Dags att lägga guldfirandet åt sidan för en stund och fokusera på årets sista tävlingsmatch och vår motståndare i Supercupfinalen. För hur kul är det att gå till vintervila med en förlust i sista matchen? Jo, med tanke på att den tyngsta titeln är bärgad kan jag nog leva med det men det skulle ta udden ur den här magiska veckan. Som Igor påpekar är det rena sjukstugan i IFK Göteborg och frågan är hur sugna deras spelare egentligen är på att komma till Solna och spela. Självförtroendet fick sig en rejäl törn, och man kliver ut på Råsundas matta med vetskapen att man i grunden är ett sämre lag både mentalt och fotbollsmässigt än de svenska mästarna.
För AIK:s del så är det också en inställningsfråga. Vilken tändning finns att spela om ett cupguld när man redan vet att man är svenska mästare och kommer att kvala till Champions League om ett drygt halvår? Hur mycket har man firat och på vilket sätt har det påverkat återhämtningen? Vilken kvalitet har Mikael Stahre kunnat få in i träningarna onsdag-fredag? Om förra veckans match hade bara hade varit en vanlig seriematch och lagen nu skulle mötas en vecka senare utan att det varit något SM-guld inblandat hade AIK varit solklar favorit, speciellt på hemmaplan. Nu finns det så många variabler att ta hänsyn till att matchen känns rätt öppen. Tur att det är spelarbussmottagning kl 14.15.
* * * *
Flera AIK-spelare gör sin sista match inför hemmapubliken. Den enda man vet med säkerhet är Daniel Örlund, vars kontrakt nu går ut och som kan komma att ställas mot sin egen klubb (han är ständig medlem i AIK sedan födseln) i sommarens Champions League-kval. Jag minns hans första tävlingsmatch i AIK-tröjan (jag minns till och med att det var Michael Lerjéus som dömde). Det var i cupen borta mot Carlstad United 2003 och AIK spelade med Gary Sundgren som defensiv mittfältare i en halvlek. AIK gjorde en av sina sämsta halvlekar det året och låg under med 0-1 i paus mot ett lag då huserade i division 3. Igor ringde mig i paus och undrade vad det var som hände. Jag var inte särskilt snäll mot Örlund i den matchen och kallade honom en målvakt av division 2-klass i min matchrapport på Gnagarforum. Jag undrar om han någonsin glömt det.
Daniel Örlund har stundtals varit hyllad, stundtals varit starkt ifrågasatt. I Superettan 2005 tog han över som solklar förstemålvakt och gjorde en enorm säsong, en säsong som följdes upp av en lika stark säsong året efter när han kunde inkassera en stor silvermedalj medan vissa tyckare trodde att laget skulle åka ur. Efter ett mindre bra 2008 blev han utlånad till norska Fredrikstad där han i svensk radioskugga gjorde succé. Många, däribland undertecknad, tvivlade på honom när han återvände i vintras för att konkurrera med Tomi Maanoja och Nicklas Bergh. När Maanoja bröt benet och man insåg att det var Örlund som var förstemålvakt by default hoppades man att han skulle lyfta sig, även om i alla fall inte jag trodde på det innerst inne. Nu när vi står inför fullbordat faktum, att Daniel Örlund med allra största sannolikhet lämnar klubben efter morgondagens match har man samma känslor för Tomi Maanoja, att den långe finländaren ska höja sig för att kunna nå till Örlunds nivå.
Daniel Örlund vill inte tala om revansch, men han har tagit en enorm revansch på mig och alla andra tvivlare och i år visat att han är en målvakt av allra högsta snitt. Det är inte mer än passande att han får avsluta sin AIK-karriär med en cupmatch inför storpublik på Råsunda. Cirkeln är sluten.
Tack, Örat.
/Youssef
Om du redan är registrerad, fyll i dina login-uppgifter och lösenord
Kommentarer
Från 0 Till 0 0