• Ménez forum...

  Föregående

• Silverpilen mot solder...

  Nästa

Mister Mou

Jag har känslan av att José Mourinho, när han kom till Italien, såg på Italien, och det var lite som att se sig själv i spegeln. Cynismen, vinnandet för vinnandets skull, de tomma provokationerna, martyrskapsspelandet, allt det som han själv kallat "intellektuell prostitution". Han såg sig själv, och han gillade inte utsikten.

Jag antar att han kunde komma undan med sin stil i England, han kunde vara rebell eller annorlunda där. Nu, sjunker han bara längre och längre ner i en ganska oattraktiv gyttja av attacker på allt och alla. Han har gjort sig till talesman för det mest osympatiska draget hos Inter efter Calciopoli: de är liksom dåliga vinnare. De vill gärna vinna får man förutsätta, Moratti har längtat så länge och slängt så mycket pengar efter det målet, men nu när de är där så vill de samtidigt väldigt gärna fortsätta att framstå som förfördelade underdogs. Det är inte så värdigt.

Det är inte så snyggt att, som i lördags när hela världen verkade vara satt i gungning för att Inter fick två man utvisade, bete sig som klassens störigaste killar som får härja bäst de vill och när de äntligen blir tillsagda på skarpen plötsligt börjar gråta över hur orättvist behandlade de alltid är.

Ja, när han står där med handlederna i kors, då påminner han faktiskt allra mest om en bortskämd jävla unge. Tycker ingen att det är väldigt pinsamt?

Jag tror att Mourinho har chans att vara trovärdig med sitt korståg i Italien, för han hymlar inte med att han gör det för sin egen skull. Hade han som en Zeman till exempel, påpekat brister i systemet utifrån sportsliga principer eller allas bästa, då är risken mycket större att han hade framstått som en fåne eller hycklare. Med Mourinho är det uppenbart att han gör det han måste för att skaffa sig själv fördelar. Det finns ingen anledning att misstänka andra baktankar än de uppenbara. Paradoxalt nog gör det honom mer trovärdig i ett land där vackra principer oftast visar sig vara förljugna.

Mourinho är såklart inte exakt som Italien. När han kom, den första berömda presskonferensen när han hade lärt sig att säga att han inte är korkad på milanesisk dialekt, syntes det tydligt att han var utländsk. Tidningarna rapporterade om att han hade översta knappen i skjortan uppknäppt och lättade på slipsen. Hans kavaj var antagligen dyr, men klumpigt skuren. Italien avslöjar honom. Han trivs inte.

Ofta beter han sig mer irrationellt än i det mest målande porträtt av den mest exotiskt excentriska italienske fotbollspresident. Han spelar samma spel som de andra, han sätter press på domarna, positionerar sig mot motståndarna med sina utspel, men han gör det explicit och inte indirekt; opolerat, utan hänsyn till de oskrivna reglerna om att man aldrig får säga rakt ut hur saker egentligen ligger till.

Han uttalar sig ganska ofta om Italien, i negativa ordalag. "Sånt här händer bara i Italien." "Det är bara i Italien som straffområdet är 25 meter." Det där ser ju väldigt mycket ut som ett beteende som Freud genomskådade redan för typ hundra år sen, en "de små skillnadernas narcissisim". För, han tänker ju använda alla metoder som står honom till buds, José Mourinho, men när han ser att alla runt omkring spelar samma cyniska spel som han själv så är han också intelligent nog för att se hur osympatiskt det är. Så det är bäst att göra klart att han inte gillar det, innan han fortsätter att gå på.

Jag tycker nog att José Mourinho är ungefär till hälften underhållande, till hälften väldigt tröttsam.