Fredagsbloggen: Hur högt du än skriker så kan du inte alltid överrösta lögnen

Fredagsbloggen: Hur högt du än skriker så kan du inte alltid överrösta lögnen
Den 14/09/2012 klockan 10:28

Vi har hört rätt många sagor genom åren.



Det är tid för en av mina sagor.

Varje gång jag ser filmen United 93 kryper det i skinnet på mig. Det är frustrationen som vill ut på något sätt. Paniken. Känslan av att det inte är för sent trots att jag givetvis vet att det är det. Känslan av att man är den ende som förstår. Har ni inte sett filmen kan jag bara kort berätta att det är en dramatisering av vad man tror hände på det flyg som störtade på ett fält i Pennsylvania istället för i Kapitolium i Washington DC som terroristerna troligen hade avsett. Passagerarna slår tillbaka mot kaparna, men lyckas inte rädda sina liv. Parallellt med det som händer på planet får vi följa en del - för historien - viktiga människor och hur de reagerar och agerar samtidigt som det ofattbara sker. Allt utspelar sig mellan den första kraschen rakt in i World Trade Centers norra torn klockan 08.46 och fram till planet slår i marken 10.03.

Att se filmen är en jobbig upplevelse. Jag har skrivit om den 11 september tidigare i den numera utraderade Landslagsbloggen. Om hur jag den dagen ringde Johan Mjällby i Skottland. Precis när allt pågick på tv:n på redaktionen. Och i verkligheten. Jag ska inte dra den igen, men jag tänker alltid på det på årsdagen. Jag kan inte hjälpa det. Jag kan få dåligt samvete för det. Som om jag bryr mig för mycket om just den tragedin samtidigt som jag struntar i så många andra. Men jag kan inte hjälpa det. För det var så påtagligt. Det hände mitt framför ögonen på mig. I direktsändning. I färg. Så jag tänker alltid på det där samtalet till Mjällby en gång om året. Sedan 2006 tänker jag även på filmen United 93.

Men inte i år. Jag glömde bort det. Missade det. Den här 11 september tillbringade jag i Malmö med blågult uppdrag. Det var först när dagen blivit till natt och jag satt framför datorn på det tysta hotellrummet för att skriva om en svensk 2-0-seger inslagen i burop som jag insåg vilket datum som precis passerats. Jag slapp påminnas om frustrationen. Om ångesten. Den påminnelsen kom några timmar senare istället.

När jag var på väg hem till Stockholm släpptes nämligen rapporten som de anhöriga till de 96 som dog på Hillsborough Stadium den där eftermiddagen den 15 april 1989 väntat på alltför länge. Hur de känt och hur de Liverpool-supportrar som fick skulden av de verkligt skyldiga har känt kan jag inte ens föreställa mig, men frustrationen måste ha varit enorm. Ibland är det så att hur högt du än skriker så kan du inte överrösta lögnen. Hur logiskt du än förklarar det verkligt sanna finns det alltid folk som inte vill lyssna. Det spelar liksom ingen roll om du är psykiskt frisk om alla andra är galna. Då kommer du att framstå som galningen.

De har kämpat mot en övermakt, men aldrig gett upp. Nu har de fått upprättelse och det måste vara så förbannat jävla skönt. De hade allt och alla emot sig. Polisen, regeringen och kanske framförallt många av de stora medierna. De som ska stå på de svagas sida och granska makten köpte förklaringarna och ursäkterna rakt av och förmedlade dessa till den stora allmänheten som således och började peka finger mot offren. Som flera kloka personer redan påpekat. I en mindre skala kan det här vara värt att komma ihåg när supportrar här i Sverige känner sig illa behandlade av polisen. Alltför många är då beredda att snabbt prata om huliganer utan att ha en aning om vad som faktiskt har hänt.

Detta är förhoppningsvis bara början för de anhöriga och Liverpool-supportrarna i stort. Att jakten på de ansvariga börjar nu. Att de som ljög tvingas tala sanning för första gången och att den där sköna känslan som de nu upplever - samtidigt som den givetvis river upp en hel del sår från förr - bara växer sig starkare. Fullständig rättvisa går aldrig att få. Inte för något sådant. Hur mycket skampålen än svider i ryggen på lögnarna. Ett förlorat liv går inte att få åter. Men du kan lysa upp minnet av någon du saknar. Skuggorna blir kortare och värmen påtaglig. Det kan vara värt nog så mycket.

