På Silly Season-fronten råder fullständig stiltje. Inte ens agenter och sportjournalister verkar ha kommit igång efter julhelgen. Den enda sportnyheten jag hittat av värde är att Per Fosshaug gör comeback på bandyplanen. Jag har alltid varit svag för Fosshaug, stora lirare och stora käftar som honom finns det alldeles för få av i vår idrottsnation. Så välkommen tillbaka, Pelle.
Eftersom ännu ett decennium är till ändå är det istället dags att summera det nya årtusendet så här långt. Jag avslutar årets blogg i morgon med 2000-talets bästa Bajenelva. I dag får ni hålla tillgodo med...
............................................
00-TALETS...
...det svänger om Bajen
Omgång 17-23 säsongen 2003 med Bajens siffror först: 5-0, 0-6, 4-4, 3-0, 2-3, 1-0, 7-0.
...bästa platta
Jag hade först tänkt köra en topp 10-lista över skivor, men eftersom jag gillar det mesta förutom opera, prettopop och disco så kändes det som ett övermäktigt projekt. En sådan här sammanfattning gör en tillräckligt schizofren som det är, så jag nöjer mig med en platta. Den bästa:
"Monday Morning Apocalypse" med Evergrey. Jag blev tvärsåld direkt. Totalt knockad, faktiskt. Det märkliga är att deras tidigare plattor inte fastnar alls, inte heller deras efterföljande "Torn". Men just på denna platta föll allt lika väl på plats som ett lagbygge på Södermalm 2001.
...pinsammaste uttryck
"Tänka utanför boxen". Jag mår till och med mer illa av denna praktfloskel än av "många bollar i luften", "return on investment", "spindeln i nätet" och "parkera frågan". Då snackar vi ändå uttryck långt bortom kräkreflexgränsen.
...rockgrupp
Coheed and Cambria. Föreställ dig en musikalisk gatukorsning mellan Rush, Led Zeppelin, Pink Floyd, The Police, Queen, Misfits, Thin Lizzy och The Cars. Tänk dig därefter en rad seriealbum med en riktigt utflippad science fictionberättelse om en messiasliknande figur vid namn Claudio Kilgannon, och att detta överförs till ett enda långt konceptverk uppdelat på fem skivor under åtta år, med korta koncisa skivtitlar som "Good Apollo I'm Burning Star IV, Volume Two: No World for Tomorrow".
Denna New York-kvartett lyckades inte bara genomföra detta kamikazeuppdrag, de gjorde det dessutom med bravur. Om inte det är decenniets musikaliska prestation så kan jag inte ens föreställa mig vad som istället skulle kunna vara det.
...10 bästa filmer (utan inbördes rangordning)
Lost in Translation
Sideways
Guds stad
No Country for Old Men
Memento
De andras liv
Undergången
Oldboy
Infernal Affairs
Pianisten (Michael Hanekes psykologiska drama, inte Roman Polanskis andra världskrigsdrama)
Naturligtvis är Sagan om ringen-trilogin värd att nämna. Ett till synes hopplöst projekt som jag tror att få andra än den excentriske Peter Jackson hade rott i hamn. Sedan finns det en rad smalare "kvalitetsrullar" av klass som man har klämt. Men av de ca 2.500 filmer jag plöjt igenom detta decennium var ovanstående tio de första som spontant poppade upp i skallen. Så då borde de rent logiskt vara de jag gillade bäst.
...konsert
Y and T på Sweden Rock Festival 2003. Publiken hade väntat ett helt rockliv på att få se dem i Sverige. De verkade ha väntat ett helt rockliv på att få spela för oss svenskar. Det var runt 90 rakt igenom magiska minuter.
...blackout
Sista kvarten den 21 oktober 2001. Vad hände? Vilka vann? Hur gick det till? Har det hänt?
...popsnöre
Gavin DeGraw. Men till skillnad från den pretentiösa indiepopen fastnar den strömlinjeformade ibland. DeGraw var under 00-talet den som fäste bäst i denna kategori. Jag kan även gissa att han snurrat på rätt bra på Mix Megapol, NRJ och RIX FM, om nu någon är så masochistiskt lagd att den vill lida till någon av 00-talets tre största skräpkanaler. Tycker ni att alla hans tre plattor låter likadant? Jag vet, snacka om trygghet...
...sämsta film
Mamma Mia! Usla filmer görs det som bekant alldeles för många av. Men av de usla filmer jag sett det senaste decenniet har ingen haft samma förutsättningar, pengar och skådespelarensemble som denna. Trots det blev det ett gigantiskt magplask. Storyn var tunnare och pinsammare än i en Harlequinroman och inspelningen ägde till synes rum i total frånvaro av regissör. Meryl Streep, Stellan Skarsgård, Pierce Brosnan och Colin Firth har aldrig någonsin varit sämre, och resten av ensemblen var inte ens skådespelare från början. Här hemma lät sig en hel nation förledas av Björn och Bennys (nu skändade) musik och vägrade acceptera det faktum att de i själva verket beskådade en präktigt välgödd kalkon.
