Ojojoj, vissa dagar vaknar man upp med ett större leende än andra. Idag är den första dagen man kan vakna upp och kalla sig för svensk mästare, och festen är inte slut än. Det är faktiskt riktigt skönt att vi på lördag har en cupfinal på hemmaplan där vi kan fortsätta festen. Nu kan man gå dit helt utan press, och även om jag såg hur en del AIK-spelare var rejält dragna under natten så har man en inneboende potential som med en segerrusig hemmapublik kommer bära fram laget till dubbeln.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, det senaste dygnet har varit så omtumlande. Det jag kan säga är att det här är anledningen till att man bryr sig om fotboll från första början. Fotboll är en lagsport, och oavsett vem man är så är det gemenskapen som lockar. Att känna att man är del av en grupp. Och när den gruppen uppnår stora saker, då känns det ända in i hjärtat.
Om vi nu ska tala om hjärtan så spekulerades det innan matchen om vem som var mest förtjänt av att få göra det avgörande målet för AIK. Folk verkade ha hakat upp sig på att det skulle vara någon ur startelvan. Jos Hooiveld, sa någon, Bojan Djordjic sa en annan, Per Karlsson sa en tredje. Men ingen sa Daniel Tjernström. Jag ska utveckla mina tankar, men med tanke på allt han har varit med om under sina elva säsonger i den svartgula tröjan så har jag svårt att se någon spelare i historien som haft samma betydelse. Daniel Tjernström är en av de största som någonsin burit AIK:s färger. Kanske den störste.
Ikväll väntar festligheter på Råsunda, och jag undrar hur man har planerat det hela. Man ska alltså öppna läktarna, men spelarna hålla till nere på gräset? För andra gången på två dagar lär vi se en planinvasion. Lars-Åke kommer att kommentera med att ”vi borde ha alla hyllningar på Fotbollsgalan”.
Men vem bryr sig? Det är fest! Räkna med en hel del bloggmaterial de närmaste dagarna.
/Youssef
Om du redan är registrerad, fyll i dina login-uppgifter och lösenord
Kommentarer
Från 0 Till 0 0