Eurosport
 Bundesliga = fotbollsfestTitta nu 
 
 
Il calcio ger inte Cruyff någon ro
23/11/2011 - 15:32

Il calcio ger inte Cruyff någon ro


För lite drygt ett år sedan valde jag att beskriva mötet mellan Inter och Barcelona som en kamp mellan det onda och det goda. Det så goda och politiskt korrekta Barcelona, fyllt av egna produkter och oantastlig och fartfylld tiqui-taqa, mot det så onda Inter, fyllt av cyniska och hårt spelande fuskare under ledning av den där Mourinho som säljer sin egen mor för att åstadkomma resultat.

Nu är det dags igen. Barcelona mot Milano, fast den röd-svarta delen istället för blå-svarta. Mötet Milan-Barcelona har spelat stor roll för Barcelona. En helt avgörande roll. Titta bara vad historien kan lära oss.

Johann Cruyff trodde att historien var slut. Mannen med ciggen, den medfödda arrogansen och den tvärsäkra övertygelsen hade nått slutstationen. Cruyff visste hur en slipsten skulle dras.

Tränare Cruyffs filosofi vilar på tre fundament. 1) 4-3-3 eller 3-4-3 med säkert och snabbt passningsspel och ett fartfyllt och effektivt kantspel, 2) klubbens alla lag i alla åldrar skall använda samma spelsystem och 3) de egna produkterna är helt avgörande för den livsviktiga klubbkänslan. Cryuff blev vansinnig och bara mer bestämd om någon annan lyckades bättre än vad han själv gjorde.

Real Madrids Quinta del Buitre var ett kvitto på den klubbens mycket fina ungdomsarbete. Cruyff kontrade med Luis Milla, Roger, Oscar, Albert Celades och Ivan De La Peña. Han visste, såklart, att de inte var lika bra som Butragueño-Sanchis-Michel-Martín Vázquez-Pardeza, men behövde vinna tid och visste dessutom vad som fanns därunder. En ungdomsverksamhet à la Cruyff till bredden fylld av teknik, systemanpassade spelare och katalansk stolthet. När det blev tjafs med mittfältsankaret Milla var det ett enkelt val att lyfta upp gänglige ynglingen Josep Guardiola. Cruyff hade varit och tittat och förstått att Milla mot Guardiola var ett byte han ville göra. Exit Milla. Entré Guardiola.

Pep lyssnade på mäster Johann, praktiserade holländarens 4-3-3, som också blev 3-4-3, och firade triumfer. Men, det Barca som föddes i kölvattnet på köp-dream-team-Barca havererade. Mäster Johanns Barcelona var inte alls där mästaren ville att det skulle vara. A-lagsdelen av bygget var ute på irrvägar som fick ett slut när ett helt vilse Barcelona och en helt vilsen Cruyff förnedrades i Aten.

0-4. Lärjungen Guardiola fanns på planen när mästarens lagbygge föll som ett korthus i Aten 1994 mot ett reservbetonat Milan tränat av Fabio Capello. Aldrig har ett fotbollsplockepinn varit lättare att plocka isär än vad Cruyffs Barcelona var för dekonstruktör Capello den kvällen. Cruyff kontrade med att skälla ut målvakten Andoni Zubizarreta (idag sportchef i president Rosells Barca-administration) på planet från Aten. ”Du kommer aldrig att stå mer i något av mina lag”, var orden mellan sätena på flyget hem.

Cruyff var alltså inte odödlig och historien var inte slut. Det gick inte att göra allt själv. Det gick inte på planen och det gick inte heller vid sidan av planen.

Förlisningen i Aten tog hårt på Cruyff, som inte blev sig själv som tränare igen. Bristande energi och hälsa tvingade honom att hitta en annan roll. Cruyff pratade istället och blev ideologen som berättade sanningen om Barcelona. Han flyttade sakta men säkert fram sina positioner och fick full utdelning när han med hjälp av organisationen Elefant Blau till slut vred Barcelona ur händerna på presidenterna Núñez och Gaspart. Elefant Blaus talesman Laporta blev Barcelonas president och han lyssnade och gjorde som Cruyff sade.

Lärjungen Guardiola gjorde också som Cruyff sa. Han åkte till Italien för att på plats studera och plocka på sig den där sällsynta örten som gav de där borta evigt liv. Taktisk fotboll. Övertaktiskt fotboll. Catenaccio.

Pep blev en trojansk häst, inte bara kvarlämnad på slagfältet utan inknuffad långt in i den italienska fotbollens hjärta (Brescia). Italienarna firade (och firar fortfarande) att ”den store Guardiola” minsann har både respekt för och gillar deras fotboll. Mäster Johann hade ju aldrig det. Tvärtom. Cruyff missade aldrig ett tillfälle att klanka ner på och förklara den italienska fotbollen för efterbliven och allt annat än god. Men, kanske var det bara image? Cruyffs lärjunge respekterar och gillar ju och det betyder väl att mästaren innerst inne också gör det.

När mörkret lade sig smög katalanerna ut ur hästen. Nu skulle Barcelona gå till verket och il calcio besegras för evigt. Det blev inte så. Guardiolas Barcelona föll mot Mourinhos Inter och mästerplanen hade gått om intet.

Nu står Cruyff där igen. Hans Barcelona skall klara av Milan och visa att den katalanska hegemonin består. Den person som konstaterade att historien är slut har blivit det kloka familjeöverhuvudet som med en mästerplan ser till att den egna familjen flyttar fram positionerna? Kanske det. Men, först skall lärjungen Pep visa att han och mäster har förstått det italienska pusslet.

1994 hade Cruyff inte en chans mot Capello. 16 år senare hade han och hans lärjunge Pep, trots domarhjälp, inte en chans mot Mourinho. Ikväll är det dags för ett nytt försök. Guardiola och Criuyff går upp mot Italien och Milano igen. Massimiliano Allegris Milan. Vad händer om den förhållandevis orutinerade Allegri för sitt lag till seger mot de där katalanerna som tiqui-taqa-rullar som inga andra? Vad händer om tagliatelle con ragù d'oca (sv. tagliatelle i ankragu) i Brescia inte gav resultat? Bara Cruyff vet.


/Borell

 
 
Missa inte
Följ Eurosport.com
 
Facebook
 
Twitter
 
Mobil