• En gambler från Rom, e...

  Föregående

• Hej då Borgqvist, välk...

  Nästa

Folkparksvakter, samarin och festivalsurr

Äntligen tillbaka i sadeln igen. Det var ett tag sedan man var 18 bast och kunde skaka av sig fem dagars festivalparty över en natt. Men som alltid var det värt varje sekund, varje låt och varje öl. Nästan.

............................................

I dag är det 19 år sedan Bajen slog BK Forward borta med 2-0. Mest minnesvärd var dock inte matchen i sig, utan den smått legendariska bussresan med Bajen Fans. Efter en, som alltid, livad resa med full pepp i den gamla SL-bussen var humöret på topp när vi kom fram till Trängens IP. Och när bussdörren öppnas möts vi av ett par vakter som med sina vaktbrickor, skärmmössor och ölmagar mest påminde om sådana man kan tänkas möta på Folkets Park i Sunne (om de har någon). Öppningsrepliken från den ene av dem är:

"Välkomna grabbar. Jag vill bara att ni ska veta en sak och det är att på den här arenan sjunger vi inte."

Örebroaren var gravallvarlig. Han menade på fullt allvar att det här faktiskt var en fotbollsarena där det rådde sångförbud. Ni kan ju bara föreställa vilken motreaktion det fick: det har nog aldrig varken förr eller senare sjungits så mycket på Trängens IP.

Naturligtvis blev det dessutom en rätt blöt tillställning för vissa ditresta supportrar. Så blöt att man dagen därpå, på framsidan av sportdelen i Nerikes Allehanda, kunde beskåda en stor bild med tre numera legendariska Bajensupportrar. Han i mitten sov mot axeln på han till vänster, och där snett bakom till höger försökte den tredje att staga upp sin vän så gott det gick.

Under bilden kunde man läsa rubriken "Drömfotboll, eller..." följt av texten "Idrott och alkohol hör inte ihop. En gammal slogan vars riktighet om inte denne Bajen(sup)porter är ett levande bevis för."

Så kunde det gå till en helt vanlig lördag i juni i division ett på 90-talet...

............................................

Samarinförpackningen har bytt utseende. Nästan lika upprörande som när de tog bort det röda färgämnet i Strepsils.

............................................

När jag såg Maicons 1-0 och Robinhos framspelning till 2-0 så tänkte jag att "den där sporten borde man ta och intressera sig för istället..."

............................................

Här följer en snabb summering av det jag såg på festivalen:

5 Uffe Eriksson-tunnlar
MSG: Det är ytterst sällan Michael Schenker är på strålande humör. Men när han helt överraskande var det, och med originalsångaren Gary Barden tillbaka vid micken, så stod han i en klass för sig.

4 Uffe Eriksson-tunnlar
Mother's Finest: Svängde precis lika hårdfunkigt som väntat. Joyce "Baby Jean" Kennedy och övriga såg till att vi alla strålade av lycka trots regnet. Enda problemet var att man inte kunde se hela giget eftersom de krockade med...

Y and T: ...som även de levererade som väntat. De öppnade med "Black Tiger", spelade "Rainbow in the Dark" tillägnad Ronnie James Dio... och sedan var succén klappad och klar.

Cinderella: Jag slogs av hur enormt proffsigt majoriteten av de amerikanska banden agerade. De ger valuta för pengarna på ett sätt som övriga länders band inte alltid är villiga att göra. En imponerande detalj med detta kultband är också att Tom Keifer och hans tre vapendragare som klev upp på stora scenen var desamma som spelade in debutplattan "Night Songs" 1986. En över 20 år gammal originaluppsättning var de nog ensamma om på den här festivalen.

Dundertåget: Glad hårdrock på svenska, med Strängen från The Hellacopters på såväl gitarr som sång. Om någon undrar hur Nationalteatern skulle ha låtit om de bildats 2010 så har ni svaret här. De hade som ni förstått låtit snorbra. Nu också.

Anvil: Har en sak emot sig: låtarna. Har en sak med sig som övervinner det mesta: en manisk spelglädje. Lips var ett rent Kinderegg med glädje, kärlek och rock'n'roll inslaget i ren lycka.

