När Martin Hansson klockan 15.01 blåste igång den häftigaste allsvenska matchen på åtminstone 43 år visste alla förutsättningarna. IFK Göteborg behövde vinna matchen för att gå om AIK, alla andra resultat skulle innebära SM-guld till gästerna. Alla visste att Göteborg skulle tvingas gå framåt för att göra mål. Frågan var hur Mikael Stahre hade tänkt sig sin matchplan. Skulle AIK gå ut och försvara det guld man hade vid avspark, eller skulle man försöka döda matchen omgående? Det som blev tydligt var att AIK gjorde ett rejält försök att vinna matchen. Det gjorde IFK också.
AIK:s två centrala mittfältare ställdes mot Göteborgs tre, för även om Hannes Stiller och för den delen också Thomas Olsson i grunden är offensiva spelare så gick båda ner djupt för att vinna boll och stänga ytor för Allsvenskans passningsskickligaste mittfältare Ortiz och Johnson. Inledningsvis var det AIK:s två som med hjälp av en Bojan Djordjic som hela tiden släppte sin vänsterkant såg till att få övertaget. I ungefär en kvart ägde AIK bollen på IFK:s planhalva, och varken Sebastian Eriksson eller Thomas Olsson kunde riktigt få tag på AIK:s spelmotorer när de växeldrog i att gå ner och hämta boll. Istället valde man att packa in sig själva defensivt och gav inte AIK några ytor i den sista tredjedelen.
Trots denna spelmässiga dominans var jag rätt nervös, för det märktes att det fanns vilja hos hemmalagets spelare. Tobias Hysén och Stefan Selakovic hade ännu inte kommit in i matchen, men när de gjorde det efter en dryg kvart tog man över. Gnistan var en frispark mitt på AIK:s planhalva som Martin Mutumba drog på sig. I kamp med en felvänd Bjarnason drog han ner islänningen vilket ledde till en frispark som Örlund fick boxa bort. IFK Göteborg fick känslan av att man var med i matchen och växte. Direkt efteråt fick man en hörna som gick i ryggen på Hooiveld innan Markus Jonsson kunde rensa.
* * * *
På läktarplats hade jag satt mig bredvid FotbollDirekts Ola Gustavsson. Det var han som för tre år sen berättade att Elfsborg tagit ledningen och att man blivit berövade en straffspark på stopptid. Den här gången höll han koll på bottenstriden, en bottenstrid som kändes ganska ointressant. Känslan man hade under hela veckan fram till match var att det bara spelades en enda match i Allsvenskan den här söndagen. Anspänningen hade byggts upp för detta avgörande, och i exakt 31 minuter och åtta sekunder höll jag på att krevera under nervositeten. Då plötsligt hände något. AIK:s zonförsvar tappade bort både Erik Lund och Thomas Olsson på en hörna, och den senare kunde brösta in bollen bakom Daniel Örlund.
Med ett försvann all nervositet. Fram tills den stunden hade det känts som att vi hade haft något att förlora. Nu handlade det om att vinna, och är det något AIK 2009 varit bra på så är det inte att undvika förlust, utan att vinna. Min första reaktion var inte att titta på de målfirande göteborgarna eller storbildens målrepris. Min första tanke var att se hur AIK-spelarna reagerade på målet. Förutom Daniel Örlunds besvikna gester är det Dulee Johnsons agerande som står ut. Han står närmast den stolpe där bollen går in och så fort bollen passerar mållinjen plockar han upp den och springer upp med den till mittpunkten. Där och då visste jag att AIK inte skulle förlora den här matchen, även om Tobias Hysén hade två skott, varav ett riktigt nära, för att sätta ordentlig press på AIK.
* * * *
Jag stannar ute på läktaren i paus, och medan jag försöker få igång min dator under det regnskydd man har satt på pressläktaren i Göteborg går en förstörd Lukas Arndt förbi. Jag tar tag i honom och säger ”ta det lugnt, vi fixar det här”. Lukas önskar att han kunde vara lika lugn som jag och fortsätter ner i pressrummet. Senare får jag veta att Lukas träffat på Oscar Lindgren där nere som gav honom exakt samma lugnande besked. Vi vänder detta.
* * * *
I många matcher finns det en speciell stund då man känner att ”nu kör vi igång”. 2001 mötte AIK Assyriska i Svenska cupen som förmatch till den allsvenska premiären. Samuel Ayorinde spelade för Assyriska, och AIK vann med 2-0. Startskottet den gången var när Erik Edman sköt i stolpen i första halvlek. För IFK Göteborg var det frisparken som ledde fram till Örlunds utboxning som var startskottet. För AIK kom startskottet när Martin Mutumba och Ivan Obolo försökte kopiera 2-0-målet mot Häcken efter knappa två minuter. Martin Mutumba hade fram till dess haft en bedrövlig match. Knappt något hade gått rätt. Mikael Stahre hade sett hur 17-årige Mikael Dyrestam fått överläge på Allsvenskans bäste dribbler och flyttat över honom på vänsterkanten. Där var han planens kanske främste aktör.
