• Sen dom där tårarna...

  Föregående

• Ollellè, ollallà...

  Nästa

Supersabato

Senaste gången AS Roma sålde slut på alla biljetter till en ligamatch på Olympiastadion var matchen mot Parma 2001, då scudetton säkrades. Nu har det hänt igen. Det säger kanske någonting om matchens dignitet, om entusiasmen kring fotbollen i Rom just nu.

Eller så säger det mest om lösningen på den superdupersvåra frågan som folk har diskuterat i åratal nu i Italien: hur, hur, hur, hur, hur ska vi få tillbaka publiken till arenorna? Ja, om man verkligen är på allvar bekymrad kan man ju testa den enklaste åtgärden: att sänka priserna. Det har Roma gjort, trots att det är en av säsongens allra hetaste matcher och biljetterna antagligen hade sålt relativt bra ändå.

Vanligtvis höjer man priserna för en sån här partitissima, match-issima, som behöver både substantiv och adjektiv i ett för att beskriva dess storhet. Men Roma gjorde tvärt om. En biljett till Curva Nord kostade tolv euro, vilket inte är mycket mer än en ståplatsbiljett till en vanlig allsvensk match. Distinti kostade 18, sämsta Tevere-biljetterna 35, den lite finare, andra långsidan Monte Mario 60.

Istället för att anlita en medelmåttig arkitekt, ställa till med en tjusig presskonferens med allehanda digniteter och presentera ett stadionprojekt som man litar på att staten ska finansiera med en eventuell speciallag och som kanske kommer att byggas någon gång i framtiden någon stans ute på landet, gick det alltså bättre att skapa entusiasm kring laget genom att sänka biljettpriserna. Vem hade kunnat räkna ut det.

Om bara landets fotbollspresidenter kunde lära sig någonting av Rosella Sensi, men det kommer de inte att göra.

I alla fall ska hela landets Presidente vara Rosellas gäst på Olimpico ikväll, så säger i alla fall det senaste beskedet. Han har också varit och hälsat på Milans spelare på hotellet idag.

För det är ju inte bara biljettpriset. Så viktiga är Roma för tillfället att till och med Berlusconi sliter sig från sin regionalvalskris och förärar fotbollsvärlden med sin närvaro.

Bildvalet på Gazzetta dello Sports förstasida är förresten ganska roligt idag. Men, även om jag är övertygad om att Daniele De Rossis vrål har obegränsade inneboende krafter, tvivlar jag tyvärr på att Milan är sådär livrädda som Ronaldinho ser ut.