Fredagsbloggen: Om inte stämningen kan överföras är vår fotboll illa ute

Den 23/11/2012 klockan 15:58

På ny mark får supportrarna ett gigantiskt ansvar. Jag hoppas att de klarar av att leva upp till det. Annars är vi och vår fotboll rejält illa ute.

Så många gånger i mitt liv har jag tvingats förklara och försvara fotbollen. Själva sporten står för sig själv. Den behöver inget försvar. Långtråkig, säger någon, men när det är världens största sport det handlar om räcker det att le till svar. Nej, försvaret handlar framförallt det som händer och låter på läktarna. Passionen. Hatet. Kärleken. Det är det som är under attack. Från media, från förbund och från "vanligt folk." Jag tycker mig ha upplevt en svängning de senaste två åren. Någonstans har alltfler med mäktig penna eller tydlig röst kommit till försvar för det som är fotbollens själ, hjärta och räddning. Det finns säkert en och annan som tycker att jag flirtar för mycket med läsarna. Att det är billiga poäng, men det kan jag inte göra något åt. Känslan är alldeles äkta och jag tror att den behöver skrivas och beskrivas ofta. Fortfarande finns det nämligen de som drömmer om mässingsorkestrar och en artigt applåderande sittplatspublik som kräver cirkusnummer av en världsstjärna för att ens komma i närheten av att uttrycka och förstå känslorna som kan väckas av elva kämpar och märket de bär på bröstet.

Vi satt där på Friends Arena. Vintern väntande bortom en hösthimmel som vägrat släppa greppet och ge efter för det oundvikliga, men vi kände inget av den striden. Vi satt där i t-shirt och njöt av den påtagliga doften av det gröna, nylagda gräset. Det var inomhusfotboll, det var behagligt, internet fungerade och mina fingrar behövde aldrig söka skydd i fickor eller armhålor. Det var underbart, fantastiskt och alldeles, alldeles förbannat tråkigt.

Landslaget kan locka till sång och äkta känslor på bortaplan. Möjligen beroende på att det är fler vana supportrar som reser. Möjligen beroende på att en gemenskap lättare blir till på främmande mark. Sällan hörs de lika tydligt hemma. Ändå. Det här var min värsta fotbollsmardröm besannad. Jag hörde mumlandet på läktaren. Jag hörde Jonas Olsson skrika och jag såg in i en framtid som vissa drömmer om utan att de kan tyda betydelsen av den drömmen. Det handlar om dyra platser, Windsorknutna slipsar och artiga applåder. Allt instängt i en gryta utan medvetenhet. Utanför rullar världen och vädret vidare, men det behöver vi inte ta del av här. Så fortsatte det. Tystnaden var länge öronbedövande och kväste till och med britternas vilja att sjunga. Den höll i sig ända till dess att Zlatan Ibrahimovic bestämde sig för att nu fick det räcka.

En dryg vecka har passerat sedan dess när jag för sista gången vandrar mot Råsunda för att på pressläktaren bevaka en match. Arena ska begravas och dryg 100 minuter senare ska samma sak göras med AIK:s förhoppningar om avancemang i tävlingen som kallas Europa League. Vi sitter där och lyssnar mer än vi tittar och när domaren blåser i sin pipa och förkunnar att det faktiskt är över är den sportsliga missen påtaglig. För någon sekund. Sedan börjar sången igen. För en gångs skull kan inte ens en straff på stopptid och den grymmaste av förluster dämpa ljudet. Tystnaden hade aldrig någon chans. Här fanns ingen Zlatan-magi bara en Helgi-touch. Här fanns inga nya, mjuka stolar, bara fläckig plast. Här fanns ingen behaglig värme, bara en svart himmel. Här fanns inte framtiden, bara fotbollens själ och hjärta.

Ett par dagar innan landskampen stod vi i den lika behagligt varma mixade zonen och pratade med landslagsspelare efter landslagsspelare om den nya arenan. Alla var imponerade, alla var förväntansfulla och alla tyckte att det var dags. Råsunda tillhör en annan tid. Något var tvunget att hända och nu hade det hänt. Men samtidigt som spelarna pratade om detta pratade de också om vad det är som gör en arena bra. Det är inte ett skjutbart tak, fina korvar i kioskerna eller ens närheten till planen. Det är något annat. Något som inte kan byggas in i betong hur snyggt man än målar och formar den.

