AFPKRÖNIKA. Halv två på natten före VM-semifinalen mot tyskarna för exakt 20 år sedan låg förstås hela det engelska laget och sov snällt i sina sängar.
Nej, det var fel.
Inte Paul Gascoigne.
När förbundsledningen till slut återfann sin nyckelspelare, var denne inbegripen i en nattlig tennismatch mot två (2) amerikanska turister på hotellets tennisbana och rusade fram och tillbaka längs baslinjen som en skållad babian.
"For fucks sake, Paul, vi har ju semifinal i morgon!" "Det är lugnt, jag ska bara avsluta det här setet." Resten kan vi. Visserligen föll England på straffar på en regntung Stadio Delle Alpi i Turin, men inte sedan 1966 hade Three Lions spelat bättre. Den nattlige tennisliraren Gazza var semifinalens dominant och bevisade en gång för alla att brittiska VM-spelare alltid mår bäst om de får tänka på annat än just - fotboll.
Vanlig sketen amatörpsykologi, förstås, eftersom pressen på just engelska landslagsspelare förmodligen är hårdare än på någon annan, speciellt när det kommer till gläfsande mediadrev, uppblåst nationalism och skev självbild.
När Fabio Capello inför VM 2010 deklarerade att nu, mina herrar, är det slut på ölrundor och tevespel, nu ska det för en gångs skulle koncentreras på fotboll och inte tequilahinkande, fick jag mina första föraningar om ett tuffare VM än de flesta anat.
Bra förhållningsorder för regelälskande tyskar, kanske. Men definitivt inte för den typiske brittiske fotbollspelaren; en antiintellektuell, snorrik, evig tolvåring som förmodligen tror att Goethe, Nietzsche och Bach är namn som kan komma att dyka upp på Tysklands avbytarbänk i afton.
"Hur känns det efter förlusten?" frågade en reportern den engelske kaptenen Stuart Pearce några veckor efter straffmissen i semifinalen 1990.
"Jo tack, jag börjar se moroten i slutet av tunneln." Att tvinga den typen av människor att sitta och häcka på hotellrummen, utan vare sig Playstation eller Newcastle Brown Ale, skapar snarast ett trauma.
De får för mycket tid att tänka. För mycket tid att grubbla. Och alldeles åt skogen för mycket tid att surfa runt på iPhonen och läsa vad pressen tycker om matchen som gick och matchen som komma skall.
Att Gazza laddade upp inför sitt livs viktigaste drabbning med att spela tennis var förmodligen ett genigrepp. Wayne Rooney borde göra något liknande. I hans kropp bor också en hundvalp och en kapplöpningshäst; ni vet, den där mixen av rastlöshet och nerver som bara kan hållas i schack om hjärnan hela tiden fokuserar på någonting mindre viktigt.
Sex, till exempel.
Jag har ärligt talat aldrig förstått förbundskaptener som tvingar sina spelare att leva i celibat i samband med stora turneringar. Minns att Senegal spöade skiten ur Sverige 2002 efter att ha gått på horhus. Eller att Bob Beamon gjorde sitt sensationella 8.90-hopp efter en helnatt med en brud på hotellrummet. Nej, jag propagerar givetvis inte för att John Terry & Co ska gå till fnask under VM. Men det finns ju flickvänner och fruar att flyga in. Wayne Bridges, till exempel.
Nej, nu blev det visst fel. Men min poäng går säkert fram ändå: Ska England lyckas besegra Tyskland i afton, är en av hemligheterna att Fabio Capello får sina krampande spelare att känna sig avslappade, ungefär som efter en lyckad älskogsnatt. Inför Slovenienmatchen upphävde han exempelvis sitt eget förbud mot ölrundor och ... ja, vi såg själva hur det gick.
Till sist en helt annan notering: Vad har hänt med de beryktade engelska huliganerna? Har någon sett en enda i Sydafrika? Har någon läst ens en liten n o t i s som handlar om britter som slagits på gator och torg i Kapstaden, Port Elizabeth eller Rustenburg?
Är de möjligen ute hela nätterna och spelar tennis med Gazza?
Petter Karlsson - eurosport.se
