Eurosport
 Snooker-VMTitta nu 
 
 
Fredagsbloggen: När Kalle Corneliusson hade nummer 10
31/08/2012 - 15:31

Fredagsbloggen: När Kalle Corneliusson hade nummer 10

Tanken var att det skulle handla om supportrar.

Och som kom det ett mirakel i Moskva emellan.

Det passar med andra ord alldeles perfekt.

Niklas Backman vände sig mot domaren, ställde en fråga, fick ett svar, gav ett snett leende och tummen upp. Domaren hade precis gett honom gult kort. Varför? Jag har inte frågat Niklas ännu, men jag tar för givet att det berodde på mittbackens glädjeskutt och försök att nå supportrarna på Arena Khimkis läktare sedan Martin Lorentzson skjutit den här upplagan rakt in i den svartgula historien. Såklart. Jag har sett Backman bli så där galet glad en gång tidigare och det var när han äntligen lyckades göra mål i Allsvenskan. Nu kunde han inte heller hålla tillbaka känslorna och han ville dela dessa med dem som gjort resan till Moskva. De få som verkligen tagit sig 123 milen till den ryska huvudstaden. Självklart. Supportrar är precis så viktiga. Supportrar betyder exakt så mycket. Supportrar är fotbollens hjärta som pumpar blodet och ingenstans är det påståendet mer sant än i Allsvenskan.

I söndags förmiddag landade jag i Göteborg. Solen hälsade välkommen och jag hade vissa förväntningar på eftermiddagen. Tre topplag och ett bottenlag som slåss för sin allsvenska status och för sin överlevnad. Det sistnämnda trodde jag skulle locka folket. Skulle få supportrarna att sluta upp och jodå. De var där. De vanliga. De supportrar som förtjänar epitetet. De som kommer oavsett om det är division 2 eller en strid om Europaplatser. De som utan egen förskyllan, men som genom sitt engagemang, gett GAIS ryktet om sig att vara ett publiklag. De var rätt ensamma.

Efter matchen skrev jag en krönika och nämnde då den usla publiksiffran. Jag skrev: Att ett GAIS i ekonomiska trångmål och i behov av varje besökare som kan ta sig till arenan inte lockar mer än 3 865 åskådare är en skam för det så kallade "publiklaget." Det sistnämnde födde en diskussion på Twitter med en supporter som varit där. Som vände sig mot att jag kallade GAIS för ett publiklag och för att jag inte förstod något. Jag förklarade i sin tur att jag visst förstod och att jag kan den publika historien kring Makrillarna. Det var därför jag skrev "publiklaget" istället för publiklaget. Ändå stod och står jag fast vid att det borde ha varit fler där. Om de i fjol kunde ha över 7000 mot IFK Norrköping borde en match mot AIK som var så viktig av så många skäl kunnat locka minst samma siffror. Alltför många svek den här soliga, härliga eftermiddagen. Samtidigt, det gör bara min beundran för den mindre skaran större.

Att vara en del av en stor publik är en sak, men det är de små klackarna som fascinerar. De som är där alltid. Det är inte det att de inte bryr sig. Det är inte det att de inte blir förbannade när det går dåligt, det är bara det att kärleken övervinner allt. Det är pojkarna och flickorna som förlåter varje otrohet och svek. Det är männen och kvinnorna som inte kan sluta komma tillbaka trots att de gång på gång lovat sig själva att "det här var fan sista gången."

Medgångssupportrar har fått ett oförtjänt dåligt rykte. Visst vore det underbart om vi hade det som i Tyskland där flera lag skulle kunna sälja ut sin arena två, tre gånger om i varje match, men så är det inte. Vi behöver våra medgångssupportrar. Vi behöver de som ger en extra krydda till en match. De som visuellt konfirmerar att det här är något utöver det vanliga. Det är en guldfajt. Det är ett derby. Det är... Napoli? Utan medgångssupportrar, vem kan då hävda att han eller hon alltid är trogen? Jag menar, då är det ju inget speciellt. Så låt medgångsupportrarna vara medgångssupportrar, men ibland måste de fan vara motgångssupportrar också. Som i söndags på Gamla Ullevi.

Oavsett vilket är känslan god. Allsvenskan är på väg att födas på nytt. Tror jag. Vi har haft proffsfotboll i Sverige i 15 år, men vi har nog inte varit proffsiga i mer än nio, tio år. Knappt ens det. Fortfarande skriver och säger vi att någon "blir proffs" bara för att han flyttar utomlands. Vi har inte kommit i mål. Samtidigt som vi lärt oss och lär oss rusar fotbollen utanför våra gränser vidare i en fullständigt galen fart. I början var det egentligen bara supportrarna som hängde med i utvecklingen. Länge var det världsklass på arenorna. Fortfarande kan vi få uppleva det då och då, men supportrarnas passion har misshandlats. Av förbund, av media, av sina klubbar och av huliganerna. Så intresset har gått upp och ner, men jag tror att vi är på väg tillbaka mot något som liknar början av boomen nu.

Nya arenor, mer pengar, stjärnor som kommer hem när de fortfarande kan beskrivas som stjärnor - åtminstone i svensk press - och lägg till det nu också framgångar i Europa. Snart har vi ett lag i Champions League också. Det är jag övertygad om och så kommer än mer pengar in i fotbollen, gör Allsvenskan än mer attraktiv och de trogna får sällskap av medgångarna i allt större utsträckning. Jag kanske är en löjligt naiv och blåögd, men jag tror att vi går mot något nytt. Att vi är på väg att lyfta.

