• En sansad norrlänning ...

  Föregående

• Från Sandviken till Pe...

  Nästa

Ibland är den skäggige farbrorn helt enkelt bäst...

Tanken var att fortsätta min resa i superettan i dag. Det får tyvärr vänta tills i morgon eftersom det inte är varje dag en av ens husgudar oväntat går bort. Om ni önskar någon jämförelse rent fotbollsmässigt i detta fall så tänk Björn Bolling och hemmamatchen mot FC Köln 1985. Personen i fråga hade inte gjort något väsen av sig och du förväntade dig ingenting. Men du fick ett storslaget minne för livet.

I fallet Bolling så såg han till att hans grabbar gick ut och spöade ett av Europas på den tiden verkliga storlag. Med en röd boll på en vit plan. Dubbelmötet med Köln i åttondelsfinalen av UEFA-cupen är för övrigt värt ett alldeles eget inlägg, så låt oss återkomma till det en annan dag. Nu till Bollingparallellen i en helt annan värld...

............................................

Fredagen den 2 november 1979 hade filmen "Alien" svensk biopremiär, en vecka efter "Apocalypse Now" och "The Warriors". Utan längre fundering kan man nog konstatera att det funnits sämre filmveckor i den svenska biohistorien.

Det här var på den tiden som statens biografbyrå (filmcensuren) ännu inte drog ner byxorna och böjde sig framåt för filmbolag och biografägare, som man numera glatt gör i fall som "Sagan om de två tornen", "New Moon" och "Avatar" på bekostnad av psyket hos nästa generation tonåringar eftersom man med 11-årsgräns inte behöver vara äldre än 7 för att se filmerna på bio tillsammans med godtrogna målsmän (när jag var sju bast var Tintins "Den svarta ön" läskig).

Det innebar alltså att Alien definitivt var barnförbjuden. Men jag kunde inte undvika skriverierna. Hyllningarna. Skräcken. Fascinationen. Jag var ju bara tvungen att se den. Kort därefter fick jag chansen när farsan skulle ta med mig och lillebrorsan på bio. Jag har kollat upp vad som gick upp i barnfilmsväg och kommit fram till att att min far och bror antagligen valde "Du är inte klok, Madicken", som hade biopremiär 14 december.

Men på Ritz på Kungsholmsgatan 21 gick fortfarande Alien som jag gjorde ett försök på, åldern till trots. Det gick vägen...

............................................

Om jag skulle gissa rent överslagsberäknande har jag nog de senaste dryga 20 åren sett cirka 5 filmer i veckan. Då landar vi på runt 5000 filmer (Barbapappor och Mumintroll oräknade) på min senare halva av livet. Farsan säger än i dag att det endast är en film jag återgett fulländat från början till slut, så väl att han "sluppit" se den (och då talar vi fortfarande innan ovanstående 5000): Alien.

I dag är det nästan på dagen 30 år sedan den där eftermiddagen i mitten av december när jag och farsan och brorsan gick skilda vägar när det gäller film. De uppskattar naturligtvis film fortfarande, men de blev inte lika fast som jag blev efter att ha sett Ridley Scotts mästerverk. Jag blev helt torsk. Totalt skräckslagen men ändå helt torsk.

För mig var det exakt samma upplevelse som första gången jag hörde en skiva med Thin Lizzy. Första gången jag såg Uffe Eriksson spela fotboll. Första gången jag träffade mamman till mina barn. De fyra enda, sanna kärlek-vid-första-ögon(öron)kasten i mitt liv. Eller fem, förresten, om man räknar in mötet med raketost...

...........................................

Jag har en Alien-tavla på skrivbordet på jobbet, med ett ägg som tänds om man trycker på en knapp. Jag köpte Alienhuvudet med de fyra filmerna i specialutgåvor på totalt 9 discar från Amazon och fick hämta det på DHL i något industriområde norr om stan (otäckt som alla hak norr om stan). Det är dessutom den enda film jag köpt i hela mitt liv på UMD för PSP (rea på Elgiganten, men jag hade degat fullpris om så krävts).

...........................................

Biografen Ritz, vars vaktmästare släppte in mig den där decembereftermiddagen 1979, har sedan dess var en rätt intressant lokal för andra syften. 1983 köpte Jehovas vittnen upp den och skapade en "Rikets sal" på nedre Kungsholmen (vilket rent publikt är klart jämförbart med hardcore-Söder).

Det gick så klart åt helvete (i dubbel bemärkelse). Efter det blev det en plats för musikindustrin, först EMI och därefter Sony Music. Numera är det en filmproduktionsbolag som tagit plats i lokalerna, så cirkeln är på något märkligt sätt sluten.

...........................................

Jag blev lika torsk på regissören Ridley Scott. Inte blev min dyrkan mindre av hans nästa film, "Blade Runner", som också visade sig vara ett komplett mästerverk. Många har förmodligen filmer Scott gjort sedan dess som större favoriter, som "Gladiator", "Black Hawk Down", "Kingdom of Heaven" eller "American Gangster", men de lirar ärligt talat inte ens i samma division.

Men jag skriver inte detta på grund av Ridley Scott, utan på grund av Dan O'Bannon. Det var han som 63 år gammal dog natten till i dag svensk tid.

Dan O'Bannon? Ja, Dan O'Bannon. I hans CV står bland annat manus till "Total Recall", "Heavy Metal", "Blue Thunder" och (löjligt underskattade) "Död och begraven". Men det är ju inte denna kvartett kultfilmer som gjorde honom till ett namn. Inte ens själva manuset till Alien. Utan själva storyn. Karaktärerna. Det var i Dan O'Bannons hjärna Alien föddes.

...........................................

Min sambo var så klart måttligt road av att hedra O'Bannon, men sonen ville veta mer. Jag har fick därför nyss googla fram bilder på O'Bannon åt honom. Han ville veta hur mannen som skapat ett för sin far så odödlig film (och filmvärldens mest odödliga monster) såg ut. Han blev lite besviken när han fick se den skäggige farbrorn, han hade förmodligen förväntat sig att se någon som påminde om själva monstret. Men trots det så längtar han fortfarande till den dag då han själv får se filmen och uppleva vad som gömmer sig i den kalla brisen utanför rymdskeppet Nostromo...

............................................

Eftersom jag ändå är inne på filmspåret så bjuder jag här på min topp 5-lista över tidernas bästa filmer:

1. Alien (film ur alla tänkbara aspekter blir inte bättre än så här).
2-5 lyckas jag aldrig rangordna, men det handlar alltid om följande fyra:
Midnight Cowboy (skildringen av vänskap, utanförskap och hoppfullhet blir inte bättre än så här).
Blade Runner (fascinationen och rädslan för framtiden aldrig skildrats bättre än så här).
The Deer Hunter (det meningslösa, hopplösa och ångestfyllda med krig skildras inte bättre än så här).
This Is Spinal Tap (humor blir inte bättre än så här).

...........................................

IFK Norrköping? Vi tar det i morgon. Nu tar vi en gravöl till för Dan O'Bannon... skål!