****

En saga? Vad fan gör den i en fotbollsblogg kanske ni frågar? Ja, det står er fritt att göra det såklart och frågan kan tyckas helt logisk, men det här är Fredagsbloggen. I den finns inga regler. Inga hämningar. Kalla det återgäldning för missen för tre dagar sedan om ni vill. Dessutom. Ingen Fredagsblogg i fredags på grund av landslagsuppdrag. Jag känner helt enkelt ett behov att bjuda på något extra. Om jag lyckas får ni avgöra.

Mer fotboll, blogg och annat skit hittar ni nedanför sagan. Om ni nu känner för det.

****

64 år till New York

När klockan väl ringde stod han redan i duschen sedan tio minuter.
Första dagen i världens huvudstad. Den gick inte att sova bort.


Han hade varit vaken i nästan en timme när han äntligen gick upp. Jetlag kallades det visst.

Själv ville han snarare likna det vid otålighet. Han kunde inte vänta. Efter 82 år på denna jord var han äntligen på plats.

De senaste fyra åren hade varit en enda lång resa hit. Egentligen hade resan nog snarare pågått i 64 år. Han hade han drömt sig till staden sedan han var 18 år gammal.

Det var då han såg Fay Wray bäras upp till toppen av Empire State Building av den stora gorillan. Han blev kär. Inte i den vackra Fay utan i staden.

Exakt vad det var som lockade förblev ett mysterium, men han visste att han måste dit någon gång. Ett tag funderade han på att lämna Sverige för gott och ta chansen. Men det krävdes pengar och det var något han saknade. Jobbet i Gruvan betalade dåligt trots att det var slitsamt och farligt. Men för varje gång han lyfte hackan såg han sig själv komma ett steg närmare sin dröm.

Så träffade han Gerd.

För drömmar om New York och det stora äventyret är inte tillräckligt för att hålla en ung mans hjärta vid liv. Här finns även drömmar om kärleken till en kvinna som är riktig. Och visst liknade hon Fay. I alla fall lite grann.

Redan första natten tillsammans gjorde han henne med barn. Det visste han inte då, men snart stod det klart. Och New York byttes ut mot ett enkelt bröllop och därefter en liten lägenhet i stadens utkant.

Sparade pengar var inte att tänka på. Allt gick åt. Till mat, hyra, kläder och snart ännu ett barn. Och ännu ett. Två pojkar och en flicka välsignade det trånga hemmet och timmarna som ägnats åt att fantisera om staden som aldrig sover fick ge plats åt barn som aldrig sover. Inte ens ett nytt jobb på huvudkontoret inne i staden med en löneförhöjning som resultat gav nytt hopp. Bara en ny lägenhet.

Nog fanns de kvar någonstans i bakhuvudet. Drömmarna. Och när dottern flyttade hemifrån 1965, samma år som Beatles spelade på Shea Stadium, fick de nytt liv. Han la fram sitt förslag.
”New York? Du måste vara galen. Aldrig att jag sätter mig på ett flygplan. Och båt, det kan du bara glömma. Vi har inte råd att vara borta så länge. Dessutom har jag hört att det är livsfarligt där, bara en massa mord och tråkigheter”, sa Gerd och sedan var det inte mer med den saken.


Återigen fick drömmen lämna plats för livet. Visserligen väcktes den återigen tolv år senare när Frank Sinatra sjöng New York, New York, men samtidigt var det året som han definitivt gav upp. Han frågade för sista gången, men Gerd vägrade och han kunde självklart inte åka utan henne. Så han accepterade faktum. Han skulle aldrig komma dit. När det svenska landslaget dansade in i alla blågula hjärtan en midsommar i USA var en bilresa till Köpenhamn enda gången han passerat landets gränser. Så var det bara. Han älskade Gerd. Hon ville inte åka. Vissa drömmar måste man offra på kärlekens altare.

Då kom cancern. Den tog greppet om Gerd. Gjorde henne svag, men hon kämpade emot. Hon var alltid en stark kvinna, men det oundvikliga går inte att springa ifrån. I nästan tre år höll hon ut innan hon 1997 till slut förlorade kampen. Begravningen blev samtidigt en återuppståndelse. Och en väckelse. Gud – nog måste det varit Gud – som tagit Gerd ifrån honom, gav honom istället drömmen åter. Som en betalning. Som en tröst. Hans barn såg aldrig leendet som spred sig över hans läppar samtidigt som prästen talade om den stora resan hans hustru nu inlett. En resa till Guds rike. Själv skulle han nöja sig med New York.

