Välkomna till Allsvenskan:16

Välkomna till Allsvenskan:16
Den 26/07/2012 klockan 08:02

Allsvenskan har kommit halvvägs och svängt och det har banne mig blivit dags att sammanfatta. Förvänta er inte några revolutionerande tankar här (om sådana dyker upp sparas de nästan uteslutande till Fredagsbloggen), men kanske hittar ni någon sanning om ert lag som ni själva inte tänkt. Eller så slösar ni bort er tid genom att läsa om något av det bästa som finns. I vilket fall som helst så kan ni knappast förlora. Så välkomna till... Allsvenskan:16.




1. IF Elfsborg

När jag kom till Borås i slutet av mars för att prata med Jörgen Lennartsson och dessutom se laget träningsmatcha mot Malmö FF var jag rejält nyfiken. Efter åtta säsonger med Magnus Haglund vid rodret var det lite som att studera en nykomling med ekonomiska muskler. Någon som kunde utmana, men som vi inte riktigt visste var de stod. Efter matchen mot MFF var jag om möjligt än mer osäker. Elfsborg såg inte ut som det Elfsborg vi lärt känna. Jörgen Lennartsson hade visserligen under vår sittning slagit fast att "på bortaplan får det andra laget stå för underhållningen", men hemmavid skulle ju Elfsborg ändå vara så som de alltid har varit.

Spelförande.

Spelförförande rent utav.

Allsvenskans vackraste fotboll således. Mot Malmö syntes det väldigt lite av det. Det var en träningsmatch visserligen, men ändå. Så kom Allsvenskan. Djurgården åkte till Borås och spelade ut hemmalaget stora stunder. Efteråt stod ändå Lennartsson där med ett leende på läpparna. Elfsborg hade vunnit. Spelarna däremot - med Anders Svensson i spetsen - var till synes missnöjda. De var inte vana vid att vara det sämre laget på hemmaplan. Men de hade ju vunnit. Så har det fortsatt. Elfsborg har förlorat bollinnehavet på konstgräset i flera matcher, men de har vunnit. Och de har vunnit borta.

Visserligen har omstarten varit lite skakig, men mot Kalmar FF vann de igen och de spelade vackert. Kan de vara på väg att hitta formeln som Magnus Haglund sökte i alla år eller är de på väg att falla tillbaka in i gamla synder?

Nu väntar en höst med flera matcher på naturgräs (sex stycken) och hittills har inte ens Jörgen Lennartsson lyckats få ordning på den biten.

2. Malmö FF

I samma träningsmatch som jag såg Elfsborg så jag också laget som skulle bli mina guldfavoriter. Givetvis inte enbart på grund av den matchen, men den gjorde ett starkt intryck på mig. När jag efteråt fick höra av ärrade MFF-bevakare från skånska tidningar att det var laget sämsta insats under försäsongen var jag än mer övertygad. Malmö FF har allt som krävs för att vinna SM-guld och det tycker jag fortfarande. Så varför leder laget inte serien? Försvarsproblematiken är ett svar, men det finns något annat där också.

Rikard Norling är skicklig på mycket, men kanske saknar han fortfarande den där sista biten som gör en bra tränare till en vinnande tränare. Han lyckades aldrig ta upp Väsby i Superettan. Jo, han vann serien, men föll i kvalet varje gång. Han tog aldrig sitt AIK till SM-guld och Assyriska nådde aldrig Allsvenskan.

Det finns något vackert naivt över Rikard Norlings fotboll och kanske krockar det med det defensiva kunnande han sitter på. Kanske är det bara så enkelt som att bortapsykologin spökar alltför hårt hos Malmö FF:s spelare. Eller så är det konstgräset. Det som frälser Elfsborg är Malmö FF:s förbannelse.

Rikard Norlings lag spelar den bästa fotbollen i Allsvenskan när de är som bäst. Vi har sett det gång på gång, men vi har också sett laget svika sig självt. På gräs. Som mot Mjällby. Mot Häcken. Mot Djurgården borta och mot Åtvidabergs FF hemma var man nära att göra det. Stabiliteten som var Elfsborgs ledstjärna under första halvan av året har MFF valt att inte följa. Men man är med. Man har hugg. Man har känning och man har en ruskigt bra trupp. Även när Jimmy Durmaz har lämnat. Som sagt Malmö FF har allt som krävs för att vinna SM-guld. Utom möjligen huvudena.

