• Silverpilen mot solder...

  Föregående

• Supersabato...

  Nästa

Sen dom där tårarna

Jag kunde bara följa matchen i Neapel på radio, men allt jag hörde tydde på att Roma hade vunnit om bara Ranieris plan hade kunnat fulländas och Ménez inte fått feber och hade kunnat spela.

En förlust och en oavgjord match på några dagar känns väldigt ovant nuförtiden, jag vet inte hur det kommer att gå med de viktiga matcherna som följer, om spelare är skadade eller kommer tillbaka, hur bra Roma kommer visa sig vara när säsongen är slut. Men om man har följt Roma ett tag så är det inte konstigt att varje förlust kan kännas som det första steget mot undergång. (Och en seger som det första på väg mot världsherravälde.)

Har ni tänkt på vilken helt osannolik bergådalbana gulrött har varit i det senaste året? Kommer ni ihåg matchen mot Arsenal? Den romantiska matchen som romarna med kaptenens egna ord spelade "med benen, hjärtat, skinnet, själen". Hur Totti grät. Det är snart ett år sen.

Jag hittade den här filmen på hur Totti först applåderar publiken efter matchen, sen börjar han gråta, man ser det fast man bara ser hans nacke. Och han vill inte visa det, så han drar tröjan över huvudet, men han går ändå mot kurvan. Det är bara de som får se hans tårar.

Han hade tjatat i säkert ett år om att det var ödet att Champions League-finalen gick i Rom, att han skulle revanschera förlusten mot Liverpool, hur han inte skulle missa någon straff. Sen hände olycka på olycka, och istället fick Francesco lära sig att hans öde var att sätta straffen men ändå förlora, precis som historiens andre store Romakapten Agostino Di Bartolomei gjorde.

På ett år efter det har vi gått från att vara down and out och kastade som en liten vante mellan olika mer eller mindre skumma affärsmän, till att ligga trea i ligan och börja omtalas som utmanare till ligasegern.

Jag vet inte hur det kommer att gå nu, vad som kommer att hända. Men antagligen kommer det att bli någonting typiskt romanistiskt och helt annorlunda än någon hade kunnat tänka ut.

.