Inför Milan-Arsenal: Pressen på Wenger större än någonsin

Inför Milan-Arsenal: Pressen på Wenger större än någonsin

Från världsledande och hyllad till omsprungen och oönskad. Är Europa League-mötet med Milan Arsène Wengers sista matcher med Arsenal?

15 maj 2004 står Arsène Wenger på vad som sannolikt är toppen av karriären. Wengers tredje ligatitel som manager för Arsenal var säkrad sedan innan, men 2-1-segern hemma mot Leicester innebar att Arsenal gått igenom ligaspelet obesegrade. Det var en bedrift som bara ett lag i den engelska högstadivisionen klarat av tidigare, Preston North End i slutet av 1800-talet. Wengers ”Invincibles” spelade Englands bästa och mest attraktiva fotboll, och det med ett lag som till stor del bestod av spelare som även med den tidens ekonomiska mått hade hämtats in för småpengar och blommat ut till världsstjärnor under Wenger. Fransmannen hade revolutionerat den engelska fotbollen och Arsenal kändes som framtiden.

Vi snabbspolar fram knappa 14 år, förbi Alex Fergusons andra titelgeneration i Manchester United, Chelseas ryska oljemiljarder och Manchester Citys näst intill bottenlösa skattkista, och vi finner en Arsène Wenger och ett Arsenal som förmodligen befinner sig i sitt djupaste hål sedan fransmannen tog över klubben 1996.

Efter nyår har Arsenal förlorat 8 av 14 matcher, de är borta från alla titelsammanhang utom Europa League och kommer till torsdagens viktiga bortamöte mot formstarka Milan med fyra raka förluster i ryggen. Från supporterhåll är tonerna inför matchen på San Siro förväntat negativa med tanke på rådande form och hur Wenger brukar sätta taktiken i dubbelmöten i Europaspel.

Axel Asplund är ordförande i supporterföreningen Arsenal Sweden, och han tror inte på seger i första matchen, men är försiktigt hoppfull om ett avancemang.

-Det kan kanske gå över två matcher, men med tanke på vår form kontra Milans känns det som att vi max får med oss ett oavgjort resultat från Milano. Förhoppningsvis går Arsenal ut med en lite mer försiktig approach i första matchen, men Wenger jobbar sällan så i Europa, tyvärr. Tittar man på Champions League har vi ju flera exempel på möten där man åkt på en riktig smäll redan i första matchen för att sedan göra en bra retur som ändå inte räckt för att det gick så otroligt dåligt i mötet innan.

Om vi leker med scenariot att Arsenal slår ut Milan, hur värderar du deras chanser att vinna hela turneringen?

-Jag ser inte Arsenal som en klar favorit att vinna alltihopa, det är några riktigt bra lag med. Det är väl en handfull lag som känns som potentiella vinnare, och Arsenal är med där, absolut. Men man ska ha lite tur med lottningen också. Säg att vi skulle lottas mot Atletico Madrid nästa omgång, då tror jag det är tack och adjö.

Utöver att vara Arsenals enda potentiella titel denna säsong är Europa League också Wengers enda chans till upprättelse. Ligacupfinalen har redan förlorats, laget åkte ur FA-cupen mot Nottingham Forest, någon titelstrid i ligan är det absolut inte tal om och inte ens det som i så många år var Wengers fallskärm och garanti, spel i nästa säsongs Champions League, verkar fungera längre. Förra våren slutade Arsenal utanför topp fyra i England för första gången sedan 1996, och med mindre än tio matcher kvar av denna säsongs ligaspel har man 13 poäng upp till fjärdeplatsen. För Axel Asplund är situationen solklar, Wenger borde satsa allt på Europa League och släppa ligaspelet, av flera anledningar.

-Dels är vi ju inte bortskämda med europeiska titlar, och dels är det här sista möjligheten att vinna något den här säsongen överhuvudtaget. Sen är Champions League-platsen som kommer på köpet för den som vinner turneringen högt värderad eftersom klubben sannolikt inte når dit genom att sluta topp fyra i ligan. Det är för många poäng upp och för få matcher kvar för att det ska vara rimligt att gå ifatt de lag som ligger där nu. Så trots det allmänna läget finns det ändå en del pepp inför Europa League, även om det finns folk som hoppas att det ska bli skit av det för att de tror det snabbar på processen att bli av med Wenger. Men då är man fel på det i fråga om vad supporterskap är och ska vara enligt min mening.

Det Axel beskriver i form av supportrar som vill att Arsenal ska åka ur Europa League känns igen. Man har inte behövt leta länge på sociala medier de senaste åren för att hitta supportrar som tyckt att enstaka framgångar som FA-cuptriumfer varit lika mycket till förbannelse som glädje, då de ingjutit en falsk känsla av att ”nu har Wenger fått ordning på allt” som lett till att hans sejour i klubben förlängts ytterligare. När Arsenal 2017 vann sin tredje FA-cup på fyra år gjorde man det med en trebackslinje som hade visat sig lyckosam under säsongsavslutningen. Framförallt signalerade det en sällsynt vilja hos Wenger att testa något nytt och att faktiskt lära sig av sina konkurrenters framgångar. Det gjöt hopp inför den kommande ligasäsongen.

