• Länkmani...

  Föregående

• Årtiondets.......

  Nästa

Mörkare än mörkast.

Jag skrev tolv olika inledningar till det här inlägget.

Jag ger upp nu. Jag är bara så jävla orolig och arg. Far har hamnat på sjukhus igen och den här gången är det osäkert vad som händer. Det kan bli hur bra som helst, men det kan bli en lång och smärtsam vinter.

Jag har börjat ogilla sjukhus. Jag ogillar att se gubben som var odödlig för mig ligga med slangar gåendes in lite här och var och morfin i kroppen.

Det värsta är han själv inte är typen som ser saken från den ljusa sidan heller. Han har börjat förbereda familjen för ett liv utan honom, halvt på skämt, mer än halvt på allvar.

Han är 52. Jag är 21. Jag är inte redo. Han är inte redo.

Och kolla, nu pratar jag om det som om han är död. Han kommer inte dö. Han får inte dö, men det som för en månad sedan var något omöjligt är idag något som liggar och lurar bakom våra vanliga tankar. Ingen vill säga det, men alla tänker innerst inne på det.

Helt plötsligt är döden inte långt borta utan obehagligt nära.