Nu måste Rikard Norling få sina mannar att minnas vad man gjorde på försäsongen. Att Elfsborg går att besegra även på ett konstgjort underlag. MFF har fyra matcher på plasten under våren och de har inte råd att fortsätta underlagsprestera på samma sätt som hittills. Bortaplan och konstgräs måste vändas till något positivt.

Norling har ju vunnit en serie. 2005 tog han hem Superettan och fick fira på Råsunda. Den 4 september återvänder han till nationalarenan för att leda sitt lag i den sista matchen någonsin på en döende stadion. Att få vinna SM-guldet där vore poesi värdig Malmö FF:s tränare.

3. Helsingborgs IF

Jag erkänner. Jag har underskattat Helsingborgs IF i år. Inte inför säsongen. Jag tippade laget på tredje plats i tabellen. Men väl under vårsäsongen. Jag tror att det beror på att jag har vant mig vid att se laget i toppen vid den här tiden på året. Den absoluta toppen. I en serie där återkommande topplag är lika sällsynta som att Tommi Vaiho håller nollan räcker det med två år för att det ska bli till en vana. Helsingborgs IF har därför smugit under min radar och när jag har tänkt på Elfsborg och Malmö FF i första hand och i viss mån AIK.

Herregud, jag menar, HIF har ju trots allt redan hunnit med att förlora två matcher till exempel. Visserligen är man bäst på att inte förlora i serien, men där kommer den där vanan in igen. Åtta förluster under 2010 och 2011 har känts som inga när historien har fått sätta sina klor i den.

Samtidigt har ju laget uppenbarligen inte fungerat. Eller klubben har inte fungerat. Assisterande tränaren fick sparken utan att huvudtränaren fick veta något och så klev huvudtränaren av och in kom en gammal guldtränare. Inte undra på att man tänkte tanken att allt var över för HIF. Det är bara det att därefter har laget tagit tio poäng av tolv möjliga och nu är de med igen.

Jag vet dock inte om vi ska dra alltför stora växlar på de här fyra matcherna. Helsingborg har trots allt mött Gefle, IFK Göteborg, Syrianska och Syrianska. Samtidigt. Poäng är poäng och är det något svenska mästarna har lärt sig under de senaste säsongerna är det att plocka poäng. Man kan säga att de har gjort det till en vana. Den där 1-0-segern i 95:e minuten är liksom rödblå stil och kan de hitta tillbaka till detta så.... Ja, ni märker själva. Det är svårt att veta vad man ska tro om det här laget. De har inte gått som tåget, men de har ändå smugit med och visst är de en utmanare.

För Jesper Jansson och de andra tror jag dock att fokus ligger på något annat än SM-guld just nu. Europa nästa år och att försöka göra ett så bra Champions League-kval som möjligt. Först när man vet om man får spela i den finaste av turneringar eller kanske i Europa League kan man börja planera på allvar för nästa säsong och resten av hösten. HIF har inte varit samma maskin som de två tidigare säsongerna och mot riktigt bra motstånd har det ibland sett tunt ut och jag tror inte att man har det som krävs för att utmana på allvar. Å andra sidan, jag har ju underskattat det här laget förut.

4. AIK

En rutinerad reporter ställde frågan på Facebook. Rakt ut i internetluften som man ju gör där. "Om AIK förlorar mot Bruket är det kris då?" Frågan ställdes inför hemma-mötet med Åtvidabergs FF och jag tror nog att de flesta automatiskt hade svarat "Ja" på frågan. Och kanske hade de haft rätt. Men den svartgula fläcken fungerar inte alltid som den ska. Det här är inte samma AIK som vi har lärt känna sedan SM-guldet 1998. Det här är inte Stefan Söderbergs AIK. Det här är inte Ola Anderssons AIK. Det här är inte ens AIK 2009. Det är något nytt. Jens T Andersson och Björn Wesström prövar något annorlunda och de låter Andreas Alm leva med det och han lever rätt bra med det måste jag säga.

Inför säsongen hade ingen skrämts av ett centralt mittfält bestående av Robert Åhman-Persson och Helgi Danielsson trots det de två åstadkom förra året. Snarare talades det om bristen på kreativitet där i navet. Hade någon sagt att den kreativiteten fanns i form av Robin Quaison hade svaret antagligen formats till en fråga, Robin, vem? Nej, det här är i första hand ett stabilt lag utan stjärnglans, men med framtidstro. Mot Åtvidaberg såg jag en AIK-tränare slänga in en 17-åring (Christian Kouakou) när segern skulle säkras.