Istället spelar Arsenal nu sämre defensivt än någonsin tidigare under Wenger-eran, och inte heller offensivt lever namnen i startelvan upp till potential och förväntningar. Många supportrar håller hårt i pragmatiska deviser som att ett lag aldrig är bättre än sin tabellposition, och det är svårt att argumentera mot det. Men det är också svårt att titta på Arsenals bästa elva och inte se ett lag som borde kunna prestera bättre. Att kunna utmana blytunga Manchester City om ligatiteln är kanske att lägga ribban högt, men förluster mot Nottingham, Bournemouth, Swansea, Östersund och Brighton inom loppet av ett par månader skvallrar om att det är något fundamentalt som är fel i Arsenal, och ett problem som sträcker sig längre än att man inte har tillräckligt kompetenta fotbollsspelare.

-Problemet är inte talangen, det är Wengers oförmåga att få ut potentialen och mentaliteten hos spelarna. Monreal är en spelare som har höjt sig, men utöver honom händer det inte mycket. Özil spelade bra tills han fick ett nytt kontrakt, var är han nu? Det finns inga tydliga linjer i Arsenals spel, ingen idé. En gång i tiden var Wenger ledande, ingen tittar på honom längre. Han är omsprungen. Även transferstrategin går att ifrågasätta, varför köper man en anfallare som Aubameyang om man inte ska spela ett djupledsspel? Då kunde man lika gärna ha behållt Giroud som kan stångas i boxen. Man värvar fina namn, men får inte ut deras kunnande, slår Axel Asplund kallt fast.

Det är när på omöjligt att prata Arsenal med en Arsenalsupporter utan att landa i Arsène Wengers vara eller icke vara, och klubbens framtid efter att Wenger slutligen inte är manager längre. Det är ingen skimrande bild som målas upp av Wengers kommande avsked. Tåget har gått.

Man får intryck av att väldigt många supportrar vill att Wenger ska försvinna så snart som möjligt, men de vill också att han ska få träna laget sin sista match, veta att han gör det och hyllas som han trots allt förtjänar i samband med det. Kommer vi att få se ett Ferguson-avsked?

-Den möjligheten har nog passerat, tyvärr. Han hade läge att lämna som en hjälte 2014 när Arsenal äntligen vann en titel igen, men han valde att skriva ett nytt tvåårskontrakt. Sen hade han samma chans igen 2017, och valde åter att skriva ett nytt kontrakt. Det blottar också svagheten hos styrelsen som inte tog tag i möjligheten att gå vidare från Wenger med ett positivt avslut i ryggen. Kanske skulle en ordentlig förlust mot Milan sätta den press som behövs på styrelsen för att de ska agera, men det känns osannolikt. Wenger avgör själv, och han säger ju rakt ut att han inte tänker avgå utan vara kvar över nästa säsong också. Sparken vore ovärdigt, men det är enda lösningen. Så på kort sikt blir eftermälet nog inte så kul, men det hänger såklart också på hur hans ersättare presterar. På lite längre sikt kommer hans arv säkert att hyllas, han är ändå den störste manager vi har haft. Han transformerade hela klubben och är näst på tur för en staty utanför Emirates.

Och ny tränare efter Wenger? Etablerat och kortsiktigt eller någon mindre erfaren som kan få mer tid att etablera något nytt?

-Även där saknas det en tydlig bild, och det försvåras av att ingen i styrelsen har erfarenhet att anställa en ny manager. Wenger har ju varit där längre än alla. Men får jag välja sjäv så ser jag helst en etablerad Ancelotti-typ som kan stå upp när det blåser och har erfarenhet av att vinna de största titlarna. Några säsonger för att rätta upp laget och efter det kan man kanske satsa mer långsiktigt med en yngre tränare som representerar en mer modern fotboll.

Fokusen på Wenger inför dubbelmötet med Milan är enorm. Skulle Arsenal åka ur är deras säsong i princip helt över redan i mitten av mars, och pressen på Wenger och styrelsen skulle bli större än någonsin tidigare. Men oavsett resultat mot Milan känns det inte som att Arsène Wenger är vid vägs ände med Arsenal. En obeslutsam styrelse och en envis manager som vägrar inse att tiden sprungit ifrån honom signalerar inte att en smärtfri lösning på Arsenals förfall är nära förestående. Och ingen verkar tro på Arsène Wenger, utom han själv.

IntroductionInför Milan-Arsenal: Pressen på Wenger större än någonsin