Efter jag lade av kom smällen

Efter jag lade av kom smällen

Under denna vinjett – ”Idrottarnas Röst” – låter vi spelare, coacher, stjärnor, aktiva och icke aktiva komma till tals. Om deras liv i idrottens tjänst. Om saker de funderar på, längtar till, saknar, avskyr eller älskar. Det är sportutövarnas egna ocensurerade ord, rakt från deras hjärtan. Bakom kulisserna och från den yppersta elitens estrad. Denna gång; Anna Haag, OS-medaljör i längdskidåkning.

Jag har alltid levt med den totala övertygelsen att jag en dag ska vakna upp och känna mig färdig. Färdig med elitidrottandet och redo att gå vidare, vidare till det nya livet. Livet som innehåller mindre idrottande, men framför allt mer tid för familj, vänner och alla roliga projekt som ligger och lurar. Till viss del hade jag rätt. Men mestadels var jag helt fel ute. Efter bara ett par dagar in på OS i Sydkorea i februari vaknade jag upp och fick den där känslan ”jag är färdig”. Det var en stark aha-upplevelse samtidigt som det inte var en överraskning. Jag blev inte förvånad, snarare kände jag en enorm lättnad. På samma gång spred sig en oro i bröstet om hur jag skulle berätta det.

Anna Haag under OS i Sydkorea

Framför allt hur jag skulle berätta det för Emil. Men också hur jag skulle kunna hålla det för mig själv resten av OS-äventyret. Det visade sig att den där insikten att vara klar låg som en liten diamant inom mig, som gav mig styrka och mod att njuta allt vad jag kunde trots att kroppen var långt ifrån så stark som jag ville. Och att ringa Emil och berätta var en befrielse. För oss båda. För jag tror någonstans att vi båda, inom oss, omedvetet hade börjat förbereda oss på att kliva åt sidan, men vi väntade in att en av oss skulle ta beslutet. Så när jag väl yttrat orden till Emil, dröjde det inte länge innan han kände precis detsamma som jag.

" Men det som väntade sen, hade ingen av oss kunnat förbereda oss på. Det var som att vi sögs in i en virvelvind som bara snurrade snabbare och snabbare och ingen av oss varken hann känna eller tänka eller agera, det var bara att hänga med. "

Mer om konsekvenserna av att lägga av ”pang, bom!” längre fram i texten. Först vill jag göra bokslut över min karriär.

Jag har levt i skidbubblan sedan jag var mycket ung. Att vara elitidrottare är som att åka känslomässig berg-och dalbana. Man är helt inne i den där bubblan, analyserar varje träningspass och varje känsla. Allt för att optimera. Generellt handlar elitidrott om ren och skär idioti, där minsta detalj kan vara skillnaden på nå sina drömmars mål eller totalt fiasko. Och ofta är fiaskot en katastrof i sin egen värld och alltför ofta späs det på av medias och supportrars besvikelse över att jag inte presterat. Jag har alltid varit synad. Bedömd. Och alla tycker sig ha rätt att fritt få ha åsikter om en. Tyvärr är man som idrottare inte mer än mänsklig och låter man dörren för sina känslor stå öppen, då blir det tufft. Dock lärde jag mig med åren – det slutade med att jag sällan läste det som skrevs eller sades. Att sociala medier gjort sitt intåg i samhället har gjort att ALLA numera har en röst, en röst där man både kan hylla och såga. Helt fritt, utan filter. Det är en balansgång att vara tillgänglig samtidigt som man vill skydda sig själv från negativitet och näthat.

Anna var med och tog silver i staffetten i OS 2018

Mina elva år i landslaget har varit fantastiska. Jag har fått träna med likasinnade, fått vänner för livet, rest och sett världen. Jag har utmanat mig själv till bristningsgränsen och fått jubla över medaljer och gråtit av besvikelse. Ångrar inte en dag av det livet. Jag kom in i laget 2007 och varje läger var en utmaning, sparringen på passen var makalös. Vi utmanade varandra. Vissa år kanske för mycket, andra år tog vi alldeles för lite hjälp av varandra. Men vi hade alltid varandra. Charlotte Kalla, Ida Ingemarsdotter och jag har följts åt sedan dess och det har varit en enorm trygghet att ha varandra. Idag är vi inte bara vänner från sporten, utan vi är vänner för livet.

" Och när Stina Nilsson äntrade scenen under Val di Fiemme 2013 hade jag ingen aning om att både jag och Emil idag skulle kalla henne vår lilla skyddsling."

Om jag är nöjd med min karriär? Ja, för jag har gjort vad jag kunnat. Jag har fått jubla på OS och jag har gråtit av besvikelse. Kanske kommer det kännas annorlunda om några år, för jag fick ju aldrig vinna det där individuella guldet, men samtidigt så kan vi inte alla bli världsmästare. Däremot har jag tränat som en världsmästare och det känner jag stolthet för idag.

Avskedet och framtiden så; jag och Emil fick det mest fantastiska avslutet man kan tänka sig i Falun – med jubel från hemmapubliken och nära och kära på plats. Vi for raka vägen till morgonsoffor till olika TV-kanaler, vi fortsatte tävla lite och mitt i allt skulle vi planera vårt drömbröllop. Virvelvinden snurrade på max och vi hann aldrig stanna upp. Vi fick uppleva den mest magiska bröllopsveckan och åkte därefter på roadtrip i Europa, något vi alltid drömt om. Köpenhamn, Amsterdam, Paris, Como och en vingård i Piemonte. Wow.

Anna och Emil gifte sig på Gotland i somras

Efter bröllopsresan var vi i Kina för ett inbjudningslopp och när vi kom hem därifrån till Östersund insåg jag att jag inte saknade tävlingarna någonting. Det var första gången vi landade hemma i huset på mer än ett halvår. Jag förstod att något inte stod rätt till.

" Och då kom smällen. Och det var rejält."

Jag hade drömt om att bara köra vidare. Träna vad jag ville, åka på events, driva projekt och bara köra järnet. Men jag orkade inte ens ta mig ut på en promenad. Ingen blev väl egentligen förvånad – inte jag själv heller – men besvikelsen över att inte få göra det jag så länge drömt om var total. Ingenting kändes roligt. Jag orkade noll. Juli månad handlade om att spara energi och meditera. Emil var en klippa bredvid mig.

Att gå från elitidrottare till ”Svensson” är inte lätt, det är ofta förknippat med en känsla av förlust, en känsla av att sakna riktning, driv och mål. Men jag tror att det är nyttigt att få den där smällen. Att få chansen att stanna upp. Reflektera över vad det är man vill. För vi har ju levt efter premissen att optimera allt vi gör, och plötsligt är inte längre det som är det viktiga för mig och Emil.

Nu ska vi leva.

Starbucks i Peking

/Anna

IntroductionEfter jag lade av kom smällen