Nej (igen), AIK är inte Åtvidaberg. De plockar fortfarande in spelare som Celso Borges för miljoner och de lockar över Daniel Majstorovic, men Borges är ung och Majstorovic är gammal och skadad. Det här är en klubb som håller i pengarna. Som säger att de ska satsa lokalt och ungt och som gör det. De är givetvis medvetna om att trycket och kravet finns utifrån på att laget ska vara med i toppen och jag tror fortfarande att en satsning inför nästa år kommer som påminner om det där som Söderberg och Andersson gjorde.

Nu handlar det dock om årets AIK och det är inte ett lag som ska kunna utmana de allra bästa. De är inte där ännu. Därför är det faktum att de ändå gör det värt en applåd. Det är långt ifrån vackert, det är inte flärdfullt och ibland är det rent utav bedrövligt, men kan AIK nå Europa i år igen så är det en mycket bra prestation skulle jag vilja påstå.

De har varit stabila säsongen igenom (förutom en genomklappning borta mot ett strålande Malmö FF) och har bara förlorat tre matcher och det mot seriens tre bästa hemmalag. Jag förstår att frågan ställdes och jag förstår till och med de som hade svarat ja om man inte tagit den där 1-0-segern, men likväl hade det varit fel. Drygt halvvägs in i säsongen är AIK en av de positiva överraskningarna.

5. BK Häcken

När vi tippade tabellen inför säsongen ville min kollega i "Spring och ställ dig i hörnet" gärna varna för BK Häcken. Så han varnade för BK Häcken och det är lätt att förstå varför. BK Häcken har ett mycket bra lag. Inte minst offensivt finns det kraft trots att man sålde Mathias Ranégie och John Chibuike förra säsongen.  Ändå fanns det anledning att varna för något annat. Prestationsångest. Efter återkomsten 2009 som slutade med en överraskande femteplats var förväntningarna inför 2010 stora såklart. Det höll på att sluta illa, men en uppryckning räddade en åttondeplats till slut och i fjol var de tillbaka där de ska vara. Vi får inte stirra oss blinda på publiksiffror när vi bedömer BK Häcken.

Sonny Karlsson sitter på en rätt hyfsad plånbok. Lägg till ett gott fotbollsöga och bra kontakter så finns förutsättningarna där för Peter Gerhardsson att göra något mer med det här laget än att bara nöja sig med att vara allsvenskt.

BK Häcken vill något. De vill ha en ny arena, de vill locka Hisingsborna och de vill utmana om SM-guldet. I år skulle de kunna göra det, men de saknar fortfarande stabiliteten som finns hos de andra topplagen. Att vinna och förlora är bättre än att kryssa sig fram, men man kan inte förlora sex matcher på de 16 första omgångarna om man ska vara med hela vägen fram.

Ett par kryss till istället och de hade varit tvåa i serien istället för femma. Större är inte skillnaderna i den här jämna serien, men det är alltid de där sista stegen som är svårast att ta. Men det är då. Nu är nu och Målvakten gjorde helt klart rätt som varnade för laget även om han precis som jag inte trodde på de fullt ut. Hittills motsvarar BK Häcken förväntningarna får jag säga. Nu gäller det att de överträffas också.

6. Åtvidabergs FF

Det är sällan en nykomling kliver in i en försäsong med förväntningar på sina axlar. Det är än mer sällan en nykomling motsvarar dessa förväntningar. Att en oetablerad nykomling går in med förväntningar på sina axlar och överträffar dessa, det händer väl typ aldrig. Fram till nu. För nog fanns det förhoppningar och förväntningar på Åtvidaberg inför den här säsongen. 2010 var de nära att klara sig kvar i Allsvenskan efter en strålande höst. 2011 rusade de igenom Superettan. Så 2012 var det läge att bygga vidare på den stabila grunden och det har man sannerligen gjort. De har hållit alla sina löften måste jag säga.

Anfallsparet The Prodelssons (jag sliter för att etablera det där nu) har levererat och laget har som helhet spelat sig kvar i Allsvenskan (för det har de gjort). Det är ingen sparka-långt-och-lycka-till-fotboll som har gett framgången. Inte för att ÅFF tvekar att sätta bollen i djupled när tillfälle ges och det är kanske den här mångsidigheten som trots allt har imponerat mest. Andreas Thomsson snackas det inte mycket om, men efter snart två och ett halvt år som huvudtränare på elitnivå har han gjort fantastiska resultat och förtjänar med credd.