...rödtjut
Campolieti. En underbar italienare från Valpolicella som genast blev ett givet husvin. 60% corvina, 20% rondinella, 15% molinara och 5% övriga druvsorter. Tydligen. Varunummer 6792 och 89 buck är viktigare information om detta fynd.
...10 böcker jag önskade hade varit några kapitel längre
"The Dirt" av Mötley Crüe
"Lördag" av Ian McEwan
"Den lille vännen" av Donna Tartt
"Underdog" av Torbjörn Flygt
"Fruset offer" av Giles Blunt
"Berättelsen om Pi" av Yann Martel
"Vägen" av Cormack McCarthy
"Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist
"Vernon God Little" av DBC Pierre
"Mig äger ingen" av Åsa Linderborg
...bästa tv-serier
1. Six Feet Under. Genomgående fulländad dramaunderhållning, befriande befriad från präktiga moralkakor och sentimentalitet. Enkelt, genialt och med fantastiskt skådespeleri.
2. Entourage. Den enda serien någonsin som fått mig att spara avsnitt för att jag ville dra ut på njutningen. Visst, det är till stora delar rent nonsens, men nonsens har aldrig i tv-historien varit mer njutbart än när det läggs ut av Ari Gold (Jeremy Piven) eller Johnny Drama (Kevin Dillon).
3. Mad Men. Det börjar med en vinjett så löjligt snygg att man nästan spolar tillbaka för att se om den. Sedan blir det bara bättre. De två första säsongerna vann både Golden Globe och Emmy för bästa dramaserie, vilket säger det mesta. Hade jag bara fått stifta en lika lång bekantskap med den som med de två ovanstående hade den förmodligen legat etta. Men det kommer ju snart ett nytt decennium.
...svarta hål
Hemresorna från Studenternas IP i mars 2000, 2001, 2003, 2004, 2006 och 2007. De två första gångerna var man besviken. De två efterföljande var man helt förkrossad. Och de två sista var man bara apatisk. Att förlora sex finaler med de trupperna är lika osannolikt som att fotbollslaget skulle vinna med sin 2001. En närmast obeskrivlig ångest jag inte ens önskar min värsta fiende. Om han inte är AIK:are eller djurgårdare, vill säga...
...comeback
Mickey Rourke i "The Wrestler". Nedräknad och utdömd reste han sig och levererade decenniets kanske bästa rollprestation. Det var nästan så att man ställde sig upp och Hollywoodapplåderade honom när eftertexterna rullade upp.
...författare
Dennis Lehane. Han fem böcker långa romansvit om detektivparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro skrevs redan på 90-talet, men de kom i svenska översättningar först under 2000-talet. De är alla förstklassig deckarnjutning.
Detta decennium inledde han med "Rött regn" (Mystic River) och "Patient 67" (Shutter Island). Därefter var den världsomspännande succén ett faktum. Senast skrev han den kritikerrosade tegelstenen "Ett land i gryningen" (en bok jag själv sparat till bästa tänkbara lästillfälle) vilket medfört att Lehane själv blivit en megastjärna som numera bjuds in även i mer finkulturella kretsar. Jag var själv och såg honom bli intervjuad på Kulturhuset i november förra året.
Lehane pratade bland annat om filmer efter romaner. Han gav först Clintan nobben till att göra "Mystic River", men gav senare klartecken efter löften om att hans mörka slut inte skulle få glansig Hollywoodprägel. Sedan lovade Ben Affleck samma sak för "Gone, Baby, Gone" och snart har Martin Scorseses filmatisering av "Shutter Island" premiär, med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.
Reslutatet av de två första blev också så lyckade som Lehane önskade sig, något som inte alla författare kan räkna med. Eller som Lehane själv uttrycker det: "Att som författare beklaga sig över att ens verk har förstörts av okänsliga filmmakare är likställt med att som torsk beklaga sig över att man inte fick kärlek på bordellen..."
...bira
Bombardier. Jag har aldrig fastnat för ale – förrän jag upptäckte denna pärla från Wells and Young's Brewery i Bedford. Sedan dess är jag lika fast som en pundare i ett opiumfält. Bärnstensfärgad kärlek på halvlitersflaska för 21,50 med varunummer 1529.
Om man söker på Bombardier på Wikipedia får man fram att det är ett kanadensiskt företag som tillverkar tåg, flygplan och snöskotrar. Bara så att du vet att om du kommer hem med en snöskoter så beställde du en Bombardier vid helt fel kassa...
Skål!
Om du redan är registrerad, fyll i dina login-uppgifter och lösenord
Kommentarer
Från 1 Till 4 4