• Hur ska vi få ekvation...

  Föregående

• AIK-Rosenborg. Idag. 2...

  Nästa

En titt ut ur bubblan

Som ni kanske har märkt så är det en ny sheriff i stan på den här bloggen, mannen som kallar sig Producenten har sett till att få lite liv i en blogg som tidigare drivits av två gamla rävar som har varit med om väldigt mycket AIK det senaste decenniet. Under hela vintern och våren har åtminstone jag kämpat för att hitta inspiration att skriva igen. Det som hände förra året kom som en blixt från klar himmel i min värld och följdes av en stark känsla av tomhet. Vi AIK:are har alltid haft illusionen om oss själva att vi alltid ska vara ett lag som vinner SM-guld, ett lag som ska vara på samma nivå som både FC Köpenhamn och Rosenborg. Men det är ju inte meningen att vi ska nå ända fram, även om vi till skillnad från Hammarby 2001inte snubblar över våra framgångar.

Att försöka följa upp det där blev väldigt svårt, det kändes som att allt man skrev bara var en upprepning av något man sagt själv tidigare. Vad jag behöver är någon som sparkar mig i arslet och säger att det visst är intresant att läsa dessa upprepningar, eller helst säga att det inte är några upprepningar. Någon som man kan föra en dialog med så att det inte känns som att man sitter och snackar ut i tomma intet. Eller mot en vägg. Hur kul är det att snacka med en vägg?

När Eurosport bytte bloggverktyg i vintras blev det svårare att kommentera för läsarna. Jag inbillar mig att det är många som inte orkar registrera sig för att kommentera, men det är det en blogg lever av. Vi behöver er läsare för att det ska bli någon sorts dynamik. Har vi det så kan jag garantera att det kommer komma en hel del ytterligare synpunkter på laget i vårt hjärta från mitt håll.

* * * *

För trots allt så har det funnits en hel del att säga, en hel del att undra över och en hel del att förundras över. Till att börja med så lever vi AIK:are i en historia som berättar om en degradering för bara sex år sedan. Det var en degradering som kom till inte för att vi hade dåliga spelare, för det hade vi inte, utan brist på ledarskap. AIK hade som huvudtränare en person som var enastående som spelare, en person som gett mig ett ögonblick som platsar på min topp-10-lista över AIK-ögonblick. Men Patrick Englund var en spelaragent och ingen fotbollstränare. Jag tror att en motståndartränare 2004 beskrev att möta AIK då som att möta det bästa laget i Allsvenskan i 20 minuter, men sen var det som att trycka på en knapp som stängde av hela maskineriet.

AIK har i år åtminstone lärt sig den främsta läxan från 2004 och har anställt en tränare som verkligen är en tränare. Jag har tyvärr inte kunnat vara närvarande i Stockholm tillräckligt mycket den senaste tiden för att utvärdera Alex Millers ledarskap personligen, men rent generellt gäller nog att personer utan riktning behöver en fast hand för att föra dem framåt. Björn Wesström må vara en av de trevligaste människorna man kan stöta på, men han är ännu ingen färdig tränare på elitnivå. Alex Miller är det, men om han är mer än en quick fix för ett krislag återstår att se.

/Youssef