Den galnaste toppmatchen jag har sett

Det finns många sätt att inleda den här krönikan på.
Jag slår fast två saker direkt:
* Manchester United-Chelsea är den galnaste toppmatch jag sett i Premier League.
* Om jag skulle beskriva den rättvist hade jag behövt en bok.
Manchester United har gjort sin bästa ligastart på 26 år. Det hamnar i skymundan för matchen som hade allt.
Jag vet, jag vet. Det känslomässiga minnet är kort. Det man just har varit med om kan upplevas som större, häftigare än det egentligen var. Jag har förstås inte glömt Tottenham-Arsenal 4-5, men hur infernalisk den klassiska matchen än var minns jag att det i stort sett blev mål på "allt".
Gårdagens match var något annat. Resultatet blev 3-1. Det kommer att stå i historieböckerna.
Men att beskriva det här som "en match" skulle vara samma som att nöja sig med att benämna Wayne Gretzky som "en hockeyspelare".
Fyra mål, stolpskott, ribbskott, godkända offsidemål, Fernando Torres ofattbara miss, Wayne Rooneys Beckham-straff, vidöppna försvar, Ashley Coles horribla tackling... den här matchen innehöll allt och lite till. Allt utom mittfältsspel.
Vi har sett händelserika matcher förr, men det som gjorde den här unik var blandningen av klass och kaos. I ena ögonblicket avslutade Torres som Davor Suker, i nästa som min farmor. I ena stunden gör Nani ett av säsongens mål, dessförinnan missar Ramires öppet mål.
Det var fantastisk fotboll och galen fotboll på samma gång.

Bara första halvlek är värd sin egen historia. Chelsea startade piggt och Ramires fick ett bra läge i andra minuten. Nån minut senare fick Torres ett jätteläge sedan Anderson gjort en indianare.
United var inte bättre men de gjorde målen. Chris Smalling offside-nickade 1-0. Nani kom från offside innan han solosprang och dundrade in 2-0 i krysset. Wayne Rooney rullade in 3-0 med ett sånt där slumpmål som är signifikativt för ett lag i medgång.
Game over? Knappast.
Jag tippade ju före matchen, bland annat i Euro Talk Weekend, att André Villas-Boas skulle gå för en poäng på Old Trafford. Den analysen var helt fel. Chelseas unga tränare bänkade Mikel, spelade Meireles från start och satsade på sina fartspelare framåt (Mata-Torres-Sturridge).
I paus, vid ställningen 0-3, visade han att han inte bryr sig om namn på tröjan. Han ökade insatsen, tog ut bleke Frank Lampard och satte in Nicolas Anelka.
Det dröjde knappt 30 sekunder innan det betalat sig. Då hade Anelka smekt fram en passning till Torres som lyfte in 1-3.
Game on.

Om den här matchen hade spelats förra säsongen hade Manchester United stängt matchen här. De hade krypit hem på rätt sida, kontrollspelat med ett 4-5-1, sett till att hålla 3-1. Men United har genomgått en taktisk revolution.
Sedan sir Alex Ferguson skickade in sina ynglingar i startelvan har hans lag inget mellanläge. I varje match de spelat har de spelat den sortens "byta-chans-med-varandra-fotboll" som jag trodde var död och begraven. Utmanas de gör de inte som förr och går ned i tempo, de trycker bara ännu hårdare på gaspedalen.
- Det var en fantastisk, öppen match men vi skapade problem för oss själva, sa Alex Ferguson till Sky. Vi gav bort bollen i farliga lägen och de fick kontra på oss. De kunde ha gjort två-tre mål i första halvlek.
Visste ni att United är det lag i ligan som tillåtit motståndarna att avlossa flest avslut?
Så med total avsaknad av mittfältsspel fortsatte lagen att skapa chanser. Nani - planens bäste - dundrade en boll i ribban och fick straff i momentet efter.
Men Wayne Rooney - ligans mest formstarka spelare - gjorde "en Beckham" och halkade när han hade chansen att stänga matchen och sätta 4-1. Bara det var en extraordinär incident.
Det skulle bli värre. Med tio minuter kvar gjorde Torres allt rätt. Han löpte sig fri, rundade David De Gea... och sköt utanför. Eftersom ni sett den behöver jag inte förklara, men vi kan konstatera att den var i nivå med de värsta vi sett på Youtube, fullt i klass med Ronnie Rosenthal (länk).
Minuterna innan hade Wayne Rooney prickat stolpen. Och som om inte det vore nog hann Dimitar Berbatov med att göra som Ramires i första halvlek och bränna öppet mål.
Manchester United vann och till slut var det nog rättvist.
Slutresultatet borde dock ha varit 6-5.
Det hade gjort den här matchen rättvisa.

