• En högst igenkännbar k...

  Föregående

• Snart en av två...

  Nästa

Dags att snegla på kanonkulan

Jag börjar känna mig som den ödesdigert olycksfågelsanklagade ynglingen i Master And Commander som efter mörka blickar och alltmer tilltagande dödliga viskningar bland skeppsmännen ombord på HMS Surprise väljer att ta sitt liv genom att sänka sig själv till havets djup med en kanonkula i famnen. Sjöman och fotbollsentusiaster, lika vidskepliga...

Suicidal är jag knappast, men man kan ju onekligen fundera på sin kosmiska status…
Jag började blogga här i samband med förlusten mot Fiorentina och med naiva tankegångar ruskade jag mig hyfsat snabbt av det och startade uppladdningen inför bortamatchen mot Chelsea. Torsk där och sen uppehåll, sen badbollsförlust mot Sunderland den gångna helgen och så nu ikväll visade rött en ännu en gång att man utav de fyra (fem) stora i Premier Leauge är det lag med avgjort tunnast trupp. Förlust mot ett taktiskt och modigt Lyon där Liverpool utan självförtroende, en ramstark spelidé, Torres och Gerrard i form (mitt i alla denna omvända lycka ser han dessutom till att vara definitivt borta från söndagens match mot Manchester United) fick till en ledning men saknade efter det de rätta nycklarna att dyrka upp avgörandets lås. Att Benitez (vars obefintliga matchcoachande på nytt visade sitt nervöst äckliga tryne) ÄNNU en gång tar idiotbeslutet att byta ut Benayoun när denne har varit bäst på plan är bortom mitt förstånd, och att han dessutom väljer Voronin före Babel, som i sina bästa stunder i alla fall är bättre än ukrainaren, är bara som härsken grädde på det redan klumpiga moset.

Jag har alltså inte haft den förnämliga äran att uttrycka min glädje i skriftlig form efter en vinst (eller ens oavgjort!) på den här bloggen, vilket av naturliga skäl gör mig oerhört frustrerad. Visst, man har ju årens lopp vant sig vid att bära den charmiga förlorarens stämpel genom att leva efter devisen you’ll never walk alone, men just nu det bara misär som håller mig ömt i handen där jag går.
På söndag avgörs Rafa Benitez öde, åtminstone för den omedelbara framtiden. Förlust mot världens obehagligaste lag och känslan är att den amerikanska giljotinen faller, och jag är inte helt säker på att jag skulle misstycka…