Det är svårt att föreställa sig att det här laget i mitten av 2000-talet var så dött att Tommy Jacobson då ville flytta klubben till Linköping. Nu är de på väg att etablera sig i högsta serien igen. En säsong är visserligen bara en säsong, men det är ju bara den vi kan prata om hittills. Om AIK är en av de positiva överraskningarna så är väl ÅFF DEN positiva överraskningen. Den främsta. För även om förväntningarna fanns där på att de kanske skulle klara sig kvar utan att behöva kvala så är det här bättre än någon kunnat tro och det.... ja, det händer ju som sagt inte.

7. IFK Norrköping

När IFK Norrköping äntligen var tillbaka där de hörde hemma höll man på att ställa till det för sig genom att gå ut alltför hårt och kaxigt och tala om placeringar som inte var realistiska. Som tur var hade klubben en tränare som struntade i allt sådant snack. Janne Andersson föll inte in i halleluja-stämningen som rådde efter avancemanget utan konstaterade att målet var att hänga kvar och inget annat. Han lyckades uppfylla det målet och därifrån har han kunnat fortsätta sitt jobb. Han har ifrågasatts här och där, men efter så många år utanför högsta serien - bortsett från något gästspel här och där - kräver det tid att åter bli en självklar del av Allsvenskan. IFK Norrköping bör ta babysteg och tänka klokt. Det gjorde man då och det har man gjort inför den här säsongen också.

Värvningen av Andreas Johansson var klockren och detsamma kan sägas gälla för den av Morten Skjönsberg. Tillsammans har de skänkt stabilitet till ett lag som tidigare saknat just detta. Fortfarande finns några av barnsjukdomarna kvar och de manifesterade sig i slutet av vårsäsongen när laget rasade samman i ett par matcher. Lustigt nog kom därför försäljningen av lagets största stjärna klockrent.

Vill IFK Norrköping någon gång utmana om SM-guldet igen - och de vill de såklart - så behöver de hitta en ersättare till Astrit Ajdarevic. En spelare som kan göra skillnad i en match. En spelare som avgör. Just nu saknar de dock inte den gudabenådade vänsterfoten alls. För när Ajdarevic lämnade var IFK tvungna att tänka om och börja spela ett enklare och rakare spel. Det passar truppen till synes perfekt såväl hemma som borta.

En och annan kan säkert gnälla på att det inte är lika vackert som tidigare, men vad spelar det för roll. Det är effektivt. Det räcker gott och väl och det ser just nu i alla fall ut som om Janne Andersson är på väg att uppnå målsättningen ett år senare. Det räcker gott och väl, tycker jag.

8. GIF Sundsvall.

Det ska fan vara tränare eller spelare i GIF Sundsvall. Oftast slåss de i den absoluta botten Allsvenskan eller möjligen i toppen av Superettan. När de sedan väl tar sig upp och gör en strålande första halva av serien så drunknar det i det som den andra nykomlingen gör, men jag vill nog hålla Giffarnas prestation på samma nivå som den som ÅFF har gjort och det är dags att hylla en tränare som har fått alltför mycket skit de senaste åren. Sören Åkeby är ett offer för sin egen framgång. Det han och Zoran Lukic gjorde i Djurgården saknar motsvarighet sedan IFK Göteborgs glansdagar. Seger i Superettan, tvåa i Allsvenskan och så två raka och överlägsna SM-guld på det. Hur kan man någonsin bli bättre efter en sådan start?

"Snuffe" var en rutinerad tränare när han tog över Djurgården, men han var inte välkänd på riksnivå. Det var Djurgården och framgången där som blev hans genombrott och det är sedan dess mot den bakgrunden alla andra försök speglas. Det har framställts som att Åkeby hade ett lätt jobb i Djurgården och jag kan hålla med om att 2003 hade nog de flesta tränare lyckats vinna guld med det laget, men jag minns inte att någon talade med den respekten om Djurgården inför 2001 eller ens inför 2002.

Sedan dess har Åkeby gjort hyfsade resultat här och där och misslyckats någon gång också. Nu har han byggt upp GIF Sundsvall och gjort det med små medel. Giffarna har precis som ÅFF ett eget spel och en egen idé som går bortom att bara försvara sig kvar i högsta serien. Hittills har laget fått alldeles för lite beröm för sin insats. Målskillnaden 20-21 skvallrar om stabiliteten man har funnit och 3-1-segern mot Mjällby senast visade återigen på förmågan att komma tillbaka när det verkligen krävdes.