***
Fernando Torres miss för er som inte har sett den:
Länk.

***
Mina spelarbetyg, Manchester United-Chelsea:
United: De Gea 7 - Smalling 7, Jones 7, Evans 7, Evra 7 - Nani 9, Anderson 5, Fletcher 6, Young 8 - Rooney 6 - Hernández 6.
Avbytare: Carrick 5, Valencia 7, Berbatov -.

Chelsea: Cech 7 - Bosingwa 6, Ivanovic 7, Terry 6, Cole 6 - Ramires 7, Meireles 7, Lampard 5 - Mata 7, Torres 8, Sturridge 6.
Avbytare: Anelka 7, Lukaku 5, Mikel 6.

***
André Villas-Boas förlorade i går. Det var hans första förlust i ligaspel sedan han tränade Academica hemma i Portugal. Men jag ser honom ändå som en vinnare. Han vågade - och då är hälften vunnet.
Villas-Boas uppställning skvallrade lite om hur han tänker sig framtidens Chelsea. Portugisen vill ha speed, irrationella spelare. Med ett rappare lag på plan var Fernando Torres som pånyttfödd. Spanjoren uttalade ju sig i veckan om att han inte får de sedvanliga bollarna bakom backlinjen på grund av Chelseas äldre, trögare spelare. Nu fick han det - och då var han den gamle Torres.
Så visst hade han rätt i sin analys, precis som jag skrev tidigare i veckan.

***
Javier Hernández haltade av i slutet av matcherna efter att Ashley Cole delat ut en brysk tackling. Cole fick gult kort. Det kunde lika gärna ha varit ett rött direkt.
Det är oklart hur länge Hernández blir borta.

***
Efter matchen när man skulle samla intrycken satt jag och tänkte på FA-cupfinalen 2007 mellan Chelsea och Manchester United. Jag vet inte om ni minns den matchen, Didier Drogba avgjorde i 119:e minuten. Men det intressanta var spelsättet.
Det var en fantastisk match - försvarsmässigt. Båda lagen satsade allt på att inte ge en tum, vilket medförde att det knappt var några målchanser alls. Det var ett schackparti mellan Mourinho och Ferguson. Riskminimerandet, lagens approach den dagen, är den dröm Lars Lagerbäck drömmer när vi andra drömmer om Scarlett.
Dagens match var den diamentrala motsatsen.
- Det finns otrolig energi i det här laget. De är kvicka, vill gå framåt och har attackinstinkt, sa Alex Ferguson.
Det mest intressanta var dock nästa mening:
- Ibland hade vi inga mittfältare, men det är en positiv aspekt i vårt spel just nu och vi gillar det.

Positiv aspekt? Snacka om att ha bytt livsåskådning. Förra hösten släppte hans lag knappt till en målchans på hela hösten. Nu är det helt okej att tillåta 22 avslut (!) hemma mot Chelsea.
Men det är klart - så länge man gör fler mål framåt är det ju inget större problem.

***
Blom, min vän som jag ofta bollar fotbollstankar med, analyserade i går efter matchen:
- Det vanliga när man vill sänka tempot i en match, bevaka en ledning, är att slänga in en defensiv mittfältare, en nummer sex. United slänger in en Berbatov. Det måste vara den enda anfallaren man kan slänga in som sänker tempot i en match.

***
Nani var så bra i går att jag funderar på hur många övermän han har på yttern i världen. Ronaldo, absolut. Messi (om han spelar på kanten) så klart. Men sedan är det nog inte fler. Eller?

***
Om Nani var bra var Anderson som Anderson var för tre år sedan. Övermodig, slarvig, oprecis.
Jag trodde det här skulle bli matchen där han visade världen hur mycket han gått framåt senaste månaderna.

***
Senare i dag ska jag försöka hinna med några tankar om Tottenham-Liverpool och övriga matcher.

_________________________________________________________
Mail: kkarlsson(at)eurosport.com Twitter: Kalle__Karlsson