• Ett tag till...

  Föregående

• Utvisningar, Villarato...

  Nästa

Saker att ta upp efter en månads radiotystnad

Det händer mycket om man inte skriver på ett tag (givetvis händer det lika mycket om man skriver, men ni fattar vad jag menar). Under januari har vi spelat bra, vi har vidareutvecklat den formel som var på gång i december, vi har startat en match med 8 spanjorer vilket säkert gläder någon, vi har gjort en massa mål trots en massa spelare borta. Det ser rätt bra ut helt enkelt, nu när det blir dags för Champions igen. Men två saker under januari förtjänar mer än andra att omnämnas och dissekeras i detta inlägg. Gutis klack mot Depor och Ruud van Nistelrooys klubbyte till Hamburg.

Att RvN hamnade i Real Madrid var som så mycket annat Pedja Mijatovics förtjänst. Där andra tyckte att vi värvade föredettingar kunde den klarsynte se att vi fick en av världens bästa forwards för en förvånansvärt billig penning. Och det gav resultat direkt. Hattrick i sin andra ligamatch och sedan oerhört viktig säsongen genom. Han klarade av att ta rollen både som target (något vi totalsaknat sedan Morientes slutade vara ordinarie kring 2001) och som fullkomligt kompromisslös avslutare. Avslutningen av hans första säsong blev ett veritabelt triumftåg, med uppradade segrar, mål i nästan varje match, skytteligaseger, och kanske bara en bristning från guldskon. Men mer om det senare.

 Under sina sista 2,5 säsonger i klubben var den gode Ruud, med vilken jag för övrigt delar födelsedag den 1:e juli, skadad lite väl mycket. När vi åkte ur CL mot Roma respektive Liverpool var det alldeles uppenbart att den där förmågan till targetspel saknades, när Ruud var borta. Men när han spelade levererade han. I sitt enda inhopp under hösten var det fucking magic. Mål och målpass på en kvart, fast att han såg ut att göra allt i slow motion. Hyllningarna när han tackades av var oerhört välförtjänta. 

Ruud v N var (är) precis som en del andra nior en slags blandning av hyperegoist och lagspelare. Dee vet fullt ut att de är som bäst när de tänker på sig själva och sitt eget målgörande, men det är ändå lagets bästa som kommer först egentligen. Tydligare har det aldrig synts än i den avgörande matchen mot Mallorca 2007. Ruud skulle avgöra ligan, Ruud skulle vinna guldskon, men han fick halta ut i underläge efter en halvtimme. De andra spelarna tog sitt ansvar och vände matchen. Och när Diarra nickat in 2-1 var en haltande holländare med i den firande högen. Men utan segergester. Han tog sig in på plan i sin träningsoverall helt och fullt för att få kamraterna att fatta att det inte var avgjort. Bilden när han står och skriker ”Cabeza” åt den fullkomligt frånvarande Diarra är fantastisk. När de andra spelarna gått iväg gör han en mindre segergest vid höften. Inte förrän när Reyes bombar in trean tillåter sig att fira med händerna i vädret och hyllad av publiken. Superegot tog sitt ansvar för laget när han själv inte kunde avgöra. För mig har Ruud van Nistelrooy aldrig varit större än då. Se det här. Lycka till i Hamburg, Ruud.

 Andra som fyller år förste juli: Patrick Kluivert, Carl Lewis, Lady Diana.

Och sedan har vi Guti. Robert Perlskog gör sken av att veta allt om hans förhållande till Pellegrini, men är kanske inte den man skall lyssna på. Och man behöver inte lyssna, det handlar om att titta och njuta. Även om han inte gjorde sitt livs match igår har Guti varit sagolikt bra sedan han kom tillbaka från (citat Perlskog) ”Pellegrinis frysbox”. Viktigast är han nog inte för sina genomskärande dödspassningar, så kallat patenterade, utan för att han skapar ett flyt i spelet när han är med och på rätt humör. Och sedan har vi ju klacken mot Deportivo.

Ofta kan man se geniet i det enkla. Tänk Picassos streckmålning av Don Quijote och Sancho Panza. Det är bara några streck, men det är helt lysande. Jag är pretentiös nog att jämföra Gutis klack med detta mästerverk. Klacken var inget särskilt. Den kan alla göra, rent tekniskt. Men som han gör det. Han springer rätt, kollar i ögonvrån innan han får bollen, drar sig utåt där målvakten täcker det mesta av skottfältet och sedan gör han det. Klackar tillbaks bollen ett par meter utan någon som helst förvarning, mellan försvararna, precis lagom hårt, så att Karim Benzema mer eller mindre kan skjuta på liggande boll i öppet mål. Det är värt alla hyllningar det fått. Guti, Guti, Guti som Rodrigo Vilmarlund brukar säga.

I nästa inlägg skall jag nog berätta om hur jag ser på Gutis eventuella deltagande i en VM-trupp. Detta avslutas med en länk till ett av de vackraste Madridmål jag vet. En hyllning till detta inläggets två huvudpersoner. Här.