ScanpixChristian Olsson kom nyligen hem från ett tre veckor långt läger i Sydafrika. Trestegshopparen åkte dit för att reda ut flera frågetecken - och landade i Sverige med positiva svar.
- Jag ville veta om jag kunde sprinta max och se ifall ryggen klarade av att jag gjorde långa hopp. Jag har hoppat bra där och mina frågetecken rätades ut, säger Olsson till eurosport.se.
Men vägen tillbaka till en helt återställd kropp började långt innan träningslägret i Sydafrika. Olssons skadehelvete startade efter OS-guldet i Aten 2004. Satsningen inför mästerskapet tog så hårt på kroppen att han tvingades till fyra fotoperationer.
2006 var Olsson tillbaka på banan igen och lyckades knipa EM-guld i Göteborg, men i början av 2007 ådrog han sig en skada i baksidan av låret.
Han arbetade hårt för att bli kvitt problemen och provade för fullt under DN-galan 2008 med ambitionen att kunna tävla i OS samma år. Men återigen gjorde sig skadan påmind och Olsson tvingades att tacka nej.
Under 2009 gjorde han ytterligare försök att komma tillbaka utan att lyckas fullt ut.
- Under hela den här perioden var det osäkert om jag skulle satsa igen. Det var 50-50 nästan hela tiden. Men sedan kände jag att jag inte var klar riktigt ännu. Jag hade inte fått de resultaten jag velat och det fanns även en ekonomisk aspekt, säger Olsson.
- Jag har verkligen saknat att vara delaktig i showen, sitta och prata skit med konkurrenter, äta någon kass turnémat och även klappa igång publiken före ett hopp. Jag har saknat hela cirkusen väldigt mycket.
FLYDDE MEDIA
Under frånvaroperioden höll Olsson en väldigt låg profil. Varken han eller tränare Yannick Tregaro uttalade sig i media om skadorna eller framtiden. Trestegshopparen berättar att det fanns flera incidenter under skadeperioden som han upplevde som obehagliga. Till exempel när han skadade sig inför OS 2008.
- Jag bröt mitt under tävlingen men ingen märkte det först. De som filmade dokumentären "Vägen till OS" såg det inte och tv-kanalerna flög på mig för att göra intervjuer. Alla trodde att det hade gått kanon. Då tänkte jag att det var lika bra att ta itu med det direkt.
En nedstämd Olsson berättade då för media att han slagit upp lårskadan och skulle missa OS.
- Men de gav ju inte upp för det. Då skulle alla filma och fota mig när jag var ledsen och var på väg från hotellet, och även när jag var på flygplatsen.
När jakten blev för intensiv valde Olsson att sticka ut bakvägen och boka ett hotellrum på Arlanda. Allt för att undvika journalistkåren.
- Det gjorde mig less och förbannad. Jag hade ju redan berättat allt. Varför skulle de ha fler bilder på mig när jag var ledsen?
Varför valde du att hålla en låg profil under hela skadeperioden?
- Jag hade inget att säga, inget hade ju förändrats. Sedan är det aldrig kul att sitta och prata om en massa negativt, det kan ju knappast vara kul att skriva eller läsa heller. Jag trivs bra att vara i mediatystnad, annars hade det ju vara som att lyssna på en repad skiva.
- Min manager och tränare tyckte väl att jag skulle uttala mig någon gång, men jag ville skärma av media. Sedan uppstod väl ett "Greta Garbo-syndrom", som vi kallar det. Om man aldrig säger något blir jakten mer intensiv.
JÄMFÖR MED ZLATAN
Olsson fortsätter att prata om sina skadeproblem och poängterar att det är annorlunda för en friidrottare att uttala sig om skador än för en fotbollsspelare.
- Jag vill inte prata skit om lagsporter, men det är annorlunda för en fotbollsspelare. Om Zlatan har ont i en hälsena kanske han kan lira en halvlek och sedan byter de ut honom. Men om jag har ont i en hälsena så märks det mycket mer på mig när jag tävlar. När Zlatan väl har gått av planen så lever ju laget vidare.
- Det finns ju ingen som kan gå in och ta min plats, jag är ju ett eget företag. Det finns ingen reserv-Christian.
Olsson startar sin säsong den 2 februari då han ställer upp i Samsunggalan i Göteborg. Sedan väntar GE-galan i Stockholm den 10 februari.
Fredrik Jönsson - eurosport.se
