• ...ja, hur många är vi...

  Föregående

• Måste ut i natten, mås...

  Nästa

Dubbel kalkonkväll

Efter halva säsongen 1989 låg Hammarby på plats nio i norrettan (allsvenskan bestod då av 12 lag). För att hitta en lika usel placering måste man gå tillbaka ända till 1948. Eller framåt till 2010. Vi huserar i dag alltså på den näst sämsta placeringen på 62 år...

............................................

Så hur klarade sig då laget som på tre och ett halvt år rasat från plats 3 till plats 26 i Sverige?

I anfallet gjorde Linus Hallenius sin svagaste insats hittills, men var trots allt godkänd. Sebastian Castro-Tello gjorde som vanligt: sprang, sprang, sprang och letade passningsvägar istället för att dra en gubbe eller gå på avslut.

På mittfältet gjorde Simon Helg sin bästa insats hittills, förhoppningsvis är självförtroendet på väg tillbaka. Hans väggpass och inspel till kvitteringen var matchens behållning. Snygg crosspassning dessförinnan av Petter Furuseth som var någorlunda godkänd.

Andreas Dahl visar för första gången lite prov på de kvalitéer som han visade innan raset kom förra säsongen. Men då är det istället Sebastian Bojasséns tur att bli helt osynlig. Den ene av dem gömmer sig konstant bakom den andre. Man får istället se det positiva i att tränarparet tvingas spela med en offensiv innermittfältare var fjärde match då vårdslöse Dahl är avstängd.

Att Helg och Castro-Tello mot slutet av matchen drabbas av kramp av det hiskeliga superettantempot säger väl en del om hur vältränade de är. Samtidigt så ska sägas att de faktiskt var de enda två som sprang ordentligt  i går.

Johannes Hopf gjorde ett par hyfsade ingripanden men 1-0-målet visar fortsatt brist på kommunikation.

Backlinjen? Nej, jag orkar inte kommentera hönsgården den här gången.

............................................

När jag fick startelvan såg jag trots allt en ljusning. För första gången var 10 av 11 önskade spelare med från start. Det var bara Maic Sema jag hade velat få med istället för valfri innermittfältare. Och sammanfattningsvis gjorde Hammarby en okej insats spelmässigt till och från. Problemet är bara att det alltid måste bedömas utifrån motstånd. I går mötte vi ett lag som hade åstadkommit en seger på sju matcher. Och som trots gårdagens seger ändå ligger kvar på en kvalplats nedåt.

Av det kan jag bara dra slutsatsen att Hammarby 2010 faktiskt inte är bättre än så här. Kan det verkligen vara så illa? Det enda som jag i dagsläget ser kan ge oss ett svar är ett tränarbyte.

Det är inte okej att Michael Borgqvist innan matchen går ut och säger att det inte är någon katastrof att förlora mot Jönköping. Det är inte okej att Jesper Blomqvist efter att vi nästan väntat har förlorat går ut och säger att han är nöjd med prestationen (tur att det fanns någon med lite mer kurage och verklighetsförankring). Det är inte okej att ha en halv trupp som är skadad och en andra halva som knappt orkar spela fotboll. Det är inte okej att inte se en tillstymmelse till spelidé. Men där kanske det bara är jag som är blind, vad vet jag.

En ny tränare kanske inte gör grabbarna till bättre fotbollsspelare. Men en ny tränare kan ändra deras inställning, lära dem att trycka till lite i närkamperna (utan att göra det fult och dra på sig onödiga Dahl-kort), ge dem självförtroende, framför allt hålla dem hyfsat hela och samtidigt få dem att orka spela och springa i 93 minuter. Och som en ren bonus kanske ha en helt egen spelidé.

............................................

För att glömma eländet för en stund slog jag över till ettan och första semifinalen i Eurovision Song Contest. Bidragen där brukar likt fotbollen för tillfället vara på kalkonnivå, men i detta fall på ett positivt sätt. Det funkade helt okej för att stänga ute Hammarby från tankarna en stund.

Det var till och med värre än tidigare år. Som ett sorts Paralympics för tondöva och smaklösa. Mest tondöv av dem alla var tjejen från Lettland som sjöng så Idol-auditionfalskt att jag var tvungen att fimpa ljudet ett tag. Med extra god vilja lyckades jag hitta någon form av sångröst hos 4 av 17 bidrag. Två av dem gick till final: Island och Belgien. De bidragen var inte ens smaklösa, snarare lite småtrista.

Bland de smaklösa regerade Makedonien, Estland, Vitryssland (med Robert Wells!) och Moldavien. Och Serbien, naturligtvis, som bortsett från 80-talskläderna som någon hittat i en UFF-container hade en sångare som mest påminde om Liza Marklund i trasig Per Gessle-frisyr. Och Harpos gamla avlagda arméorkesterkavaj.

Grekland är också värda att kolla in extra i finalen på lördag. En stelopererad strandraggare med stukad hockeyfrilla i desperat behov av såväl sångröst som låt.

Finland då? Hårdrock igen, kanske? Nix. Nu var det paranta folkmusikdamer som sjöng på finska till fiol, dragspel och handklapp. Naturligtvis var det bara att packa och åka hem till Karelen igen.

............................................

Glömde jag förresten att säga att jag då önskar en tränare som inte är high five med Per Apelgren...?