Nu gäller det att orka fortsättningsvis. En tunn trupp tunnas ut än mer när hösten knackar på dörren och kamperna betyder alltmer, men jag tror nog att Sören Åkeby är på väg mot någon form av upprättelse och att Giffarna därmed är på väg att äntligen få göra en andra säsong i Allsvenskan igen.

9. Mjällby AIF

Jag erkänner rätt upp och ner att jag trodde att Mjällby skulle få det betydligt jobbigare den här säsongen. Ett lag i mångt och mycket byggt på inlånade spelare samt en försvarare som egentligen lagt av skulle inte orka med ännu en säsong i Allsvenskan. Dominique Kivuvu lät visserligen spännande och med tanke på vilken situation han befann sig i var det lätt att föreställa sig att han verkligen skulle göra sitt bästa i det lilla laget, men jag trodde inte att det skulle räcka. Peter Swärdh måste vara en god människotränare som har lyckats få ihop gruppen och få den att prestera som de har gjort. För Mjällby har verkligen presterat.

Jag har egentligen sett alltför få matcher för att verkligt övertygat kunnat uttala mig om spelets idéer, men av det jag har sett har Swärdh inte förändrat sitt tänkande särskilt mycket. Nej, det är inte Barcelona-fotboll man bjuder på, men i sina bästa stunder är MAIF verkligt underhållande med en snabb tanke framåt i det mesta man göra.

Omstarten av serien har dock skvallrat om att det kanske finns anledning att tveka lite grann om vad hösten kommer att bära med sig i form av utmaningar. Skönt då att det redan nu står klart att Anders Wikström bestämt sig för att stanna i klubben. I slutändan borde ändå poängskörden som man har samlat på sig vara tillräcklig för att Mjällby inte ska behöva dras in i den absoluta bottenstriden, men om till exempel Kivuvu och Erton Fejzullahu lämnar kan luckan bli för stor för att fylla igen.

Då är risken stor att jag trots allt får rätt, men jag har så sällan rätt så det är nog inget att vara orolig för som MAIF-supporter.

10. Djurgårdens IF

Djurgården är ett märkligt lag. Ett lag som borde vara ett intressant experiment för en psykolog. Jag har sett blåränderna spela strålande fotboll i stora delar av flera matcher, men bara när de inte har haft något att förlora. Som i premiären borta mot Elfsborg. Där och då var det ingen som förväntade sig att Djurgården skulle kunna göra något så de gjorde allt. Utom mål. Eller som i underläge 0-2 hemma mot Malmö FF. Då gick de upp till 2-2 och hade ett skott i stolpen. Eller som när Mjällby hade gjort 4-0 på Strandvallen. Då vände allt för Magnus Pehrssons mannar och de var nära att få med sig poäng. Problemet är just det. Att de var nära. I alla de här tre matcherna. Men de föll. Mot Elfsborg för att de inte hade skickligheten. Mot Malmö för att de blev rädda när de väl kommit ikapp och mot Mjällby för att de släppte iväg motståndet för långt.

Det är de tre förluster Djurgården har. Tre förluster. Bara Helsingborg är bättre med sina två och sedan är det AIK och Malmö FF som tangerar bedriften. Så varför ligger Djurgården på tionde plats? Svaret finns i den där intressanta psykologin.

Djurgården blir nämligen svårt handlingsförlamat när mycket står på spel. Då smyger osäkerheten sig på laget och det leder till kryss i matcher man borde ha vunnit. Magnus Pehrsson har ännu inte lyckats råda bot på detta. Han försökte genom att satsa på en helt ny målvakt, men satsade fel. Nu kommer snart ytterligare en burväktare in och kanske kan Kenneth Höie ändå se till att Djurgården blir det där laget som åtminstone då och då håller nollan.

Insatsen mot IFK Norrköping lovar trots allt gott. Där stod Djurgården upp matchen igenom och det var snarare ett individuellt misstag samt lite oflax som gjorde att man spelade 1-1 ännu en gång än det var en kollektiv kollaps. Kan man bygga vidare på det med Höie där bakom så kan det trots allt bli ett lyft tillräckligt för att slippa gå igenom hösten oroade för vad som hotar under strecken.

