• Leonardo? Vinna nu ell...

  Föregående

• Sämst klubbledning vin...

  Nästa

Tack Gode Gud för Mourinho!

Saker och ting ställs på sin spets i pärlbandet på fyra El Clásico. José Mourinho går sitt kanske tyngsta inbördeskrig i karriären i Real Madrid och i Barcelona har Pep Guardiola låtit oss förstå att det nog inte blir mer än en säsong till.

Matchen för tre dagar sedan fick en härligt lång och sur eftersmak. Det var bara förväntat att mäster Johan tog tillfället i akt och svingade mot José Mourinho, en tränare vars fotboll han hatar. Det var mer förvånande att Alfredo Di Stéfano, de helvitas hederspresident, sa det han sa om Mourinhos Real Madrid.

- Madrid är ett lag som saknar personlighet. De springer bara fram och tillbaka hela tiden, och tröttar ut sig. Vi såg tydligt att det inte var rätt taktik. Barcelona var ett lejon, Madrid en mus, dundrade Di Stéfano.

Kritik kommer inte mycket hårdare än så och det är läge att jämföra situationen nu med situationen då. Nu är The Special One hur stor som helst i casa Inter, men det fanns en tid när han kritiserades stenhårt. Då var det också gamla spelare som gick hårt fram. Helenio Il Mago Herreras mannar turades om att slå vakt om demontränarens ojämförliga storhet och att jabba mot Mourinhos personlighet, påstådda arrogans och sätt att spela boll.

- Mourinho måste vinna Champions League för att kunna jämföras med Herrera, tyckte Luis Suarez. - Mourinho har förmodligen överskattat sig själv ... och underskattat den italienska ligan, fortsatte Alessandro Mazzola, son till den store Valentino.

Mazzola, Suarez et al fick ge sig till slut. Lyckan stod den djärve bi, Mourinho smet förbi Rubin Kazan och stod till slut som segrare i Champions League med ett Inter som inte vunnit den finaste av klubbturneringar sedan 1965. Massimo Moratti och hans högra hand Marco Branca hade alltså gått rätt när man först identifierade portugisen som den som skulle kunna ta klubben tillbaka till den absolut toppen och sedan såg till att få honom till Milano.

Det var inte lika svårt för Florentino Pérez. Mourinho hade tydligt deklarerat att han ville till La Liga och Real Madrid var det givna valet. Det var svårare för Mourinho. Att hantera Inters klubbledning var och är bara en västanvind jämfört med att baxa Reals direktion dit han behöver den. Fighten mellan Mourinho vs Valdano var utdragen och publik är ett pågående inbördeskrig på ett operativt plan. Valdano vill vara den som går in i omklädningsrummet efter matcherna och skakar tass.

Mourinho vs Di Stéfano är ett inbördeskrig på ett idémässigt plan. Di Stéfano vill vara den som berättar vilken färdriktningen det är som gäller. Precis som mäster Johan. Legendarerna viskat i öronen på de som bestämmer och vill på så sätt bestämma utan att ta något operativt ansvar.

Det vill till att president Pérez vet vad han vill i den uppkomna situationen. Tillåt mig tvivla. Han har tidigare inte varit speciellt duktig på att visa långsiktighet i sina tränarval. Tvärtom. Peréz har varit påfallande mottaglig för kritik som handlat om att Real Madrid inte spelar en tillräckligt underhållande fotboll.

För Pérez och Real Madrid borde det istället vara viktigt att Mourinho har brutit trenden. Fyra raka clásico-förluster pre Mourinho följdes av den berömda 0-5-förlusten, men i helgen vann portugisen oavgjort. För 1-1 var och är en vinst i den situation som är. Mourinho gjorde det på ett sätt som retar. Ut med finsnickaren Mesut Özil och upp med stenhårde mittbacken Pepe på det tillbakadragna mittfältet. Men, 1-1 och bruten trend räckte inte. I alla fall inte för Cruyff, Di Stéfano och stora delar av den spanska presskåren.

Hegemonin är total. Det finns bara ett sätt att spela fotboll som är värt något. Barcelonas. Det stora bollinnehavet, det snabba passningsspelet, det stora tålamodet och den oändligt säkra bolldistributionen. Alla går i takt och alla hyllar. Till och med Di Stéfano. Vi som tycker att det gått för långt och att allt på en fotbollsplan inte behöver vara tiqi-taqa hyllar det annorlunda. Tack Gode Gud för José Mourinho!