Med det sagt så kommer vi uppleva bakslagen. Så är det för alla. För Premier League är det att inte ha ett enda lag i semifinal i Champions League till exempel. För oss kan det vara ännu ett år utan deltagande i ens play off i Europa League. Men oavsett när den tiden kommer så vet jag att det alltid finns de som kommer att stå där. De som reser till Moskva för att uppleva ett mirakel ingen tror på. Eller för att stötta GAIS i division 2. För de människorna kan man ta en varning med ett snett leende och en tumme upp.

****

Jag tycker fortfarande att vi allt kunde ha haft ett lag i Champions League redan i år. Nej, redan i fjol. Nu har vi sett två svenska lag gå in optimistiskt och lite naivt i det avgörande kvalet och sedan tvingats äta upp detta. Malmö 2011 och Helsingborg 2012. I Glasgow hade givetvis HIF inget annat val än att gå för det. Att tro på det och satsa, men återigen gick man i fällan som de grönvita ställt ut och det gick i slutändan lite väl enkelt. Trist. Men ett par segrar i Europa League och allt är förlåtet och glömt.

****

Att spekulera i vad en enda spelare kunde ha gjort för skillnad känns lite löjligt, men jag gillar att vara löjlig. Åtminstone i Fredagsbloggen. Med det skrivet är det synd att Peter Larsson anländer först nu. Med honom i mittförsvaret hade hela HIF stabiliserats upp och jag undrar jag om inte det hade räckt för att få ordning på det som fallerade främst mot Celtic. Hur som helst så är det en spännande och stark värvning som gör att laget kan utmana igen. Nej, inte om guldet. Fyra lag kommer inte att gå så mycket sämre än Helsingborg, men två kan definitivt göra det och Europa nästa säsong också måste ju vara målsättningen nu. Annars har vi det där vanliga problemet för svenska lag som aldrig får kapitalisera på den erfarenhet de skaffat sig säsongen innan.

****

Supportrar är fantastiska, men de kan som grupp vara rätt dumma i huvudet också. Att man fnissar och skrattar lite åt en analys som visat sig vara helt fel är givetvis helt okej, men att kalla någon för dum i huvudet och påpeka att personen i fråga borde sluta som journalist bara för att denne gjort en helt riktig analys av läget inför en match saknar finess. Att AIK skulle slå ut CSKA Moskva fanns inte på kartan och den fotbollsanalytiker, expert, journalist, amatör eller vad ni vill, som hade skrivit något sådant innan hade inte tagit sitt jobb på allvar. Det här var en magisk skräll som man får uppleva en eller ett par gånger per årtionde. Senast var när Helsingborg slog ut Inter 2000.

****

Tennis-Hence meddelar den chockerande nyheten att Fantomen vräkts från Parken Zoo. Jag funderar så smått på vad anledningen kan vara. Pengar kan det ju inte handla om. Det är ju bara att pantsätta Cesars lagerkrans eller Riddar Rolands horn eller något annat föremål som finns i Den stora skattkammaren. Nej, min gissning är att han ville bevisa att det verkligen ligger något i det gamla djungelordspråket Fantomen har tio tigrars styrka och så rök det någon sibirisk katt eller något i den stilen.

****

Napoli ska ju inte vara några problem för AIK. Okej, Diego Armando Maradona spelade där en gång i tiden, men det var länge sedan och en klubb där Kalle Corneliusson haft tröja nummer tio kan ju inte skrämma någon.

****

Det här är däremot fritt att driva med, anser jag.

****

Undrar ni var Mathias Ranégie-tycket är? Jag har i stort sett en krönika klar. Väntar bara på att det ska bli officiellt.

****

Såg Battleship i veckan. Hyr inte! Se inte! Alexander Skarsgård var antagligen med i skolpjäser i ettan som var bättre.

****

Magnus Eriksson vet hur man säger hej då med stil.

****

Missa inte senaste avsnittet av "Spring och ställ dig i hörnet" med Håkan Ericson som gäst. Intressant möte med en viktig person inom svensk fotboll.

****

Helt plötsligt känns det helt rätt och riktigt att AIK inte släppt någon av sina mittbackar. Det blir en tuff höst och den breda truppen kan bli mycket användbar.

****

Dnipro lockar inte direkt. Men hade Derek Boateng kommit "hem" hade det säkerligen kunnat dra några av de där medgångarna också och så går han till Fulham. Vet du vad du har, Derek? Taskig tajming.

****

Jag vill att någon gör en film på Fantomen-spelet.

****

Känns inte så lovande att Aftonbladet sågar nya Hamilton-filmen sönder och samman. Jag gillade boken, men ska man tro recensionen har man inte alls lyckats överföra historien till ett filmmanus.

****

Apropå supportrar. Neandertalarna som "stöttar" CSKA Moskva förtjänade Martin Lorentzsons mål rätt i ansiktet. Sällan, eller aldrig, har man känt sig nöjd över någon annans besvikelse som där och då.

****

Dags att ta helg. Det blir som vanligt inte helt ledigt. På söndag ser jag "Europa-League-mötet" på Råsunda mellan AIK och Helsingborg. Men innan dess ska jag väl hinna med några slappa timmar. Har hört om filmen "Monopol", någon som har sett den?

Vi hörs

Sjöberg på Twitter

 
 
Missa inte
Följ Eurosport.com
 
Facebook
 
Twitter
 
Mobil