotten har gett och det var inte förrän inför gymnasiet som jag bestämde mig för att satsa på den individuella skidåkningen istället för fotbollen. Jag har alltid varit en målinriktad person som älskar att utmana mig själv. Med mitt finska sisu i blodet har jag alltid varit otroligt envis. Som 15-åring stod jag på flygplatsen hemma i Umeå gråtandes och kramades med mamma och pappa inför min första längre Europaresa och tävlingstour med ett gäng äldre tjejer. En tour som i efterhand blev både ett av mina allra härligaste minnen genom karriären och också det riktiga startskottet för min skidkarriär. Allt rullade sedan på snabbare än jag vågat drömma om och året efter blev jag uttagen till tävlingar i både Europacupen och Världscupen och sen dess har jag under mina 15 år långa karriär upplevt ett äventyr fyllt av förväntningar, mästerskap, nyfunna vänner, uppfyllda drömmar, obeskrivlig glädje, spyfärdiga träningspass, besvikelse, floder av tårar, värmande teamkänsla och dessutom lärt känna mig själv utantill och upptäckt sidor jag innan inte trodde fanns.

VM-silver i storslalom 2007

Inför säsongen 2017/18, med OS i Pyeongchang som mitt stora mål och chans till revansch efter hundradelarna utanför pallen i Vancouver 2010, tog jag mig en rejäl funderare efter både svajig motivation och skador i bagaget. Med en glasklar målsättning hittade jag min motivation och fick chansen till ett nytt upplägg som kändes både inspirerande och motiverande. I en ny miljö skulle jag träna skonsammare för min rygg som påriktigt börjat protestera efter alla års tuff belastning.

OS-säsongen inleddes med en månads träningsläger på Nya Zeeland och en vecka på glaciär i Schweiz men pang bom blev det grus i maskineriet och allt annat än fokus på de mål, drömmar och visioner jag hade inför säsongen. En ond rygg som knappt klarade av att genomföra hälften av planerad träning resulterade i frustration, obeskrivlig stress och tankar som knappt fick plats i ett otroligt förvirrat huvud. Avbryta läger, läkarbesök, röntgen, hemresa och vänta. Försök till rehab, bakslag, vila, vänta och behålla lugnet. Lättare sagt än gjort.

" Jag gick en fight mot en klocka som tickade snabbare än nånsin förut, ett huvud som aldrig tänkt så här mycket och ett hopp som aldrig svek mig. "

För att möjliggöra en start i mitt fjärde OS tillbringades dygnets alla timmar i gymmet, i poolen, på behandlingsbänken, i högläge eller vilandes för inför nästa pass. Från att ha haft svårt att sova, ta mig ur sängen, behöva hjälp att klä på mig, svårt att gå och sitta, till att äntligen fungera normalt i vardagen, stegra träningen, överge lugna andningsövningar i utbyte mot lackande svett och härliga powerövningar. Äntligen känna ett starkt hopp om att snart kunna åka skidor igen och det fick mig att kryssa för 28 december i kalendern med möjlighet att ge mig tid för en ärlig uppladdning mot ett möjligt OS.

Den kalla decembermorgon i Åre satt jag där i VM-arenan med de neonlysande VM Åre 2019-loggorna som länge inspirerat och motiverat som ett möjligt och perfekt avslut på en lång och härlig karriär. Men istället med en säsong som börjat med inställda läger, missad världscup och ett maxat försök att hålla skenet uppe för landslagsledning, media, sponsorer och ja, inte allra minst mig själv, i bagaget. Min Hans fick hjälpa mig på med pjäxorna och skiddressen, den varmaste dunjackan jag hittade åkte på och jag stapplade med bestämda steg mot liften. Hela morgonen hade präglats av en tystnad, lite förstående blickar och en menande spänning i luften. Jag gjorde min rutinmässiga uppvärmning, friåk och besiktning av banan. Simulerade OS-slalomstarten i Jeongseon, lämnade överdragskläderna, klartecken på radion, slog av snön på stavarna och gjorde nog karriärens mest målinriktade start…

" Men jag visste direkt. Kände direkt. Och det hade jag gjort länge. "

Men jag var envis. Hos mig repeterades det klassiska ”ända in i kaklet” som ett mantra och vid motgångar genom karriären har jag ”knutit näven i byxfickan” som pappa alltid sagt och bestämt mig för att klara av det nästa gång istället. Men den här gången var det annorlunda, det var inte ens i närheten. Det var finito!

När man älskar nåt så mycket är det svårt att veta och förstå när det egentligen ska ta slut. Det där ”perfekta” slutet påsagan med den jublande publiken, obeskrivliga glädjen och tillhörande champagnefirandet blir inte alltid som man tänkt sig. Och så slutade inte min saga heller. Många har försiktigt frågat hur det känns, om jag är ledsen, saknar skidåkningen och kommit över att det inte var jag själv som fick bestämma att sluta. Och visst, jag hade kunnat förgylla min karriär med ytterligare en säsong, en chans till att fightas för en OS-medalj, avsluta med ett VM på hemmaplan i Åre och fylla minnesbanken med fler guldkorn som vyer, miljöer och människor. Men allt har sin mening och en sak är i alla fall säkert - jag försökte ända in i kaklet och kommer aldrig behöva grubbla över att ”jag skulle nog ändå ha kört vidare en säsong!” Kanske ett hårt avslut, men jag har alltid gillat raka rör.

Bara ett åk till? Nej, det blir inga fler åk nu.

Maria i San Fransisco

//Maria

IntroductionNej, det blir inga fler åk nu