Det tog nästan fyra år. Fyra år av snålande. En flytt till en liten enrumslägenhet innebar mindre hyra. Han sörplade i sig nudlar var och varannan dag. Han samlade till och med tomburkar. Allt sattes in på ett speciellt konto som han fått hjälp av äldste sonen att öppna. Han sa att han ville spara pengar till sina barnbarn. De trodde honom. Han hade aldrig nämnt något om New York till någon annan förutom till Gerd och med tanke på hur hon reagerat hade han antagligen gjort rätt.

För tre veckor sedan hade han tömt kontot och fört över pengarna till sitt Visa-kort. Banken hade hjälpt honom. Därefter hade han gått till den ena av stadens två resebyråer och köpt en flygbiljett till Stockholm och därifrån till New York. Tur och retur. Han kunde inte stanna där. Det hade han inte råd med, men fyra veckor skulle han i alla fall få uppleva i staden som aldrig sover. Pass hade han ordnat någon månad innan. Kvällen innan avresan skrev han ett brev till äldste sonen där han förklarade hur han alltid drömt om New York och att han nu måste åka. Gud själv hade till och med sagt det till honom.

Sonen skulle säkerligen tro att han blivit galen. Familjen hade aldrig varit religiös. Kyrkobesök på Juldagen någon gång då och då möjligen och själv hade han egentligen inte ägnat Gud någon tanke innan den där eftermiddagen i kyrkan när Gerd påbörjade sin resa. Han la brevet på lådan och sedan låg han vaken i sin säng hela natten.

Flyget till Stockholm gick i tid och flyget till New York var bara någon timme sent. När han flög in över staden slog hjärtat så hårt att han ett tag trodde att det skulle ge upp. ”Det vore väl typiskt, leva i 82 år och sedan få en hjärtattack på flygplanet bara några minuter innan det landar.” Hjärtat höll. Benen också.

Åren i Gruvan hade varit slitsamma, men de hade också gjort honom stark. Dessutom hade han kommit bort från slitet i tid. Trots sin ålder var han därför pigg. Några småkrämpor fanns det allt, men inte ens ett brutet ben hade kunnat hindra honom nu. Egentligen hade han velat ta en promenad direkt, men klockan var närmare elva på kvällen och han var tvungen att checka in. Första tiden i staden blev därför inte mycket mer än en taxiresa och en säng. Då kom tröttheten också över honom och han somnade snabbt.

Men nu var han alltså vaken och snart påklädd. Han tittade på klockan igen. Den var halv åtta. Frukost ingick i räkningen så han tog sig ner till matsalen. En kopp kaffe och en smörgås. Mer kunde han inte få i sig. Magen var alldeles i olag som ett resultat av nervositet i kamp med upprymdhet. Han kunde inte sitta still.

Empire State Building skulle han spara till sist. Det hade han bestämt. King Kong fick vänta. Men han ville se staden i hela sin härlighet och då fanns det bara en plats att gå till. Klockan var åtta när han lämnade frukostsalen och klev ut på gatan. Det var behagligt väder. Inte alltför varmt. Runt 20 grader gissningsvis så den tunna jackan var tillräcklig. Han började gå och gjorde så långsamt som stunden krävde.

Han drog i sig dofterna, lyssnade på trafiken och njöt av trängseln. Människor stressade till jobbet. Själv kände han ett lugn. Han visste han att han gjort rätt. Det var här han skulle vara.

Till slut stod han framför tornen. Det var en mäktig syn. Han hade aldrig sett något liknande. Att se det på tv eller film gjorde det inte rättvisa. Han kände sig gigantisk och liten på samma gång. Han tittade på klockan. 08.43. Han visste att det södra tornet hade en utkiksplats, men att den inte öppnade förrän halv tio. Han bestämde sig ändå för att gå in i byggnaden, sätta sig på en bänk och vila. Promenaden hade trots allt krävt en hel del av honom.

Han slöt ögonen och somnade nästan. Han var äntligen här. Äntligen. Snart skulle han få se staden han älskat i nästan hela sitt liv. Han skulle ta sig så nära himlen som det var möjligt och han skulle vinka till Gerd och kanske fantisera om Fay. Känna sig som den där 18-åringen igen.

Dånet väckte honom ur drömmarna.
”Vad är det som låter?” tänkte han och tittade på klockan.


08.46.

Skrevs den 11/9 2010.

****

En lite senare middag med lite dricka till det i lördags. Hade jag tvekat tidigare så förstod jag där och då att jag verkligen var i Malmö när frågan kom: "Är detta pissekön, eller?"

****

Nej, det var inga höjdardagar tillsammans med landslaget. Jag behöver inte tröska igenom det där igen. Däremot är det alltid trevligt att hänga med kollegor som man annars inte får en chans att träffa annat i en mixad zon då och då. Många historier, många skrönor, mycket skvaller och ännu mera garv.

