• Norwichs mirakel - här...

  Föregående

• Fergusons utmaning: Un...

  Nästa

En sista hyllning till min forna idol

Manchester United spelar semifinal i Champions League ikväll mot Schalke.
Eftersom finalplatsen är grejad (?) är matchen en parentes för mig.
Den här kvällen handlar om något annat.
Det här kan ju bli den sista gången jag får se min forna idol.
Paul Scholes, 36, överväger att lägga av efter den här säsongen, en testimonial är inbokad i augusti. Det är inte säkert att han får spela i de avgörande ligamatcherna. Han lär knappast starta en eventuell CL-final.
Det här är några rader jag velat skriva länge. En kärleksförklaring till en av mina absoluta favoritspelare.




Xavi, Zico, Lothar Matthäus, Cesc Fàbregas, David Pizarro, Andrea Pirlo, Pep Guardiola, Giuseppe Giannini, Fernando Redondo, Florent Balmont, Frank Lampard, Vikash Dhorasoo, Juan Roman Riquelme, Andrés Iniesta, Mikel Arteta, Juninho...
Ni som följt mig i bloggform ett tag eller hört mig diskutera fotboll i Euro Talk har kanske kunnat tyda ett mönster.
Jag har alltid varit svag för passningsskickliga centrala mittfältare. Det är nästan en fetisch.
Jag tror att det där har med identifikation att göra.
När jag spelade fotboll hade jag det fysiska emot mig. Jag var inte stor, inte speciellt stark, inte speciellt snabb och hade förmodligen sämre kondition än de andra. För att hävda mig på plan var jag tvungen att vara smartare än andra. Precis som herrarna ovan.
När jag var 17-18 år och skulle slå mig fram i division 2 var det naturligt att snegla på den ett år äldre Xavi och försöka kopiera hans spelsätt, rörelsemönster etc (det gick sådär, kan vi konstatera).
Även om jag älskar Tony Adams hade jag aldrig kunnat aspirera på att efterlikna honom.
Det finns dock en som sticker ut lite från det där sällskapet, en som jag med flit utelämnade i uppräkningen.
Paul Aaron Scholes.
För även om jag alltid hävdar att Xavi är min all-time favourite - det är han - så är Xavi-känslorna för alltid påverkade av det faktum att jag var "först" med att upptäcka honom. Jag föll för Xavi när denne gjorde Champions League-debut som 18-åring. Jag har följt hela resan från bänken i Barcelona till i dag då han är ansedd som världens bästa mittfältare.
Paul Scholes är något annat för mig, något större, han var en favorit på den tiden när man fortfarande hade "idoler". Lothar Matthäus och Walter Zenga var mina första. Paul Scholes var den tredje (och sista).

Jag var tidig med att upptäcka Scholes också. Jag minns såväl när han var ung, spelade i tröja nummer 22, och fick göra sporadiska inhopp som anfallare. Han var en dödlig avslutare. Men då var det bara ljumma känslor.
Det var kanske Beckham-haussen som gjorde att jag föll för Scholes.
Jag var svag för Becks när han kom fram, innan han tog steget ut till högerkanten och blev ikonen Beckham. På den tiden var han innermittfältare, spelade i tröja nummer tio och hade den där underbara förmågan att spela på få tillslag.
Men när han, i början av 1997, plötsligt blev ihop med en "Spice girl" och blev jordklotets största flickidol vände jag kappan.
Då bytte jag till Scholes.
Det var kort efter det, i början av säsongen 97/98, som Alex Ferguson omskolade honom från anfallare till mittfältare. När han gjorde den positionen till sin egen föll jag pladask.
Jag formligen älskar att se honom ta emot boll, hans förmåga att skapa sig tid, spelet på få tillslag, hur han söker väggspel, spelvändningarna, hur han jobbar med "instick" - helt enkelt dikterar mittfältet.
Jag var nog en av få i Sverige som blev rörd när Paul Scholes gjorde hattrick för England i EM-kvalet mot Polen 1999. Och jag var nog en av få som protesterade när han ett par månader senare tacklade Håkan Mild och (i Sverige) fick stämpeln som buse.
Det där ryktet var betydligt överdrivet.
Men så har Paul Scholes också haft svårt att övertyga omgivningen om sin förträfflighet.

