• Träningsrapport: Vilja...

  Föregående

• Nu ändras allt....

  Nästa

My life.

Det känns som om sommaren börjar vända. För mig som fortfarande pluggar och ska läsa en del psykologikurser nu för att fullborda min examen så känns det som om den inledande fasen av en sommar där man känner att allt kul ligger framför en har ersatts av den fasen där man känner att man borde samla ihop sig och förbereda sig för en ny termin.

Det som gör extra ont är dock hur lite jag har kvar. Snart har jag min examen och jag ska ut i arbetslivet. Ett arbetsliv som inte existerar egentligen eftersom det knappt finns jobb i det fält som kanske blev hårdast drabbat av finanskrisen och nu inte vill ta risker och anställa småbarn.

Att studera är så säkert. Du får din CSN, du har dina garanterade pengar och du är säker på att det är det du lever efter.

Snart vänds allt upp och ner och det blir dags att börja prestera. Jag har saker jag vill göra. Jag vill ha en ring på fingret. Jag vill ha barn. Jag vill ha det snart. Jag är inte typen som vill satsa på karriären i tio år och sedan ploppa ut femton ungar när jag är 35.

Men jag har klarat allt annat i livet och vid den här tiden nästa år så har jag väl förhoppningsvis ett jobb där jag får göra det jag gillar mest: datorer, it, människor.

......................................................................

Gud vad jag kan sakna USA ibland. Jag trodde inte att jag skulle bli så förförd som jag blev. Det kändes bara så jävla rätt. Allting.

Jag älskar att man kunde stå på en trottoar, se en bil köra förbi en en tanig liten tjej som spelade Ice Cube. När fan händer något sådant i Sverige liksom?

Jag älskade den löjligt självmedvetna hipster-hippie-weed-kolonin Venice Beach.

Först hatade jag, men till slut älskade jag även andningshålet Las Vegas.

Mest av allt älskade jag San Francisco. Kanske flyttar jag bara dit om ett år och flippar burgare på Carl Jr:s istället för att satsa på en karriär i Sverige.

...............................................................................

Och nu lite sån amerikansk hipedihop som i USA numera respekteras som den största musikgenren men i Sverige blir förlöjligad:

Jag har aldrig gillat Rick Ross särskilt mycket. Han kan hitta majestätiska beats, men det är ungefär allt. Det var i alla fallt. Hans nya skiva Teflon Don måste nog vara årets överraskning inom hiphop. Han har jobbat på texterna och plötsligt låter musiken betydligt mer komplett.

Lyssna på "Free Mason" där Jay-Z gästar.

Ladda ner.