Tobias Sana berättade med stora ögon och ärliga ord om hur han upplevt den gula väggen i Dortmund. Om hur det var det mäktigaste han upplevt i sin fotbollskarriär och att Westfalenstadion därför var den häftigaste arena han upplevt. Inte ens Råsunda har lyckats uppbringa någon mäktig stämning genom åren när svart och gult har bytts mot blått och gult. Det har alltid forcerats fram och det beror på att kärleken till laget inte är densamma som den en supporter känner för sitt klubblag. Det är mer en "Vi kan väl vara kompisar ändå-"relation. Där finns inte heller hatet mot motståndaren. Inget lidande i att förlora mot Spanien eller England. Så vad betyder allt det här? Jo, att det kanske kan fungera ändå.

Jag satt där på Friends Arena och tänkte på vilket ansvar AIK-supportrarna får nu. Hur det lämnats över till dem av "visionärerna" som bara behöver tänka på tak, fläktar och vip-loger. De som "bygger för framtiden" och sedan bara trampar vidare. Det är bara de som sjungit Råsunda till den arena den var som kan skapa ett hem av rymdskeppet som landat vid Solna Station. Förbund styrda av män som tycks ha glömt bort fotbollens kärna vill ta bort dess hjärta. Vill ersätta det med en pacemaker. Pålitlig. Mekanisk. Aldrig obscen. Aldrig rolig. Aldrig farlig. Aldrig kärleksfull. Minska ståplats är svaret på så många frågor enligt så många mäktiga. Ta bort den helst av allt. Så får det aldrig bli. Råsunda må gå i graven. Söderstadion följer snart efter. Stadion överges. Men smaken av betongen ska tas med. Känslan av det hårda under fötterna. Sången som ekat ska fortsätta eka. Framtiden och dåtiden måste samsas och göra plats för en nutid där fotbollen fortfarande är den fotboll vi lärt oss älska. Annars kommer vi förlora så mycket mer än våra klassiska arenor.

****

Det var ett vackert avsked. Jag vet inte, men under en höst när det har talats om hur litet intresset har varit för Europa League så kan jag samtidigt känna att det är matcher som skapar en speciell stämning. Kanske är det det absoluta i själva mötena. Marginalerna är så minimala. Kanske är det det mentala underläget med vilket man kliver in till matcher mot världsstjärnor. Kanske är det en vilja att visa upp sig för omvärlden. Oavsett vilket. I går ekade sången så att pälsen ställde sig upp på en spelare som Edinson Cavani. I går var det återigen de svenska supportrarna som höll världsklass.

****

Jag måste säga att jag gillar Andreas Alms och Nebojsa Novakovics inställning. När 1-1 hade varit ett vackert resultat, ett strålande avslut på Råsunda. När ett kryss hade hyllats av allt och alla. När poängen hade inneburit ytterligare några hundra tusen in i kassakistan. När möjligheten fanns att hålla drömmen om avancemang vid liv ända in i sista omgången satsade de allt framåt. Skapade en trebackslinje och en fyrmannakedja. Tryckte tillbaka Napoli och gick för segern som till slut kostade poängen. Det var också ett värdigt avslut för Råsunda.

****

Jag mötte folk med stolar i händerna. Någon hade tagit med sig en dörr hem. I den eviga kampen mot att inte bli missförstådda kämpade supportrarna under gårdagen och även under fredagen mot rubriker om skadegörelse. Ja, de borde ha väntat. Ja, det finns en chans att hämta det man vill på söndag under ordnade former. Ja, där fanns säkerligen en och annan som utan känsla för historien rev och slet i den gamla arenan, men det är svårt att bli upprörd över att några supportrar påbörjade rivningen lite tidigt.

****

Om jag tog med mig något? Ja, min ackrediteringsbricka. Den ska man egentligen lämna in, men jag stoppade den i fickan. Schyyyy!