Jag vet inte om det beror på det faktum att han slog igenom sent. Vadå sent?, undrar ni.
Jo, det var ju faktiskt så att det dröjde innan Scholes blev ordinarie i Manchester United. När "Class of 92"-generationen kom fram var det Nicky Butt som var mest lovande. Det var han som debuterade som 17-åring och lade beslag på platsen bredvid Roy Keane. Trots att Scholes debuterade i landslaget 1997 var det först säsongen 98/99 som han på allvar blev ordinarie i Manchester United.
Efter den säsongen, som slutade med en oförglömlig trippel, har han varit untouchable i startelvan.
Kanske är det hans otajmade tacklingar, "his dark side", som Arsène Wenger kallade det.
Det är ingen hemlighet att Scholes är en usel tacklare och att han gjort många idiotiska grejer genom åren (dobbarna han satte i låret på Pablo Zabaleta är ett exempel).
Men man ska komma ihåg att fram till 2005 hade han bara dragit på sig en enda utvisning i United-tröjan, mot Chelsea 1999.
En annan förklaring till att han "glöms bort" är hans livsstil och utseende. Ponera att han hade sett ut som Brad Pitt och hängt på röda mattan i Hollowood. Då hade fler också upptäckt att han var en sjujävla bra fotbollsspelare.
Scholes har aldrig gillat rampljuset. Efter träningarna åker han raka vägen hem till familjen. Han ger sällan intervjuer och när han väl gör det kan man se att han inte trivs framför kameran. Han är den enda spelaren som Nike inte använder till offentliga framträdanden.
I en fotbollsvärld där pengar pratar och skickliga agenter som Mino Raiola har tryckt upp lönerna så mycket att vanligt folk snart inte har råd att se matcherna är Paul Scholes en tacksam motvikt.
Han var länge den enda Premier League-spelaren som inte hade någon agent. Mig veterligen är han det fortfarande. Han brydde sig inte om att löneförhandla - trots att han ständigt varit underbetald.
- No celebrity bullshit, no self-promotion - an amazingly gifted player who remained an unaffected human being, skrev Roy Keane i sin självbiografi.
Jag har inga problem med att fotbollsstjärnorna köper dyra bilar (eller fälgar som El-Hadji Diouf), det hade jag förmodligen också gjort, men det var befriande att se Scholes val när samtliga United-spelare fick plocka ut en valfri Audi från sponsorn.
Scholes valde en A4-kombi.

Jag förstår att sånt påverkar, jag vet hur den här världen fungerar. Syns man så finns man, typ.
Men ingen kan få mig att tro att det funnits många mittfältare i världen som varit bättre än Paul Scholes de senaste 20 åren.
- Min tuffaste motståndare? Scholes i Manchester. Du hittar sällan en komplett fotbollsspelare, men Scholes är det närmaste du kan komma. Han är så begåvad. Han får det att se så enkelt ut tack vare sin naturliga talang.
Sa självaste Zinedine Zidane.
- Om du frågar spelare vem de beundrar mest kommer många att säga Paul Scholes. Han är den jämnaste och mest begåvade spelaren vi haft under lång, lång tid.
Sa Alan Shearer.
- Jag är inte bäst. Det är Paul Scholes.
Sa Edgar Davids.
- Den bästa centrala mittfältaren jag sett senaste 15-20 åren - den mest kompletta - är Scholes. Han kan slå den avgörande passningen, han kan göra mål, han är stark, han tappar aldrig bollen och slår aldrig bort en passning. Om han varit spanjor hade han kanske värderats högre.
Sa Xavi.
- Jag är en större beundrare av Scholes än av Ronaldo. Scholes är den mest kompletta spelaren jag sett. Hans one-touch-spel är fenomenalt. När jag spelat mot honom har jag aldrig känt att jag ens kunnat komma i närheten.
Sa Eidur Gudjohnsen.
- Paul Scholes hade varit ett av mina första val om jag satt ihop ett drömlag.
Sa Marcello Lippi.
Jag skulle kunna hålla på så här länge. Bland utövarna har Scholes hög status. Rio Ferdinand berättade vid ett tillfälle att alla United-spelare får uppleva Fergusons ökända "hårtork".
- Alla utom Scholes. Han är för bra.

Om vi däremot bortser från spelare och tränare har Scholes aldrig fått det erkännandet han förtjänar.
Ta bara det faktum att han ofta varit ratad av Fifa när de nominerat det 30-talet namn som kan vinna priset som Årets spelare i världen. Eller att han aldrig varit särskilt högt rankad när man röstat fram vinnaren av Ballon d'or. Det spelade ingen roll om listan innehöll 40 spelare. Scholes namn saknades ofta.
Jag var alltid lika förbluffad.
Exkluderingen av Scholes har ibland blivit smått komisk. När sir Alex för fyra år sedan vittnade till fördel för en United-junior som drabbats av skada och sökte försäkringspengar började rättens ordförande räkna upp stora United-spelare.
Domaren rabblade namn: "Cantona, Beckham, Keane, Giggs, Hughes, Schmeichel..."
Till slut avbröt Ferguson henne:
- Du missade Paul Scholes. Han är min bästa spelare.
Marcus Birro fick kritik av branschfolk när han skrev att han bett en bön för Zlatan.
Herregud, jag har bett många gånger, dock inte i kyrkan, för att Paul Scholes ska få den credit han förtjänar.
Har han fått det?
Knappast. Långt ifrån.
Vi kan ju bara tänka oss hur legendarisk den här otroliga assisten (länk, 3:42 in i klippet) hade varit och hur den hade beskrivits om den gjorts av Beckham eller, för den delen, Zlatan.
Scholes gjorde den mot Milan 2007 och jag tröttnar aldrig på att se den. Legendaren Alan Ball avled dagen efter Milan-matchen. När hans son Jimmy talade med pressen och mindes sin avlidne far berättade han:
- Jag pratade med honom i går. Det sista vi pratade om? Scholes passning.

