• Videojuggar, leksakskl...

  Nästa

Ett mittfält enligt 3G är som ett perfekt gitarrsolo

Kärleken och förhållandet till ett lag påminner i flera avseenden om den relation man har till ett barn.

Ibland trotsigt, ibland gör det en besviken, men för det mesta får det en att känna sig så stolt att man vill förkunna det för hela världen (vilket man också gör rätt ofta om man betänker att även ett ”Domarjävel!” i grunden fyller samma syfte). I alla avseenden är det förbehållslöst älskat.

Eller så kan en klubb liknas vid en gitarr. Brian Robertson, legendarisk gitarrist i Thin Lizzy, förklarade en sen natt sitt förhållande till sin förlängda själ: en Gibson Les Paul Deluxe Sunburst 1973 (kärt barn har många namn, coola gitarrer har långa namn). Det är den som får honom att känna glädje, besvikelse, oövervinnerlighet.

Perfekt stämd bjuder en trogen Les Paul på ljuv musik. På samma sätt som ett välstämt mittfält bjuder på rysningar hela vägen till puben. Tänk Asp… Nacka… Baresi… Kennedy… Jensa… Eguren… Kenta... Lolo… Hella… eller varför inte Fursth. Ni som förstår inser att det handlar om en jämnt avvägd balans mellan genialitet, galenskap och gigantiskt hjärta. Fotbollens 3G, skulle man kunna säga.

Tänk framför allt Uffe Eriksson…

En annan parallell till musiken är att man i en klubb ibland tar till lättköpta saker, andra gånger sådant som växer med tiden. Kortvariga, kommersiella flörtar och ogenomtänkta, dyrbara floppar varvas med mer långsiktiga lösningar som växer för varje lyssning. Eller träning. I Bajens fall slussningen uppåt från juniorer till Söderstadion via HTFF.

Samtidigt är det ett förhållande som kräver sin ömsesidighet. En förening måste se sina fans på samma sätt för att framgång ska nås. Precis som ”Robbos” gitarr så kan vi ibland på fyllan ge ifrån oss falska toner. Precis som ett barn kan vi i vissa situationer vara överjävligt obstinata. Men nyckeln är ändå den gemensamma öppenheten och respekten. Ingen är felfri. Förutom björken, den är i alla lägen grön och vit.

Som ni förstått vid det här laget så är Hammarby min stundtals bångstyriga unge, min smånötta Les Paul. Ibland olydig och behöver ryckas i örat. Ibland så pass ostämd att några strängar helt enkelt måste bytas ut. Men det är sedan decennier tillbaka en betydande del av mig. Det är jag som är Hammarby.

Ser du tillvaron på samma luddigt glasklara sätt så har du förmodligen hamnat på rätt blogg. Då vet du också livet är oerhört långt ifrån en grönvit dans på grästuvor. Men vem fan har påstått att barnuppfostran eller ett F#-ackord ska vara enkelt…