• En vecka att glömma......

  Föregående

• Keep on keeping on...

  Nästa

Måndag hela veckan - ja tack!

Två förbannelser är brutna. Frågan om vad det betyder i nuläget är givetvis befogad då det var Portsmouth (eller ”Pårtsmuss” som evigt sopige Arne Hegerfors skulle ha sagt) som stod för kvällens motstånd.
Klart är i alla fall att Liverpool efter mången sorg och fiaskon lyckades vinna en måndagsmatch. Dessa kvällar som jag vanligtvis älskar då det alltid känns som en liten portion Premier League-magi spiller ut över den nyligen inledda veckan.

Det absolut största glädjeämnet var dock inte segern i sig – den var trots den senaste tidens avgrundsdjupa motgångar helt given både på förhand och efter 25 minuters spel – utan Alberto Aquilanis definitiva genombrott inför den publik som förhoppningsvis kommer älska honom under många år framöver.
Precis som jag och alla andra Liverpoolare både förväntade och krävde lät Benitez Aqua starta istället för Odågan (som han behåll på bänken matchen igenom! Hallelujah! Förbannelse nummer två bruten), och vilken uppvisning italienaren bjöd oss på.

Det börjar verkligen synas vilket unikt rörelsemönster och fantastisk speluppfattning han har. Pompeys mittfält och backlinje lät honom förvisso under matchens första 30 minuter operera under större ytor än vad som är hälsovänligt på den engelska sydkusten, men även då gästerna insåg att man måste ligga närmare än ett brunstigt frimärke lyckades Aqua spela sig ur situationerna med en sällan skådad elegans och målmedvetenhet.
Att han inte har getts chansen att få visa upp sig själv i större utsträckning tidigare är fortfarande en av denna mörka säsongs allra största mysterium. I dag kändes mittfältet slagkraftigt, väl balanserat och kreativt. Att Mascha ska få skörda lika framgångsrikt på många gånger egen hand på söndag mot United är dock en ren och skär möjlighet. En lysande glimt av framtiden fick vi dock likväl, och där regerade Aqua som också fick äran att göra sitt första mål i ligan mitt framför The Kop. 

Rafa tog chansen och gjorde det enda han möjligtvis kunde: att släppa på kontrollbehovet och ge Gerrard och Aquilani fria tyglar medan Mascha stod med lien och halshögg alla eventuella uppstickare. Helt rätt och ibland går skam faktiskt på torra land.

Och så var det den där Fernando Torres. Efter att ha betett sig som en den barnrumpa han ser ut som förra veckan mot Wigan var han måhända inte sin mest sprudlande och energiska uppenbarelse i dag, men leendet (även vid 0-0) var tillbaka och det där skitmålet till 1-0 var fantastiskt viktigt. Avslutet vid 4-0 var briljans av bästa Torresslag. Som bonus spelade han dessutom fram till både Babels och Aquilanis mål.
15 mål på 19 matcher nu, och detta utan att ha varit i total form någon gång under säsongen. Vilken man.