11. Kalmar FF

Inför säsongen var det nog ingen som ens kunde föreställa sig att någon överhuvudtaget skulle skrika på Nanne Bergstrands avgång. Kalmar FF skulle ju återigen utmana i toppen med några tunga värvningar och jag fick "skit" på twitter när jag tippade laget på sjätte plats. Så kom skadorna och trots att Nanne försökte skrämmas på upptaktsträffen genom att förklara att hans lag visserligen spelade dåligt, men ändå vann och således var en mardrömsmotståndare så visade det sig snart att truppen inte orkade med kraven och de där skadorna. Så kom ropen på avgång. I självaste Nanne-land.

Nu tycks det där ha tystnat och KFF har trots allt rest sig. Inte minst var segern i Europa League borta mot kroatiska Olisjek värdefull och Melker Hallbergs sekund-genombrott var också något som gav ett lyft. Men Hallberg måste fortsätta leverera om det ska bli något mer än bara ett genombrott och Kalmar FF får inte falla tillbaka in i gamla synder efter utspelningen de åkte på borta mot Elfsborg i helgen.

Hur man än vrider och vänder på det så är KFF:s första halva en besvikelse. Ingen inom organisationen kan vara särskilt nöjd med hur det har sett ut hittills och om bättring inte sker på många fronter så fortsätter den negativa trenden som sedan SM-guldet 2008 har sett laget sluta fyra, nia och åtta. Att sparka Bergstrand tror jag inte alls på. KFF har sedan nyss nämnda guld byggt om sitt lag och man fortsätter. Då måste byggherren vara kvar. Och faktum är. Elfsborgs-förlusten till trots har de röda sett betydligt bättre ut under de senaste veckorna än man gjorde i våras och mitt tips är att man är på rätt väg.

12. IFK Göteborg

Det är många nu som skriver och tycker om IFK Göteborg. Som menar att det satsades fel från början. Att man borde ha startat sitt nybygge någon annanstans. Jag skulle gärna sälla mig till den skaran, men med tanke på att jag tippade laget på en andraplats i tabellen så kan jag inte gärna göra det med någon trovärdighet. Jag måste givetvis tycka ändå och det gör jag också, men helst utan att slå mig själv för bröstet och säga att "det här förstod jag från början." Så var ska vi börja? Tja, varför inte med det jag ändå varnade för (he he). "Det finns också en risk att Tobias Hysén fortfarande är alltför ensam som toppanfallare", skrev jag i mitt tips. Då trodde jag ändå att Hysén skulle leverera. Det har han inte gjort och när alla pratar om problemet i försvarsspelet så är det långt ifrån hela sanningen. Om lagets ende EM-spelare hade gjort sina mål hade IFK legat betydligt högre upp.

Fram till nu har spelarna ändå snackat om hur bra de har spelat och att det förr eller senare kommer att lossna, men nu har den bubblan också börjat spricka. Tvivlet sprider sig som ett gift i Håkan Milds bygge och jag är inte helt övertygad om att det är så dåligt. Det värsta ett storlag i kris kan göra är att gå runt och tro att allt kommer att lösa sig. AIK gjorde det 2004 och kraschade ur serien. När samma sak höll på att hända 2010 tog man tag i det direkt, fattade vad som höll på att hända och räddade upp situationen. 5-0-katastrofen i Gävle kan kanske göra detsamma för IFK Göteborg. Blåvitt ska givetvis inte behöva åka ur, men det betyder inte att de inte kan åka ur. Ju tidigare laget inser det desto bättre.

Nu väntar en ödesmatch. Det går inte att kalla mötet med Syrianska - laget som gav IFK Göteborg den usla starten - något annat. Allt annat än seger där och IFK Göteborg är officiellt ett bottenlag, så att säga. Då blir prövningarna många. Trycket utifrån kommer att öka ytterligare på spelare som inte är vana vid att hantera den sortens bottentryck och det kan bli förlamande. Situationen är hur som helst skrämmande nog redan nu och mitt tips, ja, det vill jag bara glömma.

