Eurosport
 Snooker-VMTitta nu 
 
 
 
30/11/2012 - 16:23

Fredagsbloggen: Nu är det slut

So long.

Au revoir.

See you when the clouds come home.

Det är ju människorna. Så är det ju alltid. Det är människorna man kommer att sakna. Jo, Fredagsbloggen kommer jag givetis minnas. Teddy Lucic finns där också. Och Spring och ställ dig i hörnet. Men framförallt är det människorna. Det är ju därför det hissas tröjor i håkkin och det är därför Patrik Anttonen borde ha fått chansen att säga farväl till supportrarna i den där sista matchen. Efter 14 säsonger var han givetvis värd att få stå där i kalsongerna samtidigt som fansen kramade den svettiga tröjan, byxorna och applåderade alla de åren han gett på såväl gräs som plast. Människor kommer och går i ditt liv, men det finns sådana man vet att man alltid kommer att minnas. Patrik Anttonen var ingen spektakulär spelare, men det är klart att ÖSK-fansen kommer att minnas honom.

Ni får ursäkta nu om den sista Fredagsbloggen blir lite väl sentimental, men det faller sig naturligt i och med rubriken. För det är ju så att det här är den sista Fredagsbloggen. Den kom kanske lite tidigare än jag hade tänkt. Planen var att den skulle publiceras den 14 december, men på grund av olika omständigheter så lämnar jag eurosport.se redan nu. Idag. Lokalen på Sturegatan 2 är inte längre mitt vardagshem. Jag kan väl inte påstå att jag kommer att drömma sött om den bullrande läskapparaten, den tveksamma luften eller ens vår blå "studio" från vilken vi försökte ta fotbollen på allvar med den där ofta namngivna, men sällan särskilt väl beskrivna "glimten i ögat." Nej, det är inte väggarna täckta av minnen av lyckade och mindre lyckade texter (det sistnämnda är i majoritet av någon anledning) utan det är såklart människorna.

Aldrig mer ska mina visslingar fyllas i av Hertigen av Katalonien. För sista gången sitter jag mitt emot Tjena-Malena när hon får sina nysattacker. Tennis-Hences hörlurar kommer inte att avslöjande viska ut Mauro Scoccos ljuva stämma. Redaktör "Pierre Isacsson" får spela Barca-hymnen för någon annan. Udda Fågels "O" som låter som "U" - ni ska höra honom prata om Modo - är snart ett minne blott och Tvivlaren har gjort sitt som suverän imitatör av Pelle Nyström och Bain (Ah so you think darkness is your ally? You merely adopted the dark. I was born in it.... molded by it). Målvakten kommer aldrig mer slå fast något med sitt: "Det kan jag nästan garantera" och Kameramannen kommer inte att vifta bakom sitt arbetsredskap för att ljudet plötsligt slutat fungera.

I slutändan, när man pratar om människor från förr är det ofta något litet man hakar fast minnet i. Ett ankare bestående av en enda bild. Den stabila grunden som gör att de för alltid stannar i ditt medvetande även om nutidens vindar trycker på rejält. Jag har saker jag kan berätta om med ett leende på läpparna gällande alla ovan nämnda, men jag sparar det till en annan gång.

Det var i slutet av september 2010 jag klev in här första gången. Jag träffade Kristian Borell (Hertigen) och Mathias Karlsson (Pierre Isaksson). Känslan var god, men som alltid när man kliver in i ett sådant samtal vet man aldrig exakt vilket sorts intryck man har gjort. Det är lätt att börja fundera över saker, ångra att man inte var tydligare hit eller dit. Ungefär som när man läser igenom gamla texter och upptäcker ett att för mycket eller något ännu värre. Själv grämde jag mig nog mest över att jag sa "troops" istället för "squads" när engelskspråkiga vd Amanda gjorde ett inhopp i intervjun. Nu spelade det ingen roll. Jag fick uppdraget i konkurrens med personer som jag vet har vassa pennor och brinnande vilja. Det är här Teddy Lucic kommer in. För nästan det första jag gjorde när jag väl var på plats var att ringa Teddy och fråga honom hur det skulle bli med fotbollsframtiden. Han berättade då utan omsvep att nu var det slut. En bra nyhet givetvis och en bra start.

Sedan dess har mycket hänt. Bloggen föddes och ur den Fredagsbloggen. Exakt vilken tanken var från början kan jag inte minnas annat än att det var ett sätt att sammanfatta veckan. Sedan blev det mer till ett forum där jag kunde väva in fotbollen i ett något bredare och ofta mer privat perspektiv. Jag har tyckt om Fredagsbloggen. Men det är inte allt som har hänt sedan jag och Teddy la på telefonen i varsin ände.

