From Official WebsiteNågra syndabockar finns inte. Möjligen en aning felplanering. Mest dock en övertro på Sverige som framgångsrik idrottsnation. Vi har konstaterat det i olympiska spel på olympiska spel, sommar såsom vinter. Att det förväntade stämmer illa med verkligheten.
Jag tror det var Harry Schein, filmvetaren och kulturskribenten som yttrade att Sverige är ett litet land med en stor flagga och bättre går faktiskt inte att beskriva hur Sverige ser på sin roll i internationell idrott.
Norrmännen brukar säga att varför detta svenska medaljräknande, varför inte njuta av idrotten som sådan och det beskriver också hur Sveriges förhållande till internationell idrott är.
Vi ska verkligen inte tala om att Sverige gjort fiasko i de olympiska spelen i Peking. Efter förutsättningar är det ett förväntat resultat, även om jag själv nog hade hoppats på lite bättre placeringsutdelning.
Men det där med förutsättningarna är ett dolt kapitel och ska det letas syndabock så är det i så fall svenska media som länge effektiv dolt sanningen om svensk idrott. I media väljs av upplagesäljande och tittarsifferhöjande skäl allt bort som har med verkligheten att göra. I svenska medier är fixeringen vid nationell framgång så total att om bara någon ofrivilligt fiser utses de högst till guldkandidat.
Det här gäller inte alla media och det gäller givetvis inte heller alla som representerar media.
Men i de media som syns och hörs mest och högst är exempelvis de två cykelmedaljerna sensation, utförd av okända personer. Medan de initierade inte förvånades.
I de media som syns och hörs mest lyfts vart fjärde år sporter och utövare fram som aldrig annars är värda uppmärksamhet. Ja, det vill säga, begår de offentligt hor blir det garanterat löpsedel.
Sommar-OS, vinter-OS - tänk efter! - i hur många grenar är Sverige INTE med.
Just det, i de flesta grenar finns ingen svensk representation och den har dessutom blivit än mindre med åren.
En liten smal topp har några spel lyckats dölja förhållandet.
En liten smal topp som dessutom under är ihålig.
Vi kan bara ta friidrott, den olympiska tävlingsgigant. Under tiotalet har i stort sett en kvinnlig och manlig höjdhoppare samt en sjukamperska och en manlig trestegshoppare har fått media att framställa Sverige som en världsledande nation.
Jaha, var är då alla släggkastare, korta och långa häcklöpare, kulstötare, medeldistansare, längdhoppare, stavhoppare, diskuskastare, spjutkastare, långdistansare, sprinters, var är de alla både svenska män och kvinnor?
Den mest dramatiska slutstrid kan utkämpas i ett långlopp, men svenska media är totalt fokuserade på en kvinnlig svensk längdhopperska och ids inte ens berätta vilka som deltar i långloppet. Det är journalistiskt översitteri att agera på det sättet, en uppvisning i nationalism som om den kom till uttryck i andra länder skulle ådra sig svenskt fördömande.
Svenska idrottsframgångar verkar också behandlas likt en färskvara, det ska massfiras på torg inför jublande folkmassor. Firandet har också alltmer tagit formen av ett nationellt väckelsemöte, men utan djupare innebörd än firande för firandets egen skull. I vissa fall kan man undra om de firande ens vet varför de firar, enda syftet är att få berusa sig och kladda ner sig med blå och gul färg.
Den omvårdnad som i många andra länder finns om tidigare idrottsframgångar har i Sverige förkastas. Idrotter där Sverige hellre aldrig haft framgång eller som här har få utövare har getts en fjantstämpel. Ett guld till en nation i softboll är inget riktigt guld, riktiga guld tar bara Sverige.
Sveriges underrepresentation i OS är svårförklarlig. Ett rikt land, med lång idrottstradition, väl organiserat, långt framme i olika sociala frågor, föregångare vad gäller gemensamt demokratiskt samhällsbygge. Men numera är det knappt att i idrottsgrenar där Sverige tidigare alltid var med och då oftast framgångsrikt, nu är också dessa på undantag.
Brottning med alla dess viktklasser, nog borde Sverige åtminstone vara med i flertalet.
Tyngdlyftning, jag minns inte när någon svensk var med senast i ett OS.
Rodd, många klasser, men bara strödeltagande i singel.
Lagsporter som vattenpolo, basket, volleyboll, softboll med flera, i Peking var det bara svenskt deltagande i damernas fotboll och handboll. Bancykel finns inte i Sverige, boxningen är utrotningshotad, hur många deltagare har Sverige i judo, i skyttets alla discipliner, gång anses som löjligt, var är Sverige i beachvolley, modern femkamp och konstsim. Även en pålitlig gren som kanot har numera minimalt svenskt deltagande.
Det är bara i simning och ridsport representationen kan sägas vara värdig en nation med anspråk på att vara en idrottslig stormakt.
Tänker vi vintertid har vi noll i backhoppning, bob och rodel, knappt någon i skridsko och konståkning och i skidor är det faktiskt bara i den nya sprintgrenarna det finns deltagare som har med poängplaceringarna att göra. Skala bort spetsen i de alpina grenarna och en genant brist på bredd infinner sig, samma i skidskytte. Lagsporten ishockey pendlar mellan bra och dåligt och är dessutom numera beroende på vilken inställning de uttagna proffspelarna har.
Resonemanget kan göras långt, exemplen mångdubblas. Idrottsrörelsen själv tror jag är medveten om förhållandet. Men spelar med i mediernas spel, allt för chansen att få vara guldhopp vart fjärde år.
Frank Östergren - eurosport.se
