• Det är spontaniteten m...

  Föregående

• Milans sändebud kom he...

  Nästa

Drogbas ögon avslöjas Chelseas kris

Det var ögon som kunde få svagare själar att drabbas av hjärtinfarkt och hästar att rusa i sken. Som brinnande kol betraktade de omvärlden och i dem såg man under flera år Chelseas oerhörda passion och styrka.

Nu är allting annorlunda.

Sent en natt under julhelgen sändes en dokumentär om Didier Drogba och förutom några av ligans snyggaste mål genom tiderna, var det framför allt  b l i c k e n  som brände sig fast i minnet.

Jag har sett den hos andra av samma sort. Vinnartyperna. Matchhjältarna. Tjurskallarna. De där riktigt stora idrottsmännen som tar allt utom seger som en personlig skymf.

En viss Alexander Chapman Ferguson har alltid haft den. 27 år gammal förlorade hans Rangers den skotska cupfinalen mot Celtic, men istället för att hänga upp silvermedaljen på väggen, for han ner till havet och dumpade den i hamnbassängen. Resten kan vi. Ända till en viss portugisisk tolk bytte bana och blev just Didier Drogbas favorittränare, har Sir Alex varit ohotad till titeln Historiens Främste Fotbollsledare.

Och hans hunger består.

Det är där undret ligger, tror jag.

Som att först vräka i sig ett julbord fullt av sillsallad, köttbullar, skinka och grisfötter - och en timme senare ge sig i kast med en trerätters middag med samma goda aptit. För det spelar ju ingen roll hur många titlar den skotske 69-åringen vinner. Varje sketen ligamatch är ansiktet lika eldrött, blicken lika brinnande, de verbala attackerna mot domare, motspelare och media lika ovettiga. Ständigt denna besatthet. Ständigt denna glupande hunger.

Chelsea hade den också under flera år - och det var inte så konstigt. Dels den låååånga väntan på nya pokaler. Dels José Mourinhos äregirighet som övergår allt förstånd. Och Drogba satt vid mästarens bord, smakade och lärde. När Chelsea var som bäst i våras, på väg mot den finaste titeln ett engelskt lag kan nå, klev ivorianen fram som en viktigare ledargestalt än lagkaptenen John Terry, som fastnat med gylfen i kläm. ”Nu jävlar!” sa blicken. ”Nu vinner vi den här närkampen också!”

Men The Double blev också en nådastöt. Medan Sir Alex tar varje ny titel som ett tecken på att det finns  ä n n u  fler titlar att vinna, drabbades Chelsea av framgångens rus. Fram till november rullade vinstmaskinen på i ren spelglädje. Men när höstkylan kom, såg de välbetalda stjärnorna plötsligt lite frusna och obekväma ut. I Drogbas blick såg vi för första gången något som liknade mättnad, rent av likgiltighet.

”Everybody´s got a hungry heart” sjunger Springsteen, men det är lika mycket lögn som att alla högerbackar kan göra tjugofem på foten. Tydligast var det efter toppmötet på Emirates i mellandagarna. Efter slutsignalen såg världens mest begåvade striker inte arg, inte ledsen, snarare ... ja, närmast lättad ut. Det var som om han inte riktigt brydde sig. Först fick Song en kram. Sedan Chamakh. Sedan log Drogba och rättade till hårbandet, som om dess placering var viktigare än matchresultatet.

Och vad värre är: På bänken satt en tränare som tycks sakna verktygen att locka fram den igen. Vart Ancelottis vänliga regim ska leda, vete tusan, men jag anar det värsta. Tsar Abramovic har sedan länge stängt plånboken och ansett Chelsea moget att vara självförsörjande - med ligatoppens tunnaste avbytarbänk som resultat. Från det hållet har den hårt trängde italienaren ingen hjälp att hämta.

Men Drogbas blick är förstås inte slocknad för gott. Den flammade upp under några minuter i slutet av den galna 3-3-matchen mot Aston Villa i helgen. Men den tycks vänta på något. Eller kanske snarare på  n å g o n . Gissningsvis en gråhårig tränare med så stor passion att han till och med låter sig smugglas in i tvättkorgar på arenor, där han annars är portförbjuden...

Varför tror jag att det på nyårsaftonen satt två fotbollsgenier, ett i London och ett i Madrid, och skrev kärleks-sms till varandra?

Petter Karlsson