• Början till slutet för...

  Föregående

• Hatten av för Arsenal....

  Nästa

Därför behövs "the Rooney Rule"

Av 92 proffstränare i England är endast två mörkhyade.
Nu överväger Premier League att göra något åt snedfördelningen - genom att ta efter NFL och införa "the Rooney rule".
Kan det fungera eller blir regeln en papperstiger?

Varför finns det så få svarta fotbollstränare? Jag har funderat på det ibland.
Det krävs nästan att man börjar leta i minnet och rabbla namn innan man inser hur få det är som fått chansen i Premier League. Ruud Gullit, så klart, Jean Tigana, Paul Ince, Chris Hughton. Fler är det inte.
En fjärdedel, 25 procent, av proffsspelarna i England är mörkhyade.
När det gäller tränarna är siffran 2 procent.
Chris Hughton i Birmingham och Chris Powell i Charlton är de som "håller upp" siffran i dag.
Det handlar just om att "hålla uppe". Antalet har varit i princip detsamma sedan Keith Alexander bröt barriären och blev den första svarta tränaren i ligasystemet 1993 då han tog över Lincoln City. Enligt en undersökning gjord av BBC var endast 1 procent svarta av samtliga ledare, inklusive hjälptränare i de 92 proffsklubbarna.
Nu har Premier League tagit första steget till en regel som kan förbättra förutsättningarna.

I samband med EM-kvalet mot Wales var Cyrus Mehri på plats för att föreläsa för FA, tränarfacket (LMA), spelarfacket (PFA). Mehri, en jurist från USA, berättade om "the Rooney Rule" som han var med om att skapa.
Regeln betyder att klubbar vid en tränartillsättning måste intervju minst en "minoritetskandidat" (ett finare ord för svart kandidat). Det betyder inte att klubbar måste anställa en svart tränare med bättre/sämre meriter. Det betyder endast att de måste intervjua minst en svart kandidat.
I NFL - där mer än 75 procent av spelarna är svarta - har införandet varit en succé. Det är fyra gånger fler svarta coacher nu (22 procent) jämfört med innan regeln infördes 2003.
Vissa har nått stora framgångar. I Super Bowl 2007 tränades båda finallagen Indianapolis Colts och Chicago Bears av svarta coacher.
Men implementeringen var inte helt problemfri. Cyrus Mehri berättar för Daily Mirror om klubbägaren som försökte kringgå regeln:
- Dallas Cowboys ägare Jerry Jones trodde att det var okej att intervjua den svarta kandidaten över telefon medan han träffade de övriga. Om det finns en passiv rasism har vi upptäckt att det ofta handlar om intervjuprocessen.
- Vi säger inte att klubbar måste rekrytera minoritetskandidater. Vi säger bara "ge dem en chans", kanske vet ni inte vad ni går miste om.

Behövs regeln? Tittar vi en backspegeln så är det svårt att blunda för att det funnits "hinder" för mörkhyade tränare.
Av 1 100 tränartillsättningar sedan 1992 har blott 33 gått till svarta tränare. Sedan 1965 har 35 gått till minoritetskandidaterna.
I en krönika i Daily Mirror tar Oliver Holt upp fallet med den förre Arsenalspelaren Paul Davis. Davis var en elegant mittfältare på sin tid, Patrick Vieiras föregångare då han bar tröja nummer 4. Davis var en klok passningsspelare, en tänkare på planen. Han vann ligan två gånger under George Graham, 1989 och 1991.
Ponera att han hade varit vit. Då hade dessa meriter, dessa "hard facts", räckt för att någon proffsklubb skulle erbjuda ett tränarjobb efter karriären. Davis fick aldrig något bud. Efter att han lade skorna på hyllan arbetade han som ungdomstränare. Han arbetade fem år med U13 till U15 i Arsenal. Han slutade 2003 utan att ha fått någon förfrågan om att ta ett jobb "högre upp" i seriepyramiden.
Nu arbetar Paul Davis, 49, för spelarfacket (PFA). En av hans hjärtefrågor är att fler minoritetsgrupper ska få chansen som managers.
- Jag vill inte utsätta mig för situationer där folk gör mig till åtlöje. Jag ser samma rädsla hos spelare idag som vill bli tränare.

Engelsk fotboll har arbetat hårt och målmedvetet mot rasism inom fotbollen, inte minst genom kampanjer som "Let's kick racism out of football". På många sätt har det varit framgångsrikt.
- I rena fotbollstermer är vi det mest kosmopolitiska landet i världen, säger PFA:s verkställande direktör Gordon Taylor.
Men trots dagens medvetenhet har inte mycket hänt på tränarfronten. Keith Alexander, som avled hastigt förra våren, sa så här i en intervju med Daily Mail:
- När jag var manager i Lincoln 1993 fanns det två svarta tränare i landet, jag och Ed Stein i Barnet. Jag tog över Macclesfield 2008 och det fanns fortfarande bara två, jag och Paul Ince.
- För mig är det ingen tvekan om att det finns rasism i toppfotbollen. Det finns inga svarta människor i styrelserummen i FA, i Football League eller i Premier League.
- Men det är samma sak i andra delar av livet. Oavsett om du kommer från en etnisk minoritet eller är kvinna. Skiljer du dig från normen måste du vara bättre än normen.
Världen har förstås tagit många integrationssteg i rätt riktning sedan 1993. Och fotbollen har onekligen gjort det sedan 1991 då Crystal Palaces dåvarande ordförande Ron Noades fällde detta uttalande, som återgavs i boken Soccernomics:
- Problemet med svarta spelare är att de är väldigt löpstarka, riktiga atleter som älskar att spela med bollen framför dem. När bollen är bakom dem är det kaos. Jag tror inte att många av dem kan läsa spelet. När du kommer till perioden mitt i vintern måste du ha ett gäng vita spelare som bär de atletiska svarta spelarna.