Ett mer intensivt krönike-skrivande har det blivit ju mer tid som har passerat och dessutom ett tv-program. Resor till städer runt om i landet och i runt om i Europa. Landslagsuppdrag och till sist hann Hertigen av Katalonien till och med ta med mig till sitt älskade Italien.

När jag var på mitt barndoms Vätö - en ö utanför Norrtälje - för några år sedan stod kojan jag hjälpte till att bygga när jag var liten kvar. Det hade till och med lekts där nyligen avslöjade spåren av plastbilar, hinkar och annat som hör de små till. Kojan bär inte mitt namn. Mina texter gör det. I slutändan är det väl så att vi alla vill lämna något efter oss. Exakt vad som händer med mina nedtecknade funderingar vet jag inte. Kanske drunknar de i det stora flödet. Kanske försvinner de helt och hållet. Min förhoppning är ändå att någon, någon gång, ska hitta ett ord eller två och ha nytta och nöje av det. Det skulle kännas bra.

****

Och som för att understryka det där sistnämnda så publicerar jag nu tidigare utlovade julsagan. Jag har berättat så många sanningar här, om hur saker är och om hur de borde vara, så det sitter väl alldeles utmärkt med ett sådant slut. Ni fick ju en i samband med den elfte september. Då var den lite sen. Nu får ni en berättelse om tomten. Alldeles för tidigt. Ni hittar den i slutet.

****

Moestafa El Kabir till BK Häcken alltså och som det oftast är det handlar om Sonny Karlssons värvningar, känns det väldigt spännande. Peter Gerhardsson fick fart på Martin Ericssons karriär. Men med Andreas Drugge lossnade det inte alls. Nu kommer det vara mycket blickar på El Kabir och även om han säger att han inte känner någon press, och även om han spelar i ett lag utanför den allra tuffaste mediebevakningen, så kan ni nog räkna med att anfallaren kommer att sättas under lupp och att kritiken blir hård om han inte lyckas.

****

Andreas Johansson till Djurgården alltså och det är bara att erkänna att min koll på danska ligan är allt annat än bra, men rapporter jag har fått har talat om en Johansson som har tillhört toppskiktet av centrala mittfältare i ligan och det låter sannerligen som något Djurgården behöver.

****

Bad om låttips på Twitter till en lång flygresa som snart äger rum. Sirius-supportern föreslog Dixie Chicks. Men visst är det väl så att de förbjöds i USA när The Patriot Act blev till lag?

****

Det här är alltid en spännande tid i fotbollen. Vad gör klubbarna nu? Hur satsar de? Det vore ju trevligt om till exempel Elfsborg tog Oscar Hiljemark-pengarna som snart trillar in och satsade dessa på ett eller ett par spetsnamn till Champions League-kvalet.

****

Apropå det där med låtar så är tipslinjen öppen ända till morgonen den 14 december. Så ni som är sådana där som lägger upp youtube-klipp av era favoriter på Facebook, passa på nu. Ni som tycker att just er musiksmak är bäst och att alla andras suger, passa på nu. Ni som bara tycker om att tipsa om saker, passa på nu. Ni når mig via Twitter.

****

Det var ju givet att Zlatan Ibrahimovic inte skulle vara en av de tre. Vem kan ha blivit överraskad?

****

När man skriver sin sista blogg så är känslan att man vill låta allt och alla ta plats. Varenda värvning ska kommenteras, varje person som har passerat förbi bör nämnas, men Fredagsbloggen är tillräckligt lång utan en sådan övning. Därför. Sagostund nu. Innan ni tröttnar alldeles.

****

Fast Roger Federer måste givetvis nämnas.

****

Ja, och så Mats Wilander såklart. Mats Wilander. Mats. Wilander.

****

Nu saga.

****

Jag är gammal.
Jag har varit gammal länge.
Gammal och slut.
Men död är jag inte.
Jag kommer aldrig att dö.


Det fanns en tid då jag var glad för att jag skulle få leva för evigt. Jag minns än idag hur jag fick beskedet av Clement. Han är död nu. Död sedan länge. Befriad av evigheten. Men jag lever vidare trots att jag föddes innan han. Långt innan. 1499 år innan för att vara exakt. Men det var när Clement gav mig mitt uppdrag, min mening med livet, som jag föddes på allvar. Det var då jag blev den jag fortfarande är trots att Ni inte längre tror på mig.

I början av livet, när jag inte visste något om min förbannelse, försökte jag bara vara god och det uppskattades. Människorna älskade mig och de började till och med prata om mig som om jag vore ett helgon. Det var en underbar tid. Till dess att folk insåg att något med mig var annorlunda. Att jag blev äldre och äldre, men att jag aldrig dog. Själv visste jag inte då att jag skulle leva för alltid. Jag väntade fortfarande på att döden skulle ta mig och kände mig inte konstig. Men människorna kände annorlunda. De som en gång älskat mig för min godhet, skydde mig nu som pesten. De var rädda för mig. Det var då jag flydde. Lämnade själarna jag försökt rädda bakom mig. Jag som var en man av folket blev en man av ensamheten.

