• Däckad...

  Föregående

• GULD!! - Matchen...

  Nästa

GULD!! - Uppladdningen

En tidig söndagsmorgon vaknade jag upp med vetskapen att den dagen kunde bli något historiskt. Det var en dag då tusentals AIK:are runtom i världen vaknade upp ovetandes om vad som skulle hända. Det var en sån där dag som inte kommer särskilt ofta i livet. Å ena sidan fanns möjligheten till totalt extas och lycka, men det var nog rätt många som kände en oro för att tomhet och tårar kunde vara det som väntade. Själv försökte jag göra som Mikael Stahre brukar göra med sina spelare, se till att tänka positiva tankar. Jag såg framför mig hur Martin Hansson blåste straff i minut 88 vid ställningen 1-0, och hur Markus Jonsson kliniskt avslutade på samma fina sätt som han gjort så många gånger tidigare. Men, skulle det visa sig, blev avslutningen bättre än fantasin.

* * * *

Jag steg upp och funderade länge och väl vad jag skulle ha på mig, vilka kläder skulle jag så länge jag äger dem vara de som påminner mig om den glädjens stund som väntade? Att vi skulle misslyckas fanns inte i tankarna, och så fort det kom en tillstymmelse till negativitet försökte jag slå bort dem med mina skakande händer. Att försöka få i sig något att äta var inte att tänka på, inte fanns det nervositet bara för matchens utgång, men också för transporten ner. Skulle tåget komma i tid? Skulle jag hinna till Centralen i tid? Skulle någon försöka sabotera för AIK-tåget? Svaret på alla dessa frågor var ja.

Stunderna innan det var dags att lägga sig var det F5 på Gnagarforum som gällde, och där dök det tidigt upp information om att AIK-tåget hade blivit vandaliserat. DN på nätet bekräftade uppgifterna vid 9 på morgonen, men det kunde inte stoppa de tusen gnagare som skulle färdas med denna avgång. 09.24 avgick tåget, och 09.31 lämnade jag själv hemmets trygga vrå för att inleda min resa på räls. Tunnelbanan till T-Centralen, ett par hundra meters promenad och upp på perrongen vid spår 12. På perrongen började det bli väldigt tydligt vad SJ hade för klientel den här dagen. Det var svartgula attiraljer var än man vände blickarna, oavsett om det var första, andra eller tredje klass.

Tåget rullade in i tid, och tillsammans med denna folkmassa klev jag på vad som måste ha varit en av de sista lasterna gnagare mot Göteborg. Nervositeten ökade och jag blev tvungen att slå på datorn fort som fan för att läsa allt inför matchen. På platserna bredvid mig kunde man höra bred västsvenska talas, det var ett sällskap som så småningom skulle kliva av i Alingsås, och deras frågor handlade om vad det var för match som skulle spelas. De slog upp Expressen och blev upplysta. En av tjejerna börjar då högljutt förkunna sin kärlek till IFK Göteborg, medan hennes sällskap ber henne hålla en lite lägre profil. ”Om jag håller på IFK ska jag väl kunna säga det?” svarar hon, och det enda gensvaret hon får från alla AIK:are i samma avdelning är en massa irriterande blickar. AIK:arna är på helspänn.

Resan går utan problem fram tills att vi passerat Skövde, då tåget helt plötsligt stannar. ”Tekniskt fel” meddelar tågpersonalen och en mindre känsla av panik börjar sprida sig i vagnen. Jag går fort som fan in på villkoren för SJ:s resegaranti och noterar att SJ betalar för annat transportmedel om målet med resan har speciell personlig betydelse. Nog fan hamnar en SM-final under den kategorin, tycker jag. Enligt SJ är det bröllop och begravningar som går under den kategorin. Själslösa jävlar, tänker jag. Resonemanget blir ändå bara hypotetiskt eftersom vi ändå står mitt ute i skogen, och bara några minuter senare har man tryckt Ctrl+Alt+Delete på något tangentbord och startat om tåget. Vi rullar vidare och anländer till Göteborg bara ett par minuter försenade.

