• Korthus eller kakel...

  Föregående

• Till fjälls...

  Nästa

Om lite och om Aitor Karanka

Från den evigt förbannade cupfinalen 2004 minns jag tydligt den sekvens som gjorde att jag länge hade svårt att stå ut med David Villa. Beckham hade ett gult kort och spelet var avblåst. Villa tittar sig omkring, kolalr var domaren är, och sedan sätter han in ett tjuvnyp med dobbarna. Inte i syfte att skada, utan i syfte att få Beckham att ge igen och bli utvisad. Det blev inget av det men jag minns det ändå. Och någon liknande taktik verkade Valladolid köra i söndags. De visste att Madridspelarna kom in på plan frustrerade som helvete, och de bestämde sig för att utnyttja det. Genom stenhård press, stenhårt spel, och ett och annat tjuvnyp skulle frustrationen ökas på. Första halvleken lyckades såtillvida att domaren inte hade koll på matchen och vi hade inget spel, men misslyckades såtillvida att vi inte (riktigt) föllin i samma spel. Sedan bombade Christiano in en frispark, Higuain började måla och matchen var över. Men det kunde gått.

Christiano gav igen vid ett tillfälle. Det var inte särskilt fult, men det kunde gått illa (dvs han kunde blivit utvisad).  Det kunde ganska många i Valladolid blivit också.

Allsvenskan börjar med obehagliga vibbar från förra säsongen. MFF spelar ut motståndaren i början, missar chanser, får ett domslut emot sig, tappar spelet, och får med sig för lite poäng jämfört med vad alla tycker. Läge att börja skyylla på planerna eller något.

Nästa vecka är det dags för årlig skidresa. Familjeparadiset Lindvallen, Sälen. En kompis benämnde det "ett stort jävla Mcdonalds på snö". Det är rätt kul ändå, men så mycket bloggat lär det inte bli. Jag får försöka skriva något om Aitor Karanka nu istället.

Aitor Karanka kom till oss från Athletic Bilbao 1997. Han var då 24 år gammal och på gränsen till landslaget. Inledde illa med hjärtproblem och spelade väl egentligen inte på en hel säsong. Även sedan friskförklaringen var det inte helt enkelt för honom att ta en plats. Han var, om man säger så, tämligen diskret i både spelstil och personlighet om man jämförde med Hierro och Sanchis. Men våren 2000, under Del Bosque hände det något. Hierro var skadad, Sanchis på nergång, Karanka tog plats. Och i den fullständigt osannolika 5-2-3 uppställningen vi körde med den våren hittade han sin plats i fembackslinjen. RC och Salgado tog varsin kant, från hörnflagga till hörnflagga, Helguera agerade libero och styrde och ställde, Ivan Campo smällde på, och Karanka fyllde sin roll. Han stod rätt, plockade andrabollar, bröt anfall, och visade dessutom upp ett riktigt fint passningsspel (i likhet med Helguera, men inte direkt i likhet med Ivan Campo) när han behövde. I CL-finalen mot Valencia satte han inte en fot fel, som det heter.

Eftersom Bixente Lizarazu aldrig spelat i Madrid, men Zinedine Zidane gjort det, är Aitor Karanka för övrigt både framifrån och bakifrån ohotad om att ha det näst coolaste namnet i Real Madrids historia.

Säsongen 00-01, i mitt tycke den mest helgjutna Madrid gjort i min livstid, var fembackslinjen slopad, men Karanka var ändå ordinarie mittback, oftast bredvid Hierro. Precis som tidigare var han inte direkt någon stor spelare utan en kompletteringsspelare. Men kanske en stor kompletteringsspelare. Lite Jocke Björklund, om man byter dennes snabbhet mot lite passningsfötter istället. Överlägsen ligaseger blev facit.

Dessa säsonger blev toppen i Karankas Madridkarriär och fotbollsliv, 01-02 var han oftast petad, och därefter försvann han tillbaks till Athletic. Han hade inte gjort mycket väsen av sig i Madrid, och det märktes inte direkt när han försvann. Men han hade fyllt sin roll. Och det gav faktiskt tre CL-titlar under de fem år han var i klubben. Tack för det, Aitor Karanka!