Rick Springfield: Har en sak emot sig: låtarna. Har en sak med sig som övervinner det mesta: en imponerande vilja att rocka loss och med ett på denna festival oslagbart bevis på det, när han under en låt sprang genom publikhavet från scenen för att klättra upp i mixertornet 30 meter därifrån. Helt vansinnigt - och vansinnigt publifriande. Dessutom var han en av festivalens mest vältrimmade herrar som äntrade scenen. Och han fyller 61 i augusti...

3 Uffe Eriksson-tunnlar
UDO: Tyvärr lämnade vi spelningen i förtid och missade därmed de tre avslutande extranumren. Jag tänker inte skriva vilka det var, då bryter jag nämligen ihop igen...

Nazareth: Visserligen stod Dan McCafferty nästan och såg rädd ut. Kanske var han chockad över att plötsligt stå inför 15-20.000 personer igen. Men det hade han knappast någon anledning till med tanke på att han var en av de coolaste ikoner (och Axl Roses förebild) som dök upp i år. Dessutom med idel ädel rock i bagaget. Men att inte köra "Expect No Mercy" är oförlåtligt.

Magnum: Förrförra gången jag såg dem, också då på SRF, var de magnifika. Senast på Debaser Medis var de mediokra. Nu var de gamla favoriterna på rätt köl igen. De är med endra ord ett band som numera blir bättre på stora festivalscener än på inrökta klubbar.

Pretty Maids: Med två dagars förberedelser äntrar de stora scenen som ersättare för Ratt. Och de gör ett rakt igenom stabilt gig.

Skyclad: En ny bekantskap för mig som spelar "folkmetal" och som fick mig att tänka på regissören Ridley Scott. Tänk er att Russell Crowes blivande stråtrövare "Robin Hood" skulle möta Tim Currys djävul i "Legenden" och att de skulle bilda ett band ihop. Då skulle det nog låta ungefär som Skyclad.

Winger: Precis som Cinderella väldigt proffsiga. Men med svagare låtmaterial.

2 Uffe Eriksson-tunnlar
Gary Moore: Han ville, han försökte, men ändå kändes gamle gode Gary lite väl trött farbror till slut. Och inte kunde han låta bli ett par mögiga blueslåtar trots att det skulle vara hårdrock som gällde. Men det var kul att återse Neil Carter.

Aerosmith: Om övriga jänkarband är proffsiga så är det en bild på dessa gossar om man slår upp det ordet i ett lexikon. Problemet är att det 2010 går på räls. Väldigt invanda räls. Och det blir ju tyvärr rätt tråkigt till slut.

The Quireboys: Ojämna. När de svänger så svänger de rejält, men däremellan kan Spike och kompani bli lite väl knarriga.

Stone Sour: Också väldigt ojämna. I vissa låtar är de riktigt bra, i vissa händer ingenting. Det hade nog varit mer underhållande om Corey Taylor och James Root kommit med Slipknot istället.

1 Uffe Eriksson-tunnel
Raven: Jag hoppades på en Anvil-upplevelse, men icke. De var faktiskt usla på riktigt.
Sms:et: Det som bekräftade att Degerfors slagit Bajen med 4-2: Det var faktiskt uselt på riktigt.

Som väntat missade man flera band man gärna hade sett. Mest grämer jag mig över att jag missade Steel Panther, Jorn, Watain, Opeth, Suicidal Tendencies och Praying Mantis. Om någon mot förmodan undrar så valde jag helt frivilligt att missa Guns N' Roses. De var överskattade redan när det begav sig, så varför skulle man vilja offra flera timmar mitt i natten för en i det närmaste coverversion av dem? Med tidernas mest uppblåsta rockstjärna?

............................................

Sportbladets och Sportexpressens egna hovreportrar och skvallerskribenter, Zlatanisterna, måste ha svårartad abstinens nu när det kan gå flera timmar, ja till och med dagar, utan att de får skriva om sin fotbollsprins. De förbannar inte vuvuzelorna, de förbannar säkerligen hela VM...

............................................

Inte nog med att Petter Furuseth, Maic Sema och Mauro Saez Jarpa är avstängda. I dag medverkade varken Linus Hallenius eller Sebastian Castro-Tello på träningen. Det kan bli en riktigt jobbig onsdag. Som om man inte har ångest nog över att vara hammarbyare 2010...