13. Syrianska FC

Vi är långt ifrån att skriva slutresultatet i den här serien, men oavsett var Syrianska parkerar så har Özcan Melkemichel gjort ett strålande jobb. Han må vara lite opolerad ibland, men att det här är en riktig fotbollstränare behöver vi inte tveka om. Med tanke på hur rörigt det var i klubben så var jag övertygad om att laget skulle göra en Halmstad gånger två och bara krascha ur Allsvenskan 2012. Ja, det var så snurrigt att Syrianska var det enda laget jag inte kunde träffa och göra en inför-intervju med innan säsongen trots att jag var ute i mycket god tid. Allt bara föll mellan stolarna i en klubb där den ena handen aldrig visste vad de andra skulle ta sig till. Det var i alla fall min bild av det hela. Att de fortfarande lever ser jag som ett smärre mirakel och de inte bara lever. De har levererat också. Trots att skadebekymren fortsätter att plåga laget och trots att de har svårt att hålla sina spelare på banan i 90 minuter så är det i allra högsta grad med.

Den moral som laget visade upp mot svenska mästarna Helsingborg i senaste matchen till exempel, är beundransvärd. Jag är som sagt långt ifrån säker på att de i slutändan verkligen klarar av det här, men redan nu har Syrianska stått för något av vårsäsongens prestation.

Som väntat är det defensiven som framförallt har ställt till det för laget. 26 insläppta mål och bara jumbon Örebro är värre. Det beror inte på att de inte kan spela försvarsspel. När de blev så illa tvungna mot Djurgården stängde de ner allt vad spelvägar heter och släppte inte till någonting trots en man mindre. Nej, det är offensivlustan som ibland kan bli för stor. Inte minst med tanke på att laget trots detta bara har gjort 16 mål. Kanske borde Syrianska tänka om. Se till att säkra bakåt i första hand och slänga tankarna på vacker fotboll i soppåsen. Åtminstone för tillfället.

Någon publik lär man inte tappa i alla fall. Laget har ju överlägset sämst snitt av alla i Allsvenskan, 2 571, Gefle är till exempel runt 1000 personer bättre när det gäller den grenen och hur Gefle har byggt sitt framgångsrecept vet vi väl alla vid det här laget.

14. Gefle IF

Det är klart att det skulle bli så. När Gefle väl får lite förväntningar på sig så blir man plötsligt det bottenlag som alla trots allt alltid tror att laget ska bli. Samtidigt. När det verkligen var dags för avgörande matcher mot IFK Göteborg, när Allsvenskan svängde och det fanns en risk att bli lämnad i dammolnet så hittade Pelle Olsson och hans mannar rätt. Fyra poäng mot IFK Göteborg och 6-1 i målskillnad totalt. Det är på något sätt typiskt Gefle. Oftast har de överlevt genom att hela tiden vara något bättre än sina motståndare över en längre tid, men vid de enstaka tillfällen det har krävts så har de också kunnat leverera överraskande resultat och poäng i match efter match.

Inför säsongen var jag i Gävle och träffade Olsson. Vi pratade om ambitioner och om att man även i skuggan av Brynäs drömmer om att en gång vinna SM-guld. Det betyder dock inte att man låter de tankarna sväva iväg för långt. "Vi vet vilket hårt jobb som krävs för att bara hålla sig kvar i Allsvenskan", sa Olsson och det är givetvis lagets främsta tillgång nu när hösten närmar sig med stormsteg efter att till synes ha hoppat över sommaren helt och hållet. Gefle vet vad som krävs och de har laget för att klara av det.

Hittills har inte mycket fungerat. 14 gjorda mål är inte sämst, men då ska vi som sagt komma ihåg att sex av dessa kom i de två senaste matcherna. Fem i den senaste. Det är oförmågan framför mål som framförallt har varit ett hinder för Gefle den här säsongen. Om matchen mot IFK Göteborg var en indikation på att det är på väg att lossna kommer laget snart att kunna blicka uppåt i tabellen igen.

15. GAIS

Där satt Fredrik Lundgren mitt emot mig och åt pannkakor med grädde och sylt och såg ut att njuta av läget. Han var visserligen skadad själv, men för första gången på länge - kanske någonsin under hans långa karriär i klubben - gick Gais in i en säsong med förhoppningar och förväntningar om vad som väntade på andra sidan 2012. En ekonomi i balans, kanske chansen att få kvala i Europa och känna på sådant som förut bara varit förunnat storebror i blått och vitt. Efter femteplatsen 2011 var det givetvis rätt att ha sådana tankar och drömmar. Där och då såg det också ut som om man skulle ha ett minst lika starkt lag som året innan. Wanderson var kvar och Mervan Celik överraskande tillbaka.

