Se Eurosport och Eurosport 2 på webben. Beställ Här
Wenger, Graham och Chapman
Det finns tre riktigt stora tränare i Arsenals historia enligt mig. En som revolutionerade fotbollen, en som förknippas med "Boring Arsenal" och en som förknippas med "Scoring Arsenal". Herbert Chapman, George Graham och Arsene Wenger.
Kan börja med att återigen gratulera Wenger. Det är otroligt imponerande att sitta i över 13 på samma tränarpost i dagens fotboll. "Fotbollshoror", och då menar jag i synnerhet spelare, som gärna byter klubb för mer pengar eller flyttar till en klubb med större resurser, finns det gott om. Men en tränare som envisas med att stanna för att fullfölja sitt uppdrag till varje pris, finns det inte många av.
Jag tänker inte gå in på Wengers historia i Arsenal allt för mycket, det har tidningarna skrivit gott om de senaste dagarna. Hans Arsenal-liv går att dela in i en Highbury-era fullt av pokaler och en CL-final samt en Emirates-era utan en enda trofé. I början var Wenger flera år före sin tid i många aspekter, kosten brukar vara ett vanligt exempel. Att lag inte är lika naiva, eller att de snarare är mer cyniska i dag hör också dit. Han ärvde en utomordentligt skicklig backlinje från Graham och förlängde livet på densamma.
Min tid som Arsenal-supporter har så klart främst kretsat kring Wenger med tanke på min ålder. När Graham tränade var jag inte ens tonåring. Men när Chapman tränade var varken jag eller du, kära läsare, ens påtänkt. Chapman var som sagt en revolutionär inom fotbollen. Det var ju för fan han som satte nummer på spelarnas ryggar! Bara en sån sak. Han var också, precis som Wenger, före sin tid. Chapman införde taktik i engelsk fotboll och vann fler ligatitlar under det för Arsenal så framgångsrika 30-talet.
Men om man ska jämföra två tränare får det bli Graham och Wenger. Graham vann Arsenals första ligatitel på nästan två decennium när Michael Thomas gjorde det klassiska målet på Anfield 1989. Arsenal ansågs redan innan Graham som ett lag som förespråkade "tråkig" fotboll. Graham såg till resultaten. Han var mästare på offside-fällor och spelade in många titlar till klubben.
Men vad är det som egentligen säger att Wenger inte är exakt lika resultatinriktad? För att han spelar rolig fotboll? Jag tror det. När Wengers Arsenal-fotboll ger resultat är klagomålen få. Men så fort spelövertaget inte renderar i tre poäng eftersöker man en mer rak, cynisk och "tråkig" fotboll. Då ska man tumma på det vackra, för det måste vara det vackra som är överflödigt. Eller? Men det tycker tydligen inte Wenger.
Om han har rätt har alla rätt att diskutera, men en tränare med så stor övertygelse att fortsätta nöta det han tror på har jag respekt för. Han har ändå vunnit titlar med samma fotboll, det går inte att förneka, och det är just vad som ger honom uppskov. Kritiken får säkert den envise Wenger ännu större anledning att streta emot och köra sin stil.
Lojalitet togs nästan förgivet förr i tiden, men i dag anses det som sällsynt. För fotbollsfans är ordet lojalitet ett hjärtvärmande ord. En spelare som stannar i en klubb länge eller hela karriären väcker mer respekt än något annat. Wengers lojalitet till Arsenal är stor, förmodligen större än vad en utomstående kan förstå. Real Madrid kan få vad de vill: Figo värvades från Barcelona, Ronaldo och Henry plockades från England, stora tränarnamn har bytt av varandra genom åren. Men Wenger, han har stannat i Arsenal. Real snodde vår planskötare istället...
Wengers mest nämnda egenskap är ögat för talang. En annan som folk ofta glömmer är hans totala avsaknad av att vara sentimental. Han säljer spelare i rätt tid, han säljer spelare när de blir en belastning för laget och han ser ALLTID framåt. En annan version av storyn är att han inte kan hantera spelare med "fel" attityd. Vad som är sant går att diskutera.
You are logged in as administrator