Jag kan inte annat än att tycka att denna iskalla vintermorgon i Stockholm är lite dyster. Kylan bryter ner mig. Någon säger till mig att jag borde köpa varmare kläder, men jag avskyr tygstycken mot min hud och jag försöker därför begränsa de så mycket det bara går. Idag bär jag till exempel en ganska tunn lammullströja över ett linne. Från midjan och nedåt slimmar sig ett par byxor som egentligen trivs bäst på en Lido en varmare vårdag. Ytterkläderna gör inte situationen bättre; en ullrock visserligen, men när temperaturen sjunker under 0-strecket håller den inte och mina skor från Casette d´Ete är garanterat inte gjorda för vintern kring polcirkeln. Handskarna ska vi inte ens tala om. Mössa vägrar jag.
Men det är inte bara kylan som gör mig ledsen. Dario Dainelli, vår odiskutable kapten, har lämnat oss. Inte för att Dario med de sorgsna ögonen rent fotbollsmässigt är oersättlig, men vid sidan av planen är han en stor ledare och av den anledningen var han en viktig kugge i Della Valle´s lagbygge. Försäljningen var dock oundviklig och i och med köpet av Felipe blev vår kapten förpassad till bänken. En ohållbar situation.
Vi ses igen långe Dario, men då som antagonister. Du är ju trots allt från fiendeland…
Två cappuccini står framför mig. Lagom varma. Nu sparkar vi igång den här förbannade dagen och sedan laddar vi för kvällens drabbning. Avanti.
UK
FR
DE
ES
IT
RU
PL
CN
AR
ASIA
AU
TR
You are logged in as administrator
Kommentarer
Uppdatera
0 Till 0 0