Men vi pratade givetvis inte bara guld och gröna skogar. Nej, det hade kommit rapporter om klubbens usla ekonomi och allt framtidshopp tycktes vila på en skakig plan. Den att Wanderson skulle leverera och sedan säljas för mångamiljonbelopp. Men Lundgren var lugn. Han hade sett planen som fanns och den var trovärdig. Vi får väl se hur det blir med den saken. För Wanderson har inte levererat och några jättepengar lär Gais inte få för brasilianaren. Hoppet måste snarare nu ställas till att han börjar leverera. För det vet vi att han kan och det är nog vad som krävs under hösten, en Wanderson i 2011 års form.

Gais är ett skakigt lag. Självförtroendet saknas och i ren desperation vände man sig till en tränare som en gång lämnat klubben och som egentligen inte var särskilt sugen på att komma tillbaka. Den enda effekten det har gett är att en populär huvudtränare hoppat av och att man nu söker med ljus och lykta efter en frälsare. Jag har själv föreslagit Sixten Boström i en snabbt hoprafsad tanke på Twitter och jag tror på den rent spontant. Ett grundligare arbete än en "känsla" måste givetvis vara ledande i det här läget. Conny Karlsson sägs vara på väg och han har räddat upp situationer förr så varför inte? I slutändan är det ändå spelarna som måste göra det. Kanske dags för Lundgren att samla killarna över ett fat pannkakor, snacka ihop sig, glömma drömmarna och bara se till att överleva 2012. Det smakar inte sylt och grädde, men det är livsnödvändigt.

16. Örebro SK

Egentligen borde det här redan vara klart. Ett lag som vinner sin första match i omgång 13 ska inte kunna hänga kvar i en högstaserie. Men Örebro SK kan vara på väg att göra det omöjliga. Det är starkt, men också ett vittne om hur svaga de andra bottenlagen har varit hittills. Samtidigt, ÖSK har sig själv att bry sig om och det har de inte gjort särskilt väl de senaste åren. Medaljen 2010 har bleknat i skuggen av två usla säsonger som hade kunnat undvikas om man inte stoppat huvudet i sanden och tänkt tanken att allting skulle lösa sig av sig självt. För varningstecknen fanns där redan under det framgångsrika året. Massor av utgående kontrakt och framgångsrika spelare som talade öppet om viljan att lämna.

När det väl började snurra kunde man inte stoppa det och spelare rusade in och ut samtidigt som Sixten Boström desperat försökte få ihop bitarna. Han lyckades inte. Inte alls. Han och hela den sportsliga ledningen har ett ansvar här och två har fått ta det. Boström genom att spar... peta... genom att inte få vara med på riktigt och Lennart Sjögren genom att inte få vara med i framtiden. Man sökte också efter en tränare och gick förvånande - men bra - efter någon som ville se uppdraget mer långsiktigt och var redo att stanna även om det blev superettan.

Man fick några nej, men när Per-Ola Ljung sparkades av Helsingborgs IF så hade man äntligen hittat lösningen. Han har fått fart på laget och han har också fått goda vitsord från folk inom HIF. Frågan är dock hur grundliga ÖSK var i sin undersökning av en tränare som aldrig haft ett huvudansvar tidigare? Hur väl passar han in i ÖSK-modellen? Svaret kommer så småningom. För tillfället har tränarbytet ändå gett önskad effekt och laget har börjat röra på sig. Nu har man kontakt. Fortfarande skiljer det dock sex poäng upp till kvalplats samt sju till säker mark. Jo, man har börjat röra på sig och de andra lagen har varit svaga, men den usla starten gör att Örebro inte har någon buffert att luta sig mot.

Det finns inga poängreserver att använda sig av. Det kommer alltså att krävas en oerhört stark höst av laget om de ska reda ut det här i slutändan och samtidigt måste åtminstone något eller några lag, som till exempel Gefle, Syrianska eller IFK Göteborg ha det fortsatt riktigt tungt. Annars blir det en omstart i Superettan. Vad jag tror? Att Örebro inte klarar av det här, men jag har haft fel förr. Herregud, jag tippade ju laget på en tolfteplats. Bara en sådan sak.

Sjöberg på Twitter

****

Det var något mer jag skulle skriva... ja, just det. Missa inte Carlos Banda i senaste avsnittet av "Spring och ställ dig i hörnet", det handlar inte bara om Hammarby och Djurgården. Vi tar som vanligt även det stora greppet och så snackar vi vikten på fotbollar.