Jag läste en intervju med John Barnes häromåret där han poängterade svårigheterna att slå sig fram som mörkhyad tränare. Den förre engelske landslagsstjärnan talade om "en förlorad generation".
- Inte förrän den dagen vi anses vara jämbördiga intellektuellt kommer vi att vara lika mycket värda, sa Liverpoollegendaren.
- På 1970-talet hade man inga svarta målvakter eller mittbackar - eller väldigt få. Var du färgad skulle du spela på kanten där du var snabb och inte behövde tänka så mycket.
- Sedan försvann de där myternt som att svarta spelare inte var bra under vintern sakta men säkert. Nu har vi istället svarta coacher i akademierna med samma typ av frågetecken.
- På 1970-talet förlorade man en generation av svarta målvakter och mittbackar. På 1990-talet fram till 2020 kommer att vara årtionden där svarta tränare kommer att gå förlorade.
Barnes menade att vita tränare lättare får en "andra chans". Han har själv erfarenhet av det. John Barnes hade märkbart svårt att få ett nytt jobb efter att han sparkats i Celtic 2000. Det dröjde nästan tio år innan en klubb var villig att satsa på honom igen.
När förrförra säsongen började fanns det tre svarta tränare i Football League. När John Barnes fick gå från Tranmere Rovers var siffran tillbaka på två (efter det att Chris Hughton blev permanent tränare i Newcastle var siffran tillbaka på tre: Keith Alexander, Paul Ince, MK Dons, och Hughton).
Sedan avled Keith Alexander så var siffran tillbaka på två.
Andy Cole, den förre Manchester United-anfallaren, berättade för The Times:
- Jag håller på att ta min Uefa B-licens vilket bör vara avklarat i år. Men får jag chansen att träna ett lag? Jag vet inte.
Hittills har han inte tagit över något lag.

Vid ett tillfälle säsongen 08/09 var Keith Alexander den enda svarta tränaren i Football League, de fyra högsta proffsligorna i England. En enda - av 92 tränare. Alexander sa i Daily Mail-intervjun:
- Jag tycker att det är konstigt. Hur kan jag vara den enda svarta tränaren i landet? Det är orimligt.
- Jag tog Lincoln till fyra playoff i rad, men jag fick aldrig något erbjudande högre upp än League Two. Jag vet inte varför. Jag har alla tränarsteg som finns. Jag kan inte göra mer.

Förre West Bromwich-försvararen Brendon Batson, 58, menar att utvecklingen i England gått bakåt senaste decenniet.
- Du tänker tillbaka på Jean Tigana och Ruud Gullit - de var high-profile-managers. Nu är det bara två.
- För de vita spelarna är det en naturlig passage från spelarkarriären till ledarjobben, om de vill.
Gordon Taylor sa till BBC 5 Live i våras:
- Jag tycker det är anmärkningsvärt att vi kan ta in såna som Jean Tigana och Ruud Gullit utan problem. Men våra egna killar som har växt upp i det här landet har inte fått någon chans.

Fotbollsfansen i England verkar vara emot införandet av "the Rooney rule". Jag är generellt sett emot positiv särbehandling, oavsett om det gäller jobbansökningar eller uttagningar till utbildningar. Det leder ju ofta till att man inte tar hänsyn till kompetens.
Men i det här fallet tror jag att "the Rooney Rule" kan få en positiv effekt. Regeln skulle givetvis inte innebära att vi får se ett par, tre svarta tränare i Premier League nästa säsong, men säg att det leder till att en minoritetskandidat får chansen i Championship och en i League One. Då är det första steget till en förbättring på sikt.
Det första som krävs för att utmana invanda mönster är pionjärer, barriärbrytare. I dag finns det inget incitament för en svart spelare att gå tränarkurser eftersom de vet att det ändå inte leder någonstans. Utan incitament, ingen ambition. Utan ambition, inga förebilder. Inga förebilder, inget incitament. Då finns bara de svarta siffrorna som visar hur engelsk fotboll har misslyckats. 2 av 92.
Som Paul Davis berättade om reaktionen när han uppmanar sina svarta spelare att gå tränarutbildningar.
- De skrattar åt mig. De tycker att det är slöseri med tid.

Fotnot 1: Keith Alexander var den första svarta tränaren som fick ett permanent jobb i engelsk fotboll. Ed Stein hade några månader innan blivit "caretaker"-boss i Barnet.

Fotnot 2: "The Rooney Rule" är döpt efter Dan Rooney, ägare till Pittsburgh Steelers.


Källor: The Times, Daily Mail, Independent, BBC, The Sun, Telegraph, Daily Mirror.

__________________________________________________________________
Mail: kkarlsson(at)eurosport.com  Twitter: Kalle__Karlsson