• Ett vinnande lag i näs...

  Föregående

• Om Atta - igen...

  Nästa

Producenten klar för AIK...som spelare?

Min fotbollsbakgrund är säkerligen snarlik många andras. Jag började träna fotboll när jag var kanske fem år. Min pappa var tränare åt min storasysters Ekerö IK-lag (flickor födda 82). Jag fick vara med där på träningarna som "maskot"/utfyllnadsspelare. Jag föreställer mig att jag här grundlade någon slags teknisk skicklighet vad avser momenten:

a) att driva och dribbla med boll
b) att få förståelse och passion för spelet

När jag gick i grundskolans första klass började jag spela med Ekerö IK:s pojkar födda 85. I matchspel dubblerade jag ofta för de två lag som fanns representerade från Träkvistaområdet och jag tränade ofta på egen hand då det inte var träning eller spel på skolrasterna. Jag tillhörde de bättre spelarna, gjorde ofta mål och jag såg alltid till att göra minst en tunnel på någon ut av tränarna vid träningarnas tvåmålsspel. Det fanns medspelare som definitivt var starkare och snabbare men jag inbillar mig i alla fall att min kärlek till fotbollen var genuin i grunden, på ett tämligen sällsynt vis.

Efter att ha varit på Sicilien under VM-90, som gick av stapeln i just Italien, sattes känslorna i bruk på riktigt för första gången. Vi köpte såpbubblor vars förpackning pryddes med bilder av Giuseppe Bergomi och Walter Zenga. Tre-fyra år senare blev Roberto Baggio (den gudomliga hästsvansen) en favorit som ännu inte överträffats av någon annan. Det finns eller fanns inget direkt intellektuellt över att ha Baggio som den ultimata idolen. För mig finns det något väldigt särskilt hos honom (och hos det italienska landslaget (främst då och inte så mycket längre)) som jag inte riktigt funnit någon annanstans. Ett emotionellt och ungdomsromantiskt val på alla sätt och vis.

När jag var femton spelade jag för Brommapojkarnas andralag för min åldersklass. Men en ömmande rygg och med siktet inställt mer på supporterskapet till AIK än de egna sportsliga bedrifterna fick mig att sluta med fotboll redan efter ett halvår. Dessutom uppfattar jag att tränaren vi hade  inte gjorde det särskilt stimulerande för mig att spela fotboll. Men det kan lika väl vara så att jag inte hade rätt inställning. Att mitt liv ditintills inte resulterat i några direkta motgångar och därför gjort mig alltför bekväm.

På gymnasiet gjorde jag en säsong i Ekerö IK:s 85:or och ett par B-lagsmatcher men tyckte inte att jag hade tillräckligt med tid. Återigen var mitt supporterskap till AIK prioritering nummer ett samt att film och musik och annat också lockade.

Sju år senare är jag nu tillbaka som korpenspelare. På vintern spelar vi inomhusmatcher, femmanna, och vår/höst är det utomhusgrus med sju spelare på plan från varje lag.

Och ibland när jag spelar (antingen via isolerad teknik-/konditionsträning i ensamhetsform eller tillsammans med vänner och i korplagen) undrar jag hur det skulle vara att spela i AIK:s A-lag.

Hur pass svårt skulle det vara för mig att göra ett par gubbar på AIK:s träning, lägga någon smörpass och kanske hänga någon påse? Hur står sig en spelare som var ganska talangfull som ung, som har god spelförståelse, medelgod teknik och hög ambitionsnivå när det väl gäller?

Jag är faktiskt lite allvarlig när jag skriver det här. Det är faktiskt nästan inget larv alls.

Jag ställer mig framförallt frågan vad det är jag skulle ligga efter i mest? Är det konditionen/"matchtempot"? Hur snabbt går det att träna upp? Eller ligger de väsentliga bristerna i den obefintliga taktiska skolningen på den elitnivå jag nu jämför min egen persona med? Eller är det rent av i tekniskt utförande som den verkliga skillnaden mellan amatör och proffs skulle göra sig som mest tydlig?

På något sätt kittlar tanken att man som 25-åring skulle göra ett ovanligt försök att slå sig in i AIK:s startelva. Det skulle vara ett galet försök men saknar vi inte lite galenskap i dagens lag? Ska Kenny Pavey vara ensam?

Är det jag halvt insinuerar omöjligt?

/Producenten