AIK började ta över mer och mer, och nyckeln till det hela var den ökade aggressiviteten, personifierad av Ivan Obolo. Med knappa 55 minuter spelade misslyckades Flavio med en passning till Obolo, men argentinaren valde att fortsätta pressa och fick Erik Lund att slå en dålig hemåtpassning. Det gav Obolo tid att fortsätta pressa och den här gången fick inte Kim Christensen till sin rensning. Nisse Johansson kom först på bollen och nickade fram till Martin Mutumba som gjorde en ”svensk fint” (vann ett motlägg) mot Erik Lund. Mutumba kunde enkelt avancera in i straffområdet och hitta Antonio Flavios högerfot.
Flavios firande var så obscent att Jos Hooiveld fick be sittplatspubliken om ursäkt, men mimiken var ganska träffsäker när det handlade om hur AIK behandlade IFK Göteborg under resten av matchen. Laget som aldrig förlorat en allsvensk match på Gamla Ullevi var i rejäl brygga. Det var AIK som började vinna andra- och tredjebollarna. IFK slog antingen bort bollen till AIK-spelare, över linjen eller rakt på AIK:s mittbackar. Man fick två riktigt bra möjligheter i resten av matchen, båda gångerna med Stefan Selakovic i huvudrollen. Det första skottet räddade Örlund, och hade han inte gjort det hade bollen gått rakt i skallen på Jos Hooiveld. Hans skott i insidan av stolpen var förvisso väldigt nära att gå in, men ska man snacka tur var det nog mer tur att det misslyckade inlägget blev så farligt som det ändå blev.
* * * *
Istället avgjordes matchen när Mikael Stahre valde att ta ut Bojan Djordjic och Antonio Flavio. Finliret fick ge plats åt urkraften i form av Kenny Pavey och Daniel Tjernström. Kenny Pavey var nästan övertänd när han kom in och sprang på allt som en duracellkanin på amfetamin. Daniel Tjernström är Daniel Tjernström, AIK:s främste spelare genom tiderna. De två höll på att punktera matchen när Pavey fick samma läge som Flavio vid 1-1, men skottet gick rakt på Christensen.
Historia skulle istället skrivas lite senare när Dulee Johnson iscensatte ett anfall. Väggspel med Mutumba och Obolo följde innan Pavey hittades på högerkanten. Medan Pavey slog bollen tillbaka till Johnson hade Tjernström tagit en lång löpning längs vänsterkanten. Johnson kom i ett liknande läge som mot Trelleborg på Råsunda, och hela den södra sidan av Gamla Ullevi, tillsammans med mitt inre, skrek åt honom att skjuta. Men Johnson är smartare än. I ögonvrån såg han hur Tjerna kom löpande helt ensam och skickade dit bollen. Tjernas mottagning var inte av högsta klass, men det var däremot avslutet. Ur snäv vinkel, under armen på Kim Christensen och i mål. Medan AIK-sektionerna exploderade i jubel satt jag kvar på min plats och undrade om det var verkligheten jag höll på att uppleva.
Daniel Tjernström, mannen som kom till AIK direkt efter det senaste SM-guldet som en del av satsningen mot Champions League, som varit med om att vinna cupen, åka ur, leda sitt lag tillbaka till Allsvenskan och tagit stora silvret tre år tidigare, slog nu in den definitiva spiken i kistan. När ni hör era föräldrar tala om Putte Kock, Kurre Hamrin eller Sven Dahlkvist så ska ni påminna dem att ni har sett Daniel Tjernström spela fotboll för AIK. Denna man har upplevt allt som går att göra i en AIK-tröja, och det fanns ingen mer värdig att skjuta hem Lennart Johanssons pokal till klubben.
Gratulationerna börjar droppa in på mobilen. Lillasystrarna får till svar att matchen inte är slut än, för det lugn jag kände vid 1-0 har förbytts i en oro över att IFK ska göra två snabba mål och dränka sångerna om drömmar av guld med sitt måljubel. Men jag behöver inte oroa mig. AIK går inte för 3-1, man nöjer sig med att spela på resultatet och Dulee Johnson, Martin Mutumba och Kenny Pavey slår läger vid den assisterande domaren. IFK-spelarna blir frustrerade, och Sebastian Eriksson ska nog egentligen ha ett rött kort när han sparkar bollen på Kenny Pavey. IFK skapar en farlig möjlighet med bara sekunder kvar då Tobias Hysén nickar utanför. Men det spelar ingen roll. Loppet är kört för IFK, jag har insett det ett par minuter tidigare och tårarna är inte långt borta.
* * * *
När klockan visade 16.52 den 1 november, med matchuret på 95.05, stoppade Martin Hansson pipan i munnen, tog ett djupt andetag och med den signal som följde erkände han det alla vet. AIK är svenska mästare i fotboll 2009.
Fortsättning följer...
/Youssef
Om du redan är registrerad, fyll i dina login-uppgifter och lösenord
Kommentarer
Från 0 Till 0 0