* * * *

Hungern har tagit överhanden och jag springer direkt in på Burger King för att få i mig nånting alls att äta. Bakom mig i kön hamnar DN:s team till matchen med krönikör Johan Esk och reporter Lars Grimlund, far till Flavios tolk Ludde, i spetsen. De sätter sig på restaurangen för att äta, medan jag vill ta mig till Gamla Ullevi så fort som möjligt för att inte missa när AIK-spelarna anländer. Jag tar mig ut på Drottningtorget och över spårvagnshållplatserna. Överallt hörs det AIK-sånger, men eftersom polisen helst vill ha IFK:arna på annan plats är det glest mellan de blåvita färgerna. Det är såklart om man inte räknar med polisens egna fordon. Det känns som att halva Sveriges poliskår är på plats. Poliserna ska dock ge ett av sina bästa bemötanden till bortafansen någonsin i samband med en AIK-match i Göteborg, visar det sig.

Precis vid den yttre barrikaden till Gamla Ullevi träffar jag på AIK Medias Lukas Arndt och FANTV:s Oscar Lindgren Ortiz. De är lika uppspelta som jag, och har svårigheter med att ta sig in eftersom de glömt vad de heter och vem de representerar. Vi kliver in i Gamla Ullevis inre och hämtar ut våra ackrediteringar. På en skylt står att inloggningen till det trådlösa nätverket har användarnamn SMFINAL och lösenord 20091101. Lite senare sitter Lukas Arndt och försöker logga in, något som tar honom fyra-fem försök eftersom David Fjäll meddelat att det är glenn/glenn som gäller. David Fjäll är på plats för Fotbollskvälls räkning tillsammans med Glenn Strömberg.

Vid cirka 13.45 anländer spelarna till arenan, något jag försöker föreviga med min mobilkamera, men efter avslutad inspelning krånglar den och klippet sparas inte. Oscar Lindgren stod två meter till vänster om mig så ni får titta på hans klipp från uppladdningen istället. Det är en fokuserad trupp som anländer till arenan. De tar ner för trapporna direkt efter ingången och sedan till höger precis framför ingången till planen. Där ska man fira guld lite drygt tre timmar senare.

Med lite mindre än en dryg timme kvar till avspark kommer laguppställningarna. De är de förväntade, i alla fall för den församlade presskåren. Men för Mikael Stahre borde den orsaka lite huvudbry. Direkt efter matchen mot Örebro har han förkunnat att Niclas Alexandersson med hundraprocentig säkerhet kommer att ta Gustav Svenssons defensiva mittfältsroll. Stahre har fel, det är Thomas Olsson och Sebastian Eriksson som har balansrollerna. För egen del smyger det sig in lite osäkerhet. Har Micke Stahre dålig koll? Inte alls.

* * * *

Jag tar mig ut på läktarplats för att se hur många AIK:are som är på plats. Till höger om mig har jag den blåvita klacken, och till vänster och i hörnet snett åt vänster är AIK:arna. Det är 35 minuter kvar till match, och AIK-sektionerna är inte riktigt fulla än. Jag slås av vilken otroligt tät arena matchen spelas på. Inramningen är värdigt vilken toppmatch som helst i Europa, och det är de två klubbar (tillsammans med MFF) som har störst potential att lyckas i Europa som möts i en avgörande match om guldet. Än så länge är det den blåvita klacken som hörs mest medan AIK-sektionerna fortsätter fyllas på.

Med en kvart kvar kliver de båda lagens spelare av plan, och från läktarplats kommer det ett gäng banderoller. Min uppmärksamhet är mest fäst vid den södra läktaren. Innan avspark vecklas följande budskap ut: ”När ni kastar era tomma glas kör vi för fulla muggar.” ”Idag faller Poseidon.” ”Besanna våra drömmar – bli odödliga.” Spelarna kommer in till tonerna av Joel Almes hyllningssång Snart skiner Poseidon. Bojan Djordjic kliver in på mattan, gör korstecknet och tittar ut över det hav av AIK:are som nu befinner sig på Gamla Ullevis läktare. Det är för dessa stunder man lever för som fotbollsspelare. Det är för dessa stunder man lever för som fotbollsälskare.

IFK Göteborg har innan matchen vattnat planen, men man har bara vattnat den ena planhalvan. IFK Göteborg har i nästan alla hemmamatcher valt att spela den andra halvleken mot sin egen klack. Men när Martin Hansson kastar sint mynt i luften är det Nils-Eric Johansson som har valt rätt sida. Han ser till att IFK:s cirklar rubbas genom att välja att spela mot IFK-klacken i andra halvlek. Det står redan 1-0 till AIK vid avspark.

Fortsättning följer...

/Youssef