Vem eller vilka som spred nyheten att jag dog den 6 december år 343, 60 år gammal, vet jag inte. Jag kan förstå varför de gjorde det. De ville ha ett slut på pratet. Slut på skvallret. De var trötta på rädslan. Vilka de än var så gjorde de det bra. Idag är det ingen som ens känner till något annat om mig än att jag verkligen dog för 1667 år sedan. Åh, vad jag önskar att det vore så. Åh, vad jag önskar att jag nu låg begravd i jorden i mitt kära Myra. Men så är det inte.

Istället sitter jag här mitt i världen där jag hittade min fristad när jag tvingades fly.

I den ensammaste av världar gömde jag mig. Kanske var det en slump att jag byggde mitt hem vid 40°40′N 74°24′O40.667, 74.4. Kanske var det ödet. Hur som helst så var det perfekt för mig skulle det visa sig. Åtminstone när Clement fann mig bland bergen. Hur han visste var jag fanns och vem jag var fick jag aldrig klart för mig. Jag var bara så glad över att han kommit till mig. Jag var då en bruten själ. En som slutat tro och som förbannade den Gud han en gång älskat. Clement gav mig hopp. Han förklarade att min förbannelse egentligen var en välsignelse.

Att jag hade en uppgift.

Han gav mig mitt liv åter och med en dikt förklarade han mitt uppdrag för resten av världen. Återigen var jag älskad av folket. Jenny och Thomas gav mig tillsammans, men var för sig, en bild av hur jag skulle se ut och sedan dess har jag knappt förändrats. Jag har nästan sett likadan ut i 147 år nu, men samtidigt som jag varit densamma har världen runt om mig förändrats. Precis som då, för så många hundra år sedan gick jag från betrodd till misstrodd. När Clement skapat mig blev jag mytomspunnen och verklig på samma gång. Nu? Nu är det ingen som tror längre. Jo, de allra minsta förstås, men deras inflytande räcker inte. Inte för att ge mig kraften att göra det jag en gång gjorde.

I början gjorde jag precis som Clement sagt. Jag hittade de där fantastiska djuren och jag fick dem att lyda mig. Med glädje i kroppen klarade jag av mitt uppdrag trots att det innebar jobb året runt. De flesta trodde att det bara handlade om några få dagar om året. För det var då jag dök upp. Det var då jag syntes, men resten av tiden ägnade jag åt att bygga, skapa, måla, knåpa och sätta ihop det som skulle delas ut. Resorna var inte jobbet. Resorna var nöjet. Målet med allt annat jobb.

Men inte nu längre. Nu tänker inte folk på mig när de öppnar sina paket. De tänker på en figur på en läskflaska. De vill inte heller ha det jag har att erbjuda. De vill ha sådant som är omöjligt för mig att skapa. Jag finns inte längre i folks medvetanden och således kan jag inte längre existera utanför min egen värld.

Tiden är inte för mig längre och precis som den där gången för så många hundra år sedan känner jag att jag längtar efter döden. Men Clement sa att jag aldrig skulle dö. Jag har försökt avsluta det själv, men det går inte. Det finns ingenting att göra. Jag vågar inte lita till hoppet trots att det är det enda som håller galenskapen borta. Så jag hoppas på att Ni än en gång ska påminnas om mig. Då kanske jag kan få leva bland Er igen.

Till dess stannar jag här i mitt ödeland. I mina berg där värmen just nu har greppet, men där kylan så småningom kommer för att svalka och dämpa hettan i mitt bröst. Den hetta som ges näring av orättvisan som åter drabbat mig. Jag var den gode och beundrade som blev den avskydde och hatade som blev den ensamme och bittre som blev den älskade och välkomne som nu är en saga och levande död.

Blir jag någonsin mig igen? Bara Ni kan göra det möjligt. Så tro, snälla Ni. Tro.

Skrevs den 15 augusti 2010.

****

Då så. Nu blir det inte bara helg. Nu blir det veckodagar också. En lång ledighet. Vad jag ska göra? Tja, i kväll blir det På Spåret och en film. Kanske Any Given Sunday. Jag känner för den av någon anledning. Sedan har jag givetvis skaffat mig Dark Knight Rises så den lär det också bli i helgen eller någon gång nästa vecka. Och så vidare, och så vidare. Vad jag ska göra efter semestern? Vi får väl se. Ni får ha det bra. Tack för att ni har läst.

God jul och gott nytt år.

Vi hörs. Jag lovar.

Sjöberg på Twitter

 
 
Missa inte
Följ Eurosport.com
 
Facebook
 
Twitter
 
Mobil