****

Apropå skrönor och historier. Hertigen av Katalonien berättar en helt underbar historia om hur en story han skrev för Goal snoddes rakt av av en sajt i Chile - masdeporte.cl - och att texten skrevs Christián González, corresponsal en Suecia.

****

Ni hängde antagligen inte med - varför skulle ni göra det? - men redaktionen splittrades fullständigt i veckan som gick när en diskussion om huruvida gamen med armborstet säger "Säkrad" eller "Säker" i den tecknade Robin Hood som visas på julafton varje år. Jag står på sidan som hävdar "Säkrad" och när jag fick med mig språkekvilibristen och storkrönikören Sajmon Bänk (som farsan säger) på min sida kändes det som om jag hade vunnit. Men Hertigen av Katalonien, Udda Fågel och någon eller några andra står på sig. Tjönssons börjar dock tvivla och sakta glida över till den rätta tron. Striden är inte över och om någon av er där ute vet så hör av er.

****

Det kändes som om Anders Svensson verkligen ville förklara vad han menade med sitt uttalande igen efter matchen mot Kazakstan och det kan jag förstå. För ofta får man känslan att folk verkligen vill missförstå honom. Det är otroligt löjligt och som jag skrivit förr, Svensson förtjänar bättre.

****

Men innan ni hör av er. Hör efter.

Håkkin har tydligen börjat. Det kom som en överraskning för mig. Verkligen alltså. Nej, för fan. Vintern är inte här ännu. Fotbollen är ju fortfarande glödhet och på söndag spelas det sista derbyt någonsin på Råsunda mellan två lag som bubblar över av självförtroende. Jag har sjukt höga förväntningar.

****

Jo, jag har fler sagor. En om jultomten bland annat. Men den får ni någon annan gång. Vad sägs om lagom till jul?

****

Jag är förälskad i Kazakstans nationalsång. Den riktiga alltså.

****

Igen. Det är poängen som är poängen. 2-0 var tre poäng. Nej, det var inte snyggt. Ja, det finns anledning till oro, men Färöarna på bortaplan på konstgräs blir en annan typ av match och Tyskland borta blir... ja, det blir om inte ett helvete så åtminstone ett helsike. I seriespel är dåligt spel, men seger antingen ett förebådande om framtida problem eller en styrka. Det kan vara detsamma för ett landslag. Erik Hamrén har problem som går bortom en svag insats mot Kazakstan som ändå gav en nödvändig seger. Om ni fattar vad jag menar.

****

Ett av de problemen är forwardssituationen. Att en skadad Johan Elmander som är långt ifrån en formtopp, närmare en bottenform faktiskt, startar är ett svaghetstecken och här skulle och borde Hamrén ha tagit chansen att ge någon annan chansen. Marcus Berg var en och han gjorde mål mot Kazakstan och det kan man alltid argumentera för, men hade vi varit tvungna att jaga ett mål där i slutet hade han inte varit den jag velat se på planen.

Mathias Ranégie har verkligen chansen nu. Jag kan tycka att han redan har bevisat sig i Allsvenskan, men faktum är att om han lyckas i Udinese så kan jag inte se hur förbundskaptenen ska kunna motivera att han lämnas vid sidan till kvalmatcherna mot Färöarna och Tyskland.

****

Astrit Ajdarevic kanske? Problemet är att Astrit bara kan vara aktuell på en plats och det är på Zlatans plats. Jag hävdar fortfarande att Ranégie mycket väl kan spela längst fram, men det kan inte Astrit så för honom ser det nog mörkt ut.

****

Stort av Mattias Lindström.

****

Mikael Ishak däremot. Som sagt. Det finns en plats att slåss om längst där framme och även om en frisk Elmander är etta så tror jag inte att det är omöjligt att han flyttas ut på en vänsterkant till exempel för att lämna plats för en målskytt.

****

Snart åker rocken på. Hösten knackar på dörren. Men hösten tillhör fotbollen så det är helt okej. Vintern kan håkkin behålla. Då åker jag ändå skidor. Och bil i Florida.

****

Nu kommer denna Fredagsblogg ut lite tidigare än vanligt. Först till Stockholm Stadion för att spela in derbyspecial av Spring och ställ dig i hörnet. Sedan blir det helg. Hyra film kanske. Dags att se The Avengers igen tror jag. Och så blir det derby på söndag. Det ser jag verkligen fram emot.

Vi hörs.

Sjöberg på Twitter