Paul Scholes har heller aldrig fått erkännandet som en "one club-man". Kanske beror det på att han är en av flera i United och att Ryan Giggs funnits med ännu längre.
Men han har tillhört Manchester United hela karriären och han har aldrig varit aktuell för en flytt.
- Jag skulle aldrig be om en flytt. Om klubben vill sälja mig är det en annan sak, men jag kommer aldrig be om en transfer, har han sagt.
Senaste åren har han tagit ett år i taget, känt sig för. Nu befarar många att han överväger att lägga av.
Benen orkar inte lika mycket som tidigare, vilket gjort att Scholes startar många matcher på bänken.
- Du vill tro att du kan tänka som en 25-åring och spela varje match. Men det går inte. Det är svårt att bara spela 20 minuter här och där, sa han nyligen.
Kanske blir det ännu jobbigare att acceptera de fysiska begränsningarna när den ett år äldre Ryan Gyggs spelar sitt livs fotboll och övertagit hans plats på mitten.
Scholes har fortfarande ligans bästa crossbollar. Men när motståndarna spelar med hög press kan man se att Scholes effektivitet minskar rejält, och eftersom han saknar Giggs lätta steg har han - numera - inget motmedel.
Det har ryktats om att han ska avsluta med en säsong i favoritlaget Oldham Athletic, klubben där han startade karriären, men det återstår att se.
Alex Ferguson övertalade Scholes förra våren när trotjänaren tvekade över att förlänga kontraktet.
- Jag sa: "Jag bestämmer när du slutar".
Scholes fortsatte och började säsongen med att vara bäst på plan i de två första omgångarna.
Ferguson inser att han får svårt att göra det igen.
- Jag vill att han stannar, men han har en stolthet. Han vill spela varje match och jag har förståelse för det.
Mellan raderna kan man läsa att det här blir det sista vi ser av mittfältaren som kallats "sin generations bäste".

Jag berättade en gång i Fan-tv:s Euro Talk att jag tvättat bilar för att få råd att köpa en Paul Scholes-tröja. Det var en sanning med viss modifikation.
Så här var det egentligen:
Jag tvättade morfars bil under en semester för att kunna köpa en Manchester United-tröja. Då var jag 13 år. Det här var innan man kunde surfa in i klubbarnas Megastore på nätet och köpa en replica med namn och nummer och få den hemskickad. Det var på den tiden som man gick och kände på matchtröjorna på Intersport med något drömskt i blicken. Det var också på den tiden som matchtröjorna på något märkligt sätt tvättade sig själva mellan varven (tack, mamma!).
Ett par år senare fick jag den lysande idén att det så klart skulle stå "Scholes" på ryggen. Så jag tog originaltröjan till närmaste tryckeri i Västerås och lät trycka "18 SCHOLES".
Så här i efterhand: Det blev förskräckligt fult.
Men just där och då kunde ingenting ta ifrån mig min lycka när jag fick dra på mig min Scholes-tröja.

Paul Scholes har påverkat, hjälpt mig, på oanade områden. Som den där gången, för runt tio år sedan, när jag stod vid chokladhjulet på Gröna Lund. Precis innan de skulle starta hjulet fick jag lillebror Joakim att gå med på att byta "18" mot min "17" - jag ville ju självklart ha Paul Scholes tröjnummer. Några sekunder senare hade hjulet, förstås, stannat vid nummer 18.
Jag gick hem med en årsförbrukning av kexchoklad till Jockes och Christer Mattiassons stora förtret (som av en händelse stod forna allsvenska skyttekungen "Mattigol" vid samma chokladhjul).

Så, Paul, om det är din sista match ikväll, vill jag rikta ett stort "tack".
Tack för de här åren.
Tack för att du gjorde mig och många andra till bättre fotbollsspelare.
Tack för att du varit ett befriande exempel på hur man "sköter snacket på planen i stället för utanför".
Tack för att du visade att man inte behöver vara stor och vinna nickdueller för att kunna hävda sig på det centrala mittfältet - som min juniortränare trodde.
Och, till sist, tack för kexchokladen.
______________________________________________________
Mail: kkarlsson@eurosport.com Twitter: Kalle__Karlsson