• Något att bygga på...

  Föregående

• Spanska ligans bästa s...

  Nästa

The eleven that could have been

Om inte om hade varit hade mycket varit annorlunda. Här följer en elva spelare som tillhört oss, men av olika anledningar inte riktigt fått ut 100 % hos oss. En del av dem har gått lysande någon annanstans, andra har aldrig synts till överhuvudtaget. Jag brukar vara noga med balansen när jag tar ut denna typ av elvor, men denna gång gick det inte. Spelsystemet är 4-3-3 med brett liggande mittfältare och 3 centrala anfallare. Ingen av de tre mittbackarna är klockren vänsterback, men en av dem åker på att spela där ändå. Så, här är den: The eleven that could have been:

Målvakt: Santiago Cañizarez: Kom till oss i slutet av 1980-talet. Spelade i B-lag och satt på bänk. Blev olympisk mästare 1992 utan att spela. Var utlånad till Celta 1992-94. Kom tillbaka, satt på bänk, tog en ordinarie plats säsongen 97-98, tappade den i slutet av säsongen och fick inte spela CL-finalen. Gav upp och blev istället ligans bästa målvakt i Valencia. Man kan fundera på vad som hänt om inte Heynckes hade bytt förstemålvakt våren 98. Om Cañi varit ordinarie säsongen ut hade han nog stannat. Och, med den klass han höll åren 98-04, hade en snorvalp som Iker Casillas knappast fått chansen att etablera sig i startelvan och sedermera bli världens bästa målvakt. Som sagt, om inte om hade varit.

Högerback: Christian Panucci: Kom till oss i januari 1997. Debuterade i den sagolika 4-1 matchen mot Atletico. Var ofta riktigt bra, inte minst i CL-finalen 1998, men var kanske inte den smidigaste personen att ha att göra med. Sommaren 1999 försvann han relativt omärkligt och har sedan dess hoppat runt mellan många klubbar (längst i Roma) och alltid sett precis lika gammal/ung ut som han gjorde när han vann CL med Milan 1994. Han har haft sina downs men väldigt många ups, och jag tror att de senare varit ännu fler och ännu högre om han varit kvar i vår klubb under Perez första period. Men så blev det ju inte.

Mittback 1: Gabriel Milito: Värvades 2003. På läkarundersökningen upptäcktes knäproblem varför han lyftes åt sidan. Hamnade i Zaragoza och var asbra där, gick vidare till Barca och var helt ok där, innan knät hann i fatt honom under 2007. Dvs ungefär när hans kontrakt med Madrid skulle gått ut om det inte rivits.

Mittback 2: Jonathan Woodgate: Visa av fallet Milito bestämde man sig för att släppa genom en uppenbart skadad spelare. Killen som skulle bli ny försvarschef 2004 spelade inte en match på första säsongen. När han äntligen fick debutera hösten 2005 gjorde han självmål och blev sedan utvisad. Aldrig har en Madridspelare varit så hånad. Men sanningen var att det här var en kille som tränat stenhårt och målmedvetet, lärt sig spanska bättre än de flesta utlänningar i klubben, och faktiskt var redo att ta en sådan motgång. Under hösten och vintern var han riktigt jävla bra. Fullkomligt stenhård, oövervinnlig i huvudspelet, och både snabb och smart. Sedan gick han sönder igen, mot Arsenal i CL-åttondelen. I längden kunde det inte fortsätta så och efter en utlåning gjorde klubben sig av med honom. Han har varit riktigt bra i England också, under de perioder han varit hel vill säga. De har inte varit särskilt långa.

Vänsterback: Fransisco Pavon: Mannen som blev ett ord. 2001 köpte vi en spelare, världens bäste Zinedine Zidane, samtidigt som canteranon Pavon började nosa på startelvan som mittback. Omvärlden snackade galacticos, klubben snackade Zidanes y Pavones. Världsstjärnor och canteranos liksom. Säsongerna 01-03 spelade han mycket och gjorde det bra, även om han inte riktigt var förstaval med alla friska. När Hierro försvann 2003 var det uttalat att Pavon skulle ta över även om de var helt olika som både typer och spelartyper. Och där gick det snett. Hela Madrids försvarslinje var en hönsgård i flera säsonger då Hierro var borta, Helguera och Salgado totalt tappade sitt kunnande, Roberto Carlos gick ner ett steg i taget, och sådana som Raul Bravo, Ruben, Minambres och just Pavon som varit lovande tog många steg bakåt istället för ett enda framåt. Pavon kom aldrig tillbaka igen, och var till exempel fullkomligt usel för Zaragoza igår på sin gamla hemmaarena. Men 01-03 såg han verkligen ut att kunna bli hur bra som helst.

Högermittfältare: Victor Sanchez: Canterano som fick debutera i A-laget under slutet av säsongen 95-96. De två kommande säsongerna spelade han en hel del, bland annat minns man 4-1-målet mot Atletico 1997 (Panuccis debut, enligt ovan). Han hoppade in i CL-semin 1998 och satt på bänken i finalen (zoomades in på övertid där han mumlade vamos, vamos, vamos). Men sommaren 1998 fick han gå. Efter ett år i Racing hamnade han i Deportivo, blev ligamästare för dem, och var odiskutabel under deras framgångsår i början av 2000-talet. Perez sade senare att hela meningen med Zidanes y Pavones var att en canteranos som Victor aldrig skulle lämna för en inköpt spelare som Ogjenovic. Och även om det gått sådär med det är det svårt att säga emot honom.

