• ...

  Föregående

• Är det inte kort på så...

  Nästa

Tre veckor under bilan

Att se Helena Jonsson gråta på TV är sin sak. Jag vill åka hem, inget funkar och bla-bla-bla. Trycket vid ett OS är enormt och bla-bla-bla. Det är så jobbigt vid ens första OS och bla-bla-bla. Men jag tror knappast att trycket Helena Jonsson hittills inte klarat i Vancouver är i närheten av det tryck som ligger på Real Madrids trupp och tränare just nu.

Och vi kan inte skylla på att det är första gången. Vi har varit i åttondel i CL så länge åttondelar i CL har funnits. Senast vi inte gick till utslagningsspelet var säsongen 1996-97 (när vi inte var med). Problemet är helt enkelt att det var sex år sedan vi tog oss längre än så. I år måste det bli slut på det, och alla vet det. Och även om Lyon inte är ett dåligt lag ska vi slå ut dem. Men i tisdags vann de rättvist. Vi har fortfarande bra chans att slå ut dem, krossa dem, förnedra dem och allt vad ni vill. Men det känns naturligtvis inte tryggt. Och om det inte känns tryggt för mig kan man ju fundera på hur det känns för spelare och tränare (och president skall sägas, han lär inte bli poppis om detta går illa). Under början av säsongen spelade vi sådär men vann matcher på spelares individuella kapacitet. Sedan hittade vi ett spel, fick skador, tappade spelet och förlorade några matcher, hittade ett nytt system, hittade spelet, och har verkligen vunnit matcher på slutet. Det ser rätt bra ut egentligen. Men en sak gnager: Är vi sämst när det gäller? Är vi en Helena Jonsson och inte en Anja Pärson? Den tionde mars gäller det igen. Då skall vi vara bäst. Snälla…

 Hänvisningarna ovan skulle unna ge intrycket att jag bryr mig om vinter-OS. Det gör jag inte särskilt. Längdskidåkning är kul och det försöker jag se. Övrigt tittar jag på när det blir av. Men jag köper inte när någon säger att curling är en TV-sport.

 Inte hockey heller.

De kommande tre veckorna ligger vi som sagt under en giljotin som åker ner när som helst. Vi är helt med i ligan, men har inte råd med poängförluster mot de lag vi möter närmast, egentligen har vi knappt råd med poängförluster alls. Men alla, alla vet att säsongen huvudsakligen bedöms av vad som händer mot Lyon och att bara en ligatitel kan ge någon lindring om det blir respass. Och lindringen är då ungefär ett plåster på ett avhugget ben. Pellegrini vet att hans jobb står på spel, Ronaldo och Kaka vet att deras rykten i numero-uno-klassen står på spel, Higuain och Benzema vet att en ny center kommer att vara prio-ett till sommaren om de inte gör mål i viktiga matcher. Osv, osv. Nu har ju spelarna så in i helvete bra betalt för att klara den pressen, men frågan är ändå hur koncentrerade (lex Xerez) de är under ligaspelet fram till dagen L. Och hur pressade kommer de att vara om det blir poängförlust mot Villarreal. Återigen: Jonsson eller Pärson?

Min gamle löparkompis Anders Szalkai blev i vuxen ålder alldeles oerhört mycket bättre än jag på att springa, med en seger i Stockhol Marathon som topp. I onsdags hängde jag med på hans intervaller för första gången på över ett decennium. Vaden höll inte särskilt länge... Men det gick bättre att springa än jag trott. Och jag hamnade på bild på en blogg som har fler läsare än min....

I fallet Eguren. Om Afonso hade velat flytta till Malmö, om MFF legat i Superettan, om MFF inte haft en spänn att värva för – då hade jag kunnat ta att han hade spelat i HIF. Jag hade blivit sorgsen och irriterad, men jag hade fattat. En del söderfolk verkar inte göra det.

Diarra istället för Lass Diarra i tisdag slog spelmässigt inget vidare ut. Dagen efter läste jag att Pellegrini ville ha M Diarra på planen för att assistera i huvudspelet. Och när jag tänker efter nu nickade han nog bort en hel del. Kanske han var mannen som förhindrade 2-0? Eller var han mannen som förhindrade 1-1? Jag tror inte att han startar på söndag oavsett. Och vad som än gäller kan vi vara överens om att vi saknade Guti alldeles oerhört mycket.

 Till slut. Det snackas Mourinho? Som jag skrev i ingressen: Bla-bla-bla.