• Zlatans aduktorer, vaf...

  Föregående

• Hamrén? Nej! Nej! Nej!...

  Nästa

Komma till Milan och sedan dö

Zlatan Ibrahimovic brinner inte längre. I alla fall inte för fotboll. Det känns självklart att det händer i just Milan. Komma till Milan och sedan dö, det har varit visan när de röd-svarta under den andra delen av eran Berlusconi värvat spelare som varit ”bäst i världen”. Rivaldo. Ronaldinho. Ibrahimovic.

Alla tre kom till Milan från Barcelona. Klubbdirektör Adriano Gallianis erkänt goda förbindelser med katalanerna har burit frukt, men underbart har varit kort. De fantastiska spelare som Barcelona låtit ta flyget till Milan har fått se sina karriärer dö. Om inte direkt, så väldigt snart. Rivaldos karriär dog direkt, Ronaldinho dansade på stället och fick till en drös assist under två säsonger och Ibrahimovic tappade sugen efter bara en säsong. Rivaldo och Ronaldinho var inte i närheten av att ta Milan till några titlar på det sätt som Ibrahimovic gjorde ifjol, men underbart verkar bli kort även för svensken. Där brassarna hellre nattsuddade än tränade, har Ibrahimovic istället fastnat för jakt.

För lite drygt ett år sedan firade vi Milans klubbledning för att ha varit den som agerade smartast av alla. Galliani och hans högra hand Ariedo Braida hade under lång tid inte fått vara med och leka eftersom Silvio Berlusconi inte varit beredd att öppna plånboken. Nu comebackade man på ett imponerande sätt med supervärvningen av Ibrahimovic (Barcelona), knyta-Raiola-till-sig-köpet av Robinho (Sao Paolo) och det överraskande och mycket intelligenta lånet av Kevin Prince Boateng (Porsmouth). Oändligt nyttiga mittfältsmotorn Mark van Bommel (Bayern München) och en billig Antonio Cassano (Sampdoria) var januari-grädden i Milans mos.

Det känns som om bumerangen sitter i bakhuvudet. Ibra är trött på fotbollen, Robinho fortsätter att ha spelförståelse som en nioåring, KPB är skadebenägen och Cassano räcker inte alls i Europa. Galliani och Braida byggde vidare sommaren som gick, men med en rad spelare där ingen är någon startspelare i en storklubb som Milan. Philippe Mexès (Roma), Taye Taiwo (Olympique Marseille), Stephan El-Shaarawy (Padova), Alberto Aquilani (Juventus) och Antonio Nocerino (Palermo) behöver alla någon att hålla i handen när åskan går.

Veckan som gick snubblade jag över en artikel om nyöversättningen av Thomas Manns ”Bergtagen” och tänkte genast på Milan. Klubben har förvandlats till just det där sanatoriet med patienter på rad som väntar på att dö. Milan är klubben med spelare på rad som väntar på att karriären skall ta slut. Stämningen är speciell, för att inte säga unik. En och annan yngling finns där och kan suga i sig ovärderlig erfarenhet inför framtiden.

Det är lätt att måla upp en bild av ett Milan vars framtid inte är speciellt ljus. Då skall man komma ihåg att Galliani och Braida är mästare på att få just denna situation att fungera. Sanatoriets ägare (läs Berlusconi) är inte beredd att satsa hur mycket som helst, men doktorerna Galliani och Braida vet bot. In med skickliga yrkesmän som Massimiliano Allegri och in house procuratore Raiola, och så vidare framåt.

Ibrahimovic är ännu en spelare som älskade fotbollen över allt annat, tog sig till Milan och insåg att det finns annat i livet än just fotboll. Eller är han ännu en spelare som älskade fotbollen över allt annat, började förstå att det fanns annat i livet än just fotboll och tog sig till Milan för att få ett värdigt slut?

Ibrahimovic har kontrakt till 2014, men jag är övertygad om att han inte spelar det kontraktet ut. Någon som sätter emot att han lägger skorna på hyllan redan efter denna säsong? I sin klassiker ställde Mann sanatoriet på berget och tillvaron däruppe mot livet därnere. Nu har sanatoriet Milan krävt sitt offer och Zlatan Ibrahimovic är på väg ner för berget och mot det där andra.