"Fet-Benni" McCarthy - en ny Tomas Brolin

På Nottingham Forests vänsterytter rullade under Tipsextras storhetstid en köttbulle vid namn John Robertson. Managern Brian Clough karaktäriserade honom med de klassiska orden: ”Sjaskig, smutsig, i dålig kondition. En mycket oattraktiv man. Om jag någon dag kände mig lite färglös, satte jag mig helt enkelt bredvid honom. I jämförelse var jag fucking Errol Flynn".

Den tidens Benni McCarthy, alltså.

För veckans mest uppseendeväckande händelse var förstås inte Dimitar Berbatovs cykelspark i Pepe Reinas kryss, utan nyheten att West Ham bötfäller sin sydafrikanske forward för att han inte klarat sommarens bantningsprogram.

Helt rätt, förstås. En spelare som kostar mångmiljonbelopp måste själv ta ansvar för sina kilon. McCarthy ansågs för fet redan före VM och gavs ett ultimatum av sin arbetsgivare. 80 000 pund kostar det nu att vågen fortfarande dignar under bördan. Och frågan är om Fet-Benni någonsin kommer i matchform igen.

Någonstans anar jag att vi ser ”The Tomas Brolin story II” - en överviktig utländsk stjärna som snart kommer att utebli från träningen med motivationen att han kört på en fågel eller nåt i den stilen.

Sol Campbell är i samma sits. Vid ankomsten till Newcastle i somras såg han plötsligt ut som Cyndee Peters.

Ty medan andra har kroppar som alltid kommer att likna fläktremmar (läs Edwin van der Sar) finns också de där som hela tiden slåss mot kalorierna. I samma ögonblick som sommarlovet dra igång, går de omedelbart upp en sju-åtta kilon.

Fram till 80-talet var det helt okej. Tempot var lägre. Spelvändningarna långsammare. Fetknoppar som Billy Bremner, Archie Gemmill och Jan Mölby  kunde kompensera sin tröghet och rondör med fighting spirit eller placeringsförmåga.

Ja, så sent som för tio år sedan hade vi Premier League-spelare som John Hartson och Neil Ruddock - vars sista klubb Swansea fick låta sy upp ett helt nytt matchställ, eftersom den tidigare med nummer 16 i jämförelse med Ruddock ”hade en midja som Kylie Minogue”.

Och samtidigt...

Jag kan inte undgå att känna viss sympati för de där spelarna som vägrar att leva upp till moderna kroppsideal. Det är inte alltid smart men det är kaxigt. De är de sista rebellerna i en utdöende ras.

Berömd är storyn om Frank Worthington, den ultrabegåvade gamängen, som hade ett kontrakt med Liverpool som i en liten ask, men brände hälsotestet genom att veckan före fara till Mallorca och leva loppan i sällskap med försvarliga mängder sprit, öl och fem svenska tjejer.

Och så måste vi givetvis ägna en tanke åt Chelseas William ”Fatty” Foukes, förstås. Jag har nämnt honom tidigare, men det tål att påminnas om att det fanns en tid, när en toppmålvakt kunde väga så mycket som 150 kilo.

Fatty åt upp alla lagkamraternas portioner, när han kom för tidigt till en middag. Fatty brukade vända upp och ner på motståndarnas forwards och begrava deras nyllen i målområdets lera. Men Fatty - det tål att notera - dog också i lunginflammation efter att sista åren ha försörjt sig på att mota straffar à 20 pence i den råa havsluften vid strandpiren i Blackpool.

Kanske ändå lika bra att du bokar tid för fettsugning, Benni McCarthy?

/Petter Karlsson