• Taktisk analys - Champ...

  Föregående

• Mäktig vändning för Fe...

  Nästa

Ferguson valde rätt taktik - det säger en del om Barcelona

Alex Ferguson fick två år på sig att rätta till misstagen från Rom.
Det hade inte spelat någon roll om han så förberett sig en hel livstid.
Manchester United blev utspelat av världens bästa lag.
Kanske det bästa laget den här planeten har upplevt.

Jag har sett Alex Ferguson så många gånger förr efter förlustmatcher. När slutsignalen gått, när han tackar motståndarcoachen är det som om det ryker ur öronen, som om han förbereder att leta fram ett vägguttag där han kan stoppa i kontakten till hårtorken.
I går när han tackade Pep Guardiola, Barcelonas mästerlige tränare/filosof:
En varm handskakning. Följt av ett leende.
Det om något är ett enormt erkännande för Barcelona.
Alex Ferguson var slagen, men han kokade inte. Han var snarare resignerad inför det faktum att uppgiften blev övermäktig, att hans lag inte räckt till.
Jag kan bara minnas en enda match där Ferguson efter en förlust haft en lika avslappnad hållning och inte skyllt på vare sig domare, individuella misstag, tufft spelschema, för lite tilläggstid, Fan eller hans moster:
Real Madrid på Bernabéu, våren 2003 (förlust, 1-3).
Det var efter den matchen som Gary Neville kallade Zidane och Co för "Harlem Globetrotters".
Jag vet inte om det omdömet ens räcker för att beskriva detta Barcelona. Det här laget vinner ju. Tre Champions League-segrar på fem år och tre raka ligatitlar gör att diskussionen om "världens bästa klubblag någonsin" inte på något sätt känns omotiverad.

Det talades mycket inför matchen om "misstagen i Rom", om att "United inte kom upp i sin nivå den gången". Jag vet inte hur många jag hört säga senaste veckan att "Ferguson gör inte om samma snedsteg igen".
Antingen gjorde United om samma misstag eller så mötte de ett lag som helt enkelt är för bra.
Accepterar vi ett så enkelt svar?
Grejen är den att jag - inte ens med facit i hand - kan påstå att Ferguson skulle ha gjort så mycket annorlunda. Han fortsatte med 4-4-1-1 med Javier Hernández från start. Det var en markering om att United skulle ge det chansen, jämfört med den ultradefensiva 4-5-1-uppställningen med Wayne Rooney på vänsterkanten från Rom.
På förhand var det rätt val (jag hade gärna velat se hur idiotförklarad han blivit om United förlorat med Hernández på bänken). Han hade kunnat välja en strategi enbart för att neutralisera. Nu valde han en taktik som gav oss en öppen match, en final vi kommer att minnas som en av de bästa.
Precis som för två år sedan började United lysande första tio minuterna. De pressade högt, Ji-Sung Park sprang som en uppskruvad Duracellkanin och många hann nog tänka att "nu har United lärt läxan". Barcelona var klart frustrerat, hittade inte rytmen.
Men så tryckte Xavi och Iniesta på startknappen till den där karusellen. Tiki-taka-fabriken började producera tik-tak-passningar i rasande fart. Xavi hann upp i 70 före paus.
Och så var vi där igen. Barcelona överlägset. United-spelarna maktlösa och åksjuka.
Det är klart att det i efterhand går att ifrågasätta tron på Ryan Giggs och Michael Carrick, men är problematiken att bemästra Barcelona är mer intrikat än så.
Det är som det klassiska med täcket. Drar du upp det blottar du fötterna istället. Ett 4-5-1 med Darren Fletcher hade gjort att United helt och hållet saknat ett reellt anfallshot.
Det enda som går att ifrågasätta rent taktiskt var valet att byta plats på Ryan Giggs och Ji-Sung Park efter paus. Tanken var klok - United behövde mer energi centralt, men Giggs glömde bort att plocka upp Dani Alves vid ett par tillfällen och Ji-Sung Park låg för långt ifrån Leo Messi vid 2-1-målet.

