• Sill season...

  Föregående

• Solen skiner över Råsu...

  Nästa

Premiär!

Helt plötsligt och utan att man egentligen fattade hur så står vi här nu efter den kortaste försäsongen någonsin. Träningsmatcherna är avklarade, Stahre har fått forma sitt lag som han vill och nu finns det inga ursäkter längre. Det är bara att köra.

* * * *

Personligen har taggningen inför den nya säsongen varit märkligt svag med tanke på att vi ändå går in i säsongen som regerande svenska mästare och cupmästare, och bara för att kunna skryta lite till tog vi hem träningsturneringen supercupen. Sveriges därmed första och enda trippelmästare är på plats för att inleda en ny säsong och min kollega herr Hedman tycks tro att det här blir 2sill10 som göteborgarna så fyndigt har kommit på att året ska kallas. Jag är inte lika övertygad, även om man ser till att IFK Göteborg inför säsongen inte blivit av med några nyckelspelare och kommer att få tillbaka ett par under säsong. AIK må ha förlorat ett par spelare, men även om segermålet förra söndagen var av tvivelaktig sort innebar det ändå en fjärde raka seger i tävlingsmatcher över våra blåvita rivaler från rikets andra stad. Har AIK sugit ur allt vad vinnarmentalitet heter från Kamratgården?

Något som var typiskt för AIK under fjolåret, och som självklart är ganska vanligt under framgång är att spelare som inte hade spelat särskilt mycket ändå kunde kliva in med gott självförtroende på plan och göra ett bra jobb när man ersatte en medspelare. Det tydligaste exemplet på detta är hur Walid Atta ersatte Per Karlsson borta mot Elfsborg. Mikael Stahre har fått in en mentalitet i gruppen som förhoppningsvis har rotat sig djupare än att den släpper om det skulle bli 0-0 på Råsundas leråker imorgon. Det kan betyda mer än om man bara jämför det troliga startlaget imorgon med det som spelade cupfinalen.

* * * *

Daniel Örlund gjorde 2009 sin bästa säsong i karriären. Eftersom han hade utgående kontrakt kunde han både vinna serien med AIK och sen flytta till Norge och få löneförhöjning. Inför säsongen har detta varit mitt största tvivel tillsammans med ersättningen av Obolo. Vilket virke finns det i Maanoja efter benbrottet, och hur mycket vågar han kliva in i situationerna? Jag har hunnit se fyra matcher som finländaren har spelat, mot Rosenborg, Kalmar, Syrianska och IFK Göteborg, och det bestående intrycket är en konstant förbättring i timing, mod och styrka. Mot IFK Göteborg sattes han inte på prov särskilt ofta, men när han väl gjorde det var han resolut. Utvecklingskurvan pekar uppåt och jag är inte särskilt orolig.

I backlinjen har AIK förlorat två ordinarie spelare. Markus Jonsson ersätts av Martin Lorentzson i truppen, men i premiären lär Kenny Pavey få spela högerback. De gånger under fjolåret som Pavey hade den positionen, t.ex. IFK Göteborg hemma, gjorde han en strålande insats. Mikael Stahre spelar inte med samma risktagande i ytterbacksspelet som Rikard Norling som en period försökte spela med att ytterbackarna hade sin utgångsposition vid mittlinjen när mittbackarna hade bollen. Den defensiva säkerheten har gjort att såväl Nisse Johansson som Kenny Pavey vågar kliva fram när lägena väl dyker upp. Sen behöver vi nog inte vara oroliga för att Pavey slarvar i hemjobbet. Man ska inte glömma att Markus Jonssons defensiva spel inte var hans styrka.

Centralt har ju frågan varit vem som ska ersätta Jos Hooiveld och Stahres svar har varit ett tydligt Walid Atta, även om Niklas Backman fick oerhört mycket beröm av förbundskapten Lennartsson efter den senaste U21-matchen. Mitt problem med Atta har under de tidigare träningsmatcherna varit att han spelar för mycket på chans. Han stöter utan att vara helt säker på att vinna bollen, något Hooiveld inte alls gjorde lika ofta. Tanken är då att övriga försvarare ska täcka upp, men kommer man helt plötsligt fyra mot tre blir det problem. Men mot IFK Göteborg hade Atta helt plötsligt lärt sig att värdera situationerna rätt. Han gjorde en lika bra match som borta mot Elfsborg, samtidigt som Per Karlsson vuxit ut till en ledare i försvaret. Niklas Backman får bida sin tid.

* * * *

Vad gäller mittfältet är AIK precis lika starka som 2009, om inte starkare när alternativet finns att spela Eguren centralt med Ortiz. Ett centralt mittfält bestående av Ortiz, Johnson och Eguren skulle antagligen vara det starkaste i serien. Frågan är bara om vi får se det någon gång. Mot Mjällby är Johnson skadad och Tjernström lär spela centralt, precis som i supercupen.

Det är snarare framåt som AIK förlorat sin största kraft. Ivan Obolo var för ensam på våren 2009, och när Flavio kom kompletterade de varandra på ett strålande sätt. Eguren har inte samma förmåga att vinna luftduellerna och låsa fast bollen offensivt, eller så bedrog skenet mot IFK Göteborg. Sebastian Eguren må vara en spelare av internationellt snitt, men han håller inte riktigt samma klass som Obolo som rollspelare. Det är här Mikael Stahres största utmaning spelmässigt finns. Miran Burgic har inte visat tillräckligt bra form under försäsongen, och lär inte få förlängt kontrakt när det går ut i sommar.

* * * *

Summa summarum, defensiven är fortsatt stark trots att det är där vi tappat flest ordinarie spelare, medan den bäste spelaren i laget försvunnit offensivt gör att det kan bli svårt att luckra upp Mjällbys betongmur imorgon. AIK vinner nog inte med mer än 1-0, speciellt inte med tanke på underlaget.

Och så slog det mig igen, almanackan visar den 13 mars. Hur konstigt det än låter så det PREMIÄR!

/Youssef