Efter att ha avnjutit den goda dessert vid namn cupfinal till huvudrätten som var Allsvenskan 2009 åkte jag bort över helgen i tron att min förkylning blivit bättre. När jag återvände hem sent på söndagskvällen insåg jag att det bara var en artificiell symptomslindring framkallad av total framgång. Jag har legat i min säng hela dagen med en dunkande huvudvärk som dock har avtagit något under kvällen. Precis då går Fotbollsgalan igång på TV4 och jag känner hur huvudvärken kommer tillbaka, min mage gör uppror och jag plockar fram cupmatchen på datorn och återupplever de finaste ögonblicken i säsongsepilogen för att inte behöva besöka någon institution som kan ta hand om mitt illamående.
* * * *
Mitt uppe i allt detta guldfirande var det en sak som slog mig. Kan AIK någon gång under sin existens ha varit med om ett decennium som detta? Ett decennium som varit så mycket upp och ner för klubbens fotbollslag? När klockan slog över till midnatt den 1 januari 2000 var förvisso Helsingborg regerande svenska mästare, men det var AIK som var etta. Det var AIK som var laget alla ville slå. AIK:s säsong det året har i historien beskrivits som ett misslyckande, men AIK kom faktiskt trea det året, och även året efter. Just då väcktes också de andra Stockholmsklubbarna, och Hammarby som det första året det här millenniet slutat på åttonde plats.
AIK har alltid varit den största klubben i Stockholmsområdet, den enda gången som publiksnittet understigit rivalernas var 2005 då AIK spelade i Superettan. Inte ens då snittade Hammarby högre. Men från att ha varit nummer ett även sportsligt knuffades AIK ner från tronen 2001 och kunde inte kliva upp igen på fem år.
Men är det någon känsla som jag aldrig känt är det känslan av uppgivenhet. Den 24 oktober 2004 satt jag i Råsundas pressrum. På podiet framför mig satt Örgrytes tränare Jukka Ikäläinen, Patrick Englund och en skäggig, gråhårig man med pannan i djupa veck vid namn Sanny Åslund. Bredvid mig satt Anders Nettelbladt och min första fråga till honom var när vi skulle dra igång kampanjen för att mobilisera styrkorna tillbaka mot Allsvenskan. Anders har varit med klubben mycket längre än jag och berättade för mig att nu är det dags att slicka såren ett tag innan det blir tal om nånting sånt. När jag idag tänker tillbaka på de känslor så var det inte chock jag upplevde, utan snarare en tro på kraften i AIK. AIK är Sveriges största klubb, och går det dåligt ett tag finns det krafter som vänder på det. Den gången hette den kraften Rikard Norling.
Så när vi nu står här som obestridda kungar av Fotbollssverige så skadar det inte att plocka fram Johan Fredholms mästerverk från dagen efter matchen mot Västerås 2005. För det är bara genom att ta sig upp från avgrunden man kan njuta av att sitta på tronen.
/Youssef
Om du redan är registrerad, fyll i dina login-uppgifter och lösenord
Kommentarer
Från 0 Till 0 0