****

Jag hann se första halvlek av Helsingborgs IF mot Levante. Det var tyvärr inte mycket att se. HIF har varit så nära i så många matcher, men har inte haft eller inte lyckats få över marginalerna på sin sida. Därför var matchen betydelselös och den rödblåa insatsen gav också intrycket av att spelarna kände samma sak. Spanjorerna fick lekande lätt springa igenom ett antal gånger och det var - vad jag förstod av rapporterna från andra halvlek - aldrig något snack om saken. Men precis som AIK har HIF visat att svensk fotboll har närmat sig. Det är lång väg kvar att vandra och en sådan här framgång är lätt att slarva bort så att det blir till en engångshändelse, men jag hoppas och tror att vi har sett Allsvenskan ta steg framåt de senaste åren. Malmö FF i fjol. AIK och HIF i år. Elfsborg i Champions League nästa år?

****

Fredrik Holster var fantastisk i halvtidsintervjun i returen mot Halmstad.

****

Höst/vår? Vana läsare känner igen traditionalisten i mig och jag tror inte på en omdaning av serien. Jag tror inte att det skulle ge önskad effekt i Europa. Den vägen ser annorlunda ut. Jag tror att den i första hand består av att hitta nya inkomstkällor, ha ännu bättre scouting och träningsmöjligheter.

****

Jag måste erkänna att jag tycker lite synd om GIF Sundsvall. De klev upp i högsta serien och vågade vara konsekventa. De var ett spelande lag rakt igenom. I slutändan kostade det allt, men jag tror att priset blir högre om man börjar kompromissa med vad man tror på. Nu blir det kanske ett skifte i idéer ändå när laget byter tränare, men det återstår att se.

****

Samtidigt måste jag imponeras av Halmstad. De senaste åren har vi sett mängder av bevis på hur svårt det är att studsa tillbaka direkt och med tanke på på vilket sätt HBK lämnade högsta serien 2011 så trodde jag aldrig att Jens Gustafsson skulle få ordning på sakerna så snabbt. Ett imponerande jobb av den unge tränaren.

****

Och med tanke på vad Michel Platini har sagt tidigare och vad Arsène Wenger säger nu. Visst vore det väl tragikomiskt om resten av Europa bytte till vår/höst samtidigt som Sverige bytte till höst/vår.

****

Den 6 februari kommer Leo Messi och hans Argentina till den nya nationalarenan. Får jag i all ödmjukhet påminna om en glömd ramsa till dess som ni kanske kan dra igång när ni tröttnat på att köra vågen. "Heja gult, heja blått. Brandbilsfart och hårda skott. Sverige, Sverige, Sverige."

****

Tack vare de här framgångarna i Europa så kommer ju AIK och HIF gå stenhårt för Svenska Cupen nästa år och det finns säkert en och annan klubb som också gärna prövar sina vingar utanför den allsvenska gränsen. Nej, jag tror inte att Cupen kommer att bli glödhet publikmässigt, men tävlingen som sådan kommer att bäras upp av en rejäl vilja hos deltagarna att gå hela vägen.

****

Jag hade tänkt skriva om Malmö FF-soppan för några dagar sedan, men det nya bloggverktyget krånglade så det blev inget. Jag gör därför ingen djupare analys nu. Det tror jag nämligen inte att ni orkar med, men visst är känslan lite densamma som den var inför förra säsongen. Då var det Roland Nilsson som ville lämna. Nu en sportchef och en tränare som inte kommer överens. Turbulensen störde rejält under 2011 och förstörde mycket av året. Nu riskerar de att hamna i en liknande situation igen.

****

Måste säga att Örebro SK:s behandling av Patrik Anttonen är usel. Dagen innan sista matchen fick han veta att han inte skulle få förlängt. Ändå meddelades inte detta utåt så att fansen fick chansen att avtacka en trotjänare med 14 säsongers tjänst i klubben i sista matchen.

****

Så är helgen här och det är en helg helt utan den där fotbollen jag älskar mest av allt. Nu väntar de mörka månaderna fram till dess att allt sparkar igång igen. Så man får hitta annat att fylla dagarna med. Jag tror inte att det kommer att bli några problem. Ikväll är ju På Spåret tillbaka till exempel. Bara en sådan sak. Visserligen ingen Björn Hellberg, men Hoa-Hoa tävlar ju och det räcker för mig.

Vi hörs.

https://twitter.com/Daniel_Sjoberg