• Gothia Cup - gottebuti...

  Föregående

• Petter: Skippa den fly...

  Nästa

Petter: VM i fotboll? Nej, VM i tinnitus

"Och ängeln blåste i basunen och då uppstod i himmelen och på jorden ett jävla oväsen så varade vid pass en och halvannan timme."

För att travestera Max von Sydow i "Sjunde inseglet", alltså. För kanske är domedagen närmare än vi tror? VM i fotboll blev VM i tinnitus och efteråt undrar jag vad som egentligen hände med stämningen, läktarsångerna och det där magiska sorlet som annars jämt ligger som en tunn hinna över gräsmattan, för att stegras och kulminera när anfallet avslutas med ett skott mot bortre krysset.

Jag försökte höra britternas coola ramsor - men hörde bara ett jävla bröl.

Jag trodde mig uppfatta hur en hel nation gick i taket vid Andrés Iniestas iskalla finalmål - men insåg att det inte var någon skillnad alls mot hur det lät fem minuter före avspark på Soccer City Stadium i Johannesburg.

Trumpeten från helvetet förstörde kanske inte hela VM. Det fanns för mycket annat att uppröras över: det franska inbördeskriget, holländska karatesparkar och den där idiotiska plastbollen som betedde sig som en strandleksak i orkan. Men de krönikörer - och de var inte få - som hyllade dess glada tutande, visade bara att de tillhör den alltför stora grupp fotbollskännare som inte har en aning om fotbollens innersta själ och väsen.

Jag minns när Arsenals gamla hemmaplan Highbury gick under öknamnet ”Library” för att det stundtals var så tyst att man kunde höra en vadmuskel brista. Samtidigt har jag aldrig varit på en arena där det bodde så mycket kunskap, passion och klarsyn. Sanna fotbollsfans måste inte måla ansiktet som clowner, bränna kulturhus eller blåsa i fåniga tutor. Sanna fans vet att fotboll också är väntan, eftertanke, analys och tyst lidande.

Under VM i USA 1994 hyllades hemmasupportrarna av för att de såg fotbollen som en festlig show och färggrann folkfest, fri från fanatism och våld. Men amerikanska fans är inget föredöme i min värld. Folk som går på idrott för att i första hand äta popcorn, skvallra med grannen, grilla korv på parkeringsplatsen och tycker att en bra match helst bör sluta 9-3, är knappast de som gjort fotbollen till världens största sport.

Fotbollens framtid är - paradoxalt nog - istället samma typer som i 140 år varit beredda att frysa ballarna av sig på en bortaläktare i Leicester i februari. Hardcorefansen. De där som vet att uppskatta hur en underdog som Portsmouth ibland kan spöa självaste Manchester United med 1-0, tack vare en genial grisdefensiv.

Jag jämför dem med de musikälskare som vet att musik mycket handlar om dynamik, om kontrasterna mellan tystnad och crescendo. Vad vuvuzelan däremot gör, är att förvandla varje symfoni till en Status Quo-konsert, där allt handlar om samma takt, samma volym, samma två ackord. Det hörs ingen skillnad när det sega mittfältsliret plötsligt förbyts i en förlösande crossboll, när Rooneys laddar för skott, när Torres får upp farten, när Shawcross knäcker Ramseys ben.

Att tre av Premier Leagues lag nu beslutat att bannlysa vuvuzelan från sina läktare, är därför bevis för att den engelska fotbollen i framtiden inte bara ska handla om pengar, showbiz och helgunderhållning för turister som lika gärna kunde ha gått på musikal i Soho.

Dessutom har jag sällan känt mig så trött som i VM-fåtöljen. Jag förstod länge inte varför. Sedan påpekade en vän att vuvuzelans bröl ligger på en frekvens som inte piggar upp hjärnan, utan tvärtom söver den. Lobotomering by sound, helt enkelt. Perfekt för den som ändå inte förmår skilja en inövad offsidefälla från en misslyckad kontring.

Vuvuzzzzzzz....