• Tidernas fotbollshelg...

  Föregående

• Dramatiskt på Emirates...

  Nästa

Lillebrors revansch

Nu är det nära.
Efter över 35 års väntan står Manchester City i en final, på tröskeln till en titel.
Som de har väntat. Som jag unnar dem den här framgången.

Manchester City besegrade storebror United i går i semifinalen i FA-cupen. Det här blogginlägget kommer så långt efter slutsignalen (det här är ju en ledig helg) att jag inte behöver berätta i detalj om målet och matchen.
Ni har förmodligen redan sett Dimitar Berbatovs två ödesdigra missar, hur Michael Carrick gav bort en boll till planens bäste Yaya Touré, hur Touré vek åt höger i rullade in bollen bakom Edwin van der Sar. Ni har förmodligen sett den mäktige Paul Scholes visa sin idiotiska sida och ta ett rött kort i det som kan bli hans sista derby i karriären.
Manchester City vann rättvist. De tog sig ur Uniteds järngrepp från första 20 minuterna och efter paus visade Roberto Mancini att hans lag kan flytta fram, kan spela offensivt utan hängslen och livrem.
Det modet hos Mancini och spelarna förtjänar en framgång, men det fanns några som förtjänade det ännu mer.
Jag talar förstås om City-fansen.

Det här är fansen som fått leva i skuggan av grannen i år efter år. Den där banderollen på Stretford End - den som räknar antal år som passerat sedan City vann sin senaste titel - är bara en petitess i sammanhanget.
Än värre var åren då City harvade i de lägre divisionerna samtidigt som Manchester United och Alex Ferguson byggde upp sitt imperium.
City-fansen fick se på när United med hjälp av egenfostrade spelare erövrade världen.

Om de gav upp? Nej, de gjorde ju inte det. Maine Road var alltid välfylld trots att klubben var ett skelett av det som Joe Mercer och Malcolm Allison en gång byggt upp med spelare som Mike Summerbee, Francis Lee och Colin Bell.
Frustrationen hos fansen personifierades kanske bäst av den där City-supportern (har glömt hans namn) som skrev en bok med titeln "Manchester United förstörde mitt liv". Den handlade just om det jag beskrivit. Förtvivlan, maktlösheten om att komma till sitt arbete varje måndagsmorgon och få höra om värsta rivalens triumfer i Europa samtidigt som egna laget spelat bortamatch mot Preston NE.
Ni som såg Lech Poznan-dansen, hörde tonerna från Blue Moon och glädjescenerna efter slutsignalen kunde se förlösningen av 35 års frustration.

Var det här vändpunkten? Är lördagen den 16 april 2011 dagen vi kommer att minnas som den dag då Manchester Citys förbannelse bröts?
Det vet vi inte ännu, laget har fortfarande en final som ska spelas mot antingen Bolton eller Stoke.
Men visst känns det lite så?

Det här är den största City-segern över United sedan Denis Laws klackspark skickade ned United i andradivisionen för 37 år sedan.
Jag hävdar fortfarande att fjärdeplatsen i ligan är viktigare för shejk Mansour än FA-cuptiteln men det här kan vara det första steget på vägen mot himlen. Rom byggdes inte på en dag och ingen klubb vinner Champions League innan man lärt sig att gå.
Lördagen den 16 april är definitivt dagen då City tog första steget till att sudda ut förlorarstämpeln.

***
När Manchester City firar sin största triumf på 35 år är det förstås förargligt att Mario Balotelli ska stjäla uppmärksamheten genom att håna motståndarsupportrarna.
Men United-fansen ska vara försiktiga att fördöma Balotellis agerande när man minns Gary Nevilles 40-metersrusning för att fira Rio Ferdinands segermål mot Liverpool framför Pool-fansen på Old Trafford.
Och - som någon noterade - den mest idiotiska på Wembley i går svarade inte Mario Balotelli, 20, för - utan Paul Scholes, 36.

***
Manchester United vinner inte trippeln, så nu kan vi nog lugna ned oss med (det horribla) snacket om att det här är det bästa Ferguson-laget.

***
Tidigare på dagen såg jag Chelsea vända och vinna borta mot West Bromwich.
Carlo Ancelotti gjorde det enda rätta och satte Fernando Torres på bänken och Didier Drogba i startelvan.
Det betalade sig. Drogba var bäst på plan. Han gjorde 1-1, sköt skottet som ledde fram till Kalous 2-1 och låg bakom förspelet till Lampards 3-1 (de två första målen ska Drogba dock tacka Scott Carsons svaga målvaktsspel för).

Fernando Torres hoppade in med tio minuter kvar och hann bli bestulen på en solklar straff och göra ett mål som blev avvinkad för (en korrekt) offside. Det var inte utan att man led med honom.

***
Jag skulle se fem matcher i går och tippade dem på Twitter: WBA-Chelsea 2, Manchester City-Manchester United X, Almería-Valencia 2, Lille-Brodeaux 1, Real Madrid-Barcelona 1.
Två rätt (Chelsea och Valencia) av fem är knappt godkänt.

***
Efter att ha sett el clásico så kan man konstatera att José Mourinho gjort sin läxa.

***
I kväll delas priset till PFA Player of the year ut. Blir kanske ett par rader om det i kväll om jag hinner annars får det åka med i morgondagens inlägg.

***
Nu börjar Fiorentina-Juventus så nu måste jag sätta punkt.

______________________________________________________
Mail: kkarlsson@eurosport.com Twitter: K_Karlsson