Eller var det Nemanja Vidics jobb att markera Messi? Eller Rio Ferdinands?
Det var den stora frågan inför matchen. Hur suger man upp en falsk nia?
När United nu valde ett zonspel utan tydlig rollfördelning fick Messi flyta fritt i korridoren mellan mittfält och backlinje. Det var farligt varje gång han fick bollen rättvänd.
Messi var magisk, fullständigt magisk.
Men nyckeln till Barcelonas spelmässiga dominans grundar sig på Xavi och Iniesta, på deras ojämförbara förmåga att göra det som i mina ögon gör fotboll så vackert. Ta emot, spela, röra sig, ta emot, spela, röra sig. Pass and move. Bam-bam-bam-bam, som Xavi uttryckt det.
Michael Carrick hade mardrömsuppgiften att agera sopkvast när Messi, Iniesta och Xavi sydde geometriska trianglar - ettan, tvåan och trean i omröstningen om världens bästa spelare senast.
Jag har svårt att se vem som hade klarat det med hedern i behåll.
När Barcelona gjorde 1-0 låg Giggs för långt ifrån Xavi, men då hade United redan räddats av ett par heroiska sistamans-brytningar. Det var en bomb på väg att brisera.
United fick sitt kvitteringsmål (borde ha dömts bort för offside). Det var snyggt, men det var som om de inte ens själva trodde att det här var möjligt. I andra halvlek sjönk de så djupt, så djupt - helt enkelt för att de inte hade något val. "Chicharito" Hernández blev mer och mer isolerad (han är mer effektiv som "poacher" än som kontringsspelare).
Sista kvarten var en uppvisning av ett lag och en ideologi. Barcelona spelade runt, United jagade skuggor.
Precis som i Rom för två år sedan. Till och med snäppet värre än i Rom.
Om vi talar karuseller var det här "Fritt fall".

Jag är glad över att Barcelona vann den här finalen. Jag är glad över att jag får uppleva den här La Masía-skolade generationen som tagit sporten till en ny nivå.
Visst spydde jag också på det osportsliga uppträdandet i el clásico-mötena, men fotbollen Peps gäng presterar vecka efter vecka går inte att blunda för. Jag har sagt det förr, bland annat i Euro Talk i vintras: Det är helt enkelt fotboll från en annan planet.
Det heter ibland att "Messi inte skulle klara av att möta Stoke", men sånt är förstås struntprat. I går vände han ut och in på det som kallats världens bästa försvar. Han slog tre tunnlar i första halvlek.
Xavi och Iniesta lekte med det mittfält som var dominant i både kvarts- och semifinalen.
Det kommer att finnas de som ropar på generationsväxling i United. Om att fler än Edwin van der Sar borde pensioneras.
Det är att dra för stora växlar av den här förlusten.
Centrala mittfältet har varit Uniteds svaga punkt senaste två åren, det är inget nytt. Där behövs en klassvärvning. Dimitar Berbatov fick inte ens plats på bänken i går. Jag skulle inte utesluta att han flyttar i sommar. Där behöver United en ny backup. van der Sar ersätts sannolikt av David de Gea. En ny ytter (Ashley Young?) att rotera med skulle inte skada.
Det finns ingen anledning att trycka på panikknappen. United har sin ligatitel att trösta sig med, de är fortfarande ett av världens bästa lag.
Problemet är att det inte räcker när Barcelona spelar fotboll från en annan planet.

Mina spelarbetyg, Barcelona-Manchester United:
Barcelona: Valdés 3 - Alves 3, Mascherano 3, Piqué 4, Abidal 3 - Xavi 5, Busquets 4, Iniesta 5 - Pedro 3, Messi 5, Villa 4.

United: van der Sar 2 - Fabio 2, Ferdinand 2, Vidic 3, Evra 1 - Valencia 1, Carrick 2, Giggs 1, Park 2 - Rooney 3 - Hernández 1.
______________________________________________________
Mail: kkarlsson@eurosport.com Twitter: Kalle__Karlsson