Matlagning så som den alltid varit mot det nya hypervertikala tyska köket

Matlagning så som den alltid varit mot det nya hypervertikala tyska köket
Den 28/06/2012 klockan 16:41


Det blir en kväll med svar på om gammal är äldst, om italienskt försvar slår tyskt blixtkrig och om att stå rätt slår det unga Tysklands hypervertikala spel.

Historien är på Italiens sida. Inte bara det faktum att man inte har en förlust mot tyskarna på sju möten i stora mästerskap, utan också den där gnagande känslan av att Italien håller på att spela sig in i turneringen på det sätt alla vet är förödande för motståndarna.

Nutiden ser ut att vara på Tysklands sida. När lagen möttes för sex år sedan tyckte alla att Tyskland hade slagit in på en ny väg med ett mer offensivt spel och med fler yngre spelare. Alla hade fel. Ingen var i närheten av att förutspå vad som skulle ske med dagens Tyskland så oändligt långt inne på den väg som säger att ungt alltid är bättre än gammalt.

”Ung” och ”snabb” nämns ofta ihop och det blir logiskt att detta unga Tyskland gör saker snabbt. Man låter både boll och spelare jobba vertikalt och farten blir a och o. Lite lägre hastighet på den där passningen från Bastian Schweinsteiger eller Sami Khedira på det tillbakadragna mittfältet och motståndaren hinner bryta eller tå på bollen. Hög hastighet på den där passningen och bollen går fram till Mesut Özil i släptåg på vad som nästan känns som EM-slutspelets enda renodlade försteanfallare.

Det är intressant att jämföra olika landslag. Tyskland och Frankrike, till exempel. Ett ungt Tyskland (24,6 år i truppmedelålder) mot ett hyfsat ungt (26,7 år) Frankrike. Det här Tyskland är inte några franska slynglar som skiter i allt utom att visa attityd internt i egna laget, utan är ett lag av lärlingar som ser ut att ha hittat ett sätt att bli mästare i tidig ålder. Detta Tyskland arbetar hårt och man arbetar ihop, till skillnad från den nya franska vågens hårda attityd och ovilja att arbeta ihop.

På ett sätt är Italien som Tyskland. Man arbetar hårt och man arbetar ihop. Men, det är gammalt och inte ungt som har huvudrollen när Cesare Prandellis nya Italien skrider till verket. Världens bästa målvakt Gianluigi Buffon (34), den kroppsfintande spelregissören Andrea Pirlo (33) och den allt bättre Andrea Barzagli (31) skall hålla tyskarna i schack, se till att Italien bidar sin tid och sedan slå till. De rutinerade italienarnas ackumulerade erfarenheten skall väga tyngre än tyskarnas ungdomliga entusias (låt vara med en för den unga åldern unik rutin).

Italien anno 2012 spelar inte lika bra försvarsspel som laget gjort tidigare decennier, men vet ändå hur man väntar ut en motståndare. Tålamod är ju, trots alla uppfattningar om motsatsen, en italiensk paradgren och den italienare som inte vet att tomatsåsen blir bättre av att stå och puttra i timmar istället för minuter är inte född. Eller rättare sagt. Den italienaren är född, heter Mario Balotelli och är undantaget som bekräftar regeln.

Balotelli är lärlingen utan tålamod som tror att allt kan gå hur fort som helst och att han själv är så mycket bättre än alla de äldre kockarna. Restaurangägaren hörde och såg den unge lärlingens galenskaper, men valde att satsa på honom ändå. Ikväll klockan 23 vet vi om Prandelli är en restauratör att räkna med eller om han fått ge sig för Joachim Lööw och hans nya hypervertikala tyska kök.

Matlagning så som den alltid varit mot molekylär matlagning. Historia mot nutid. Italien mot Tyskland. Gammal är äldst. Och yngst ..

/Borell