Mittmittfältare: Esteban Cambiasso: Upptäcktes på en ungdomsturnering som 15-åring, och vi lade vantarna på argentinaren. Spelade några år i vår cantera, lånades ut till Argentina, hoppade lite fram och tillbaka, innan han 2002 sågs fullt ut redo att komma tillbaks. Skulle, som alla andra centrala mittfältare, bli vår nye Redondo. Men när han kom hade han rakat av sig Redondohåret och det var nog början till slutet redan där. Han spelade en del, var ofta ok, men sällan så bra som man behövde vara för att spela i Real Madrid på den tiden, eller i någon tid. Sommaren 2004 försvann han tämligen omärkligt till Inter, saknad av få. Trodde man. Medan vårt innermittfält befolkats av diverse dåliga och ännu sämre spelare blev Cambiasso snabbt en av världens bäste på positionen. Nu klarade han plötsligt både en offensiv och en defensiv roll på mitten, hos oss klarade han ingendera. Jag undrar fortfarande vad det kan ha berott på.

Vänstermittfältare: Savio Bortolino. Efter en stark period i Flamengo kom den hypersnabbe brassen till oss vintern 1998. Han tog inte riktigt en ordinarie plats, satt på bänken i CL-finalen, men efter sommaren började det hända grejor. Som den klassiskt offensiva yttertypen slickade han sidlinjen, fintade bort ytterbackar, sprang ifrån, lade assist, och gjorde mål. Men han fick en del småskador, tappade sin plats (plötsligt fanns en Zinedine Zidane i vägen till vänster), och till slut var han inte riktigt den spelare han en gång var och lämnade oss 2003. Detta innebär alltså att han var med och plockade hem 3 CL-titlar, även om den enda final han spelade i var 2000 (där han kom in 20 min kvar och assisterade Raul till 3-0 målet). Enligt den alltid eminente Per Zander borde Savio ”ha fått spela en mycket större roll i Real Madrids historia än vad han gjorde”. Småskador och galacticos satte stopp för detta hypotetiska världsherravälde.

Forward 1: Javier Portillo: På den tiden när Perez marknadsförde Pavones var det främst backar som var på väg fram från canteran. Undantaget var Javier Portillo. Han var inte stor, inte stark, hyfsat snabb men inte jättesnabb, han hade inget fantastiskt skott. Men han gjorde mål. Han sprang rätt, han fick chanserna, och han fick in bollen. Flera gånger avgjorde han på övertid, efter att ha bytts in med några minuter kvar. Jag skulle tippa att 02-03 hade typ det bästa målsnittet per spelad minut någonsin. Sedan kom Ronaldo, han blev aldrig ordinarie, lånades ut för att få speltid, slutade göra mål, blev en nobody. Synd på det målsinnet.

Forward 2: Ronaldo: Den i elvan som varit överlägset mest framgångsrik i klubben. Samtidigt undrar man just vad som kunde ha varit. När han kom till oss sommaren 2002 var han inte bara VM-skyttekung ett överviktigt vrak som inte var nära att kunna spela. Efter specialträning var han i sjätte-sjunde omgången fortfarande ett överviktigt vrak, som dock byttes in, gjorde mål i första bollkontakten och ett till innan det var slut. Under hösten var han sanslöst slö, men gjorde mål. Under våren hittade han sedan formen och visade det där rycket och de där avslutningarna som ingen annan nummer nio visat upp i min livstid. Sedan var det sommar, fet mat, dryck, fusk med träning, ny tränare och börja om från start igen. Minns en videosnutt från ett löppass där han verkligen var patetiskt mycket sämre än alla de andra. Eftersom han hade sådana extrema egenskaper kunde han vräka in mål fast han var otränad, och vann ju skytteligan för oss, men man undrar verkligen hur bra han varit om han verkligen kunnat bli. Hade han tränat bättre hade han nog inte bara varit smalare och orkat mer, han hade nog varit betydligt mindre skadad också. Och då hade han möjligen varit uppe och nosat på epitetet världens bäste fotbollsspelare genom tiderna. Men han kom aldrig riktigt dit.

Forward 3: Samuel Etoo: Uppvuxen i vår cantera, kom dit som 16-åring. Lånades ut i omgångar och slog sedan genom på allvar under åren 2000-2004 i Mallorca. Det var helt uppenbart att han var ämne för en större klubb och Real Madrid hade chansen att plocka honom till sig sommaren 2004. Det fanns bara ett men. Alla tre icke-EU-platserna var upptagna (av Roberto Carlos, Ronaldo samt Walter Samuel, som Perez köpte redan i maj för att inför presidentvalet visa att han ämnade stärka backlinjen). Perez ville därför säkra upp honom för Madrid och sedan låna ut honom till RC:s EU-pass var klart. Etoo vägrade, och till slut hamnade han i Barcelona. Han vann tre ligor och två CL-titlar där. Undrar vad det hade blivit om han hamnat hos oss istället.

 Så, det var den elvan. Den som kunde ha varit.