Borell: Wenger är Flugornas herre

Arsenal-Barcelona och ni vet var jag står.

Jag står på Arsenals sida. Jag står också för en fotboll där lag vet att försvara sig. Jag tror mer på det nedbrytande i att släppa in ett mål än på det uppbyggande i att göra ett. Jag är helt övertygad om att man bygger ett lag bakifrån.

Jag undrar hur Arsène Wenger tänker. Jag vet hur hans företrädare tänkte. George Graham tog över Arsenal 1986 och förde klubben tillbaka till den absoluta toppen. Den topp det kändes som om Arsenal en gång för alla lämnat när spelfördelaren Liam Brady valde Juventus sommaren 1980.

Graham var helt säker på hur ett lag skulle se ut. Spelaren Grahams smeknamn "Flanören" (eng. the Stroller) är bevis på att tränaren Graham, en kreativ och inte speciellt hårt arbetande mittfältare, knappast hade låtit spelaren Graham få en plats i startelvan.

Wenger är lika säker på hur han tycker att ett lag skall se ut. Precis som Graham, beslutade sig Wenger i ett visst läge att satsa allt på ett kort och mer hängivet än någonsin att få Arsenal att spela på sitt sätt. Stort bollinnehav med stort tålamod, snabba passningar, kreativ bolldistribution och ett lag där spelarna flyter mellan mittfält och anfall.

Wenger är lika tydlig när det kommer till backlinjen. I ord kan den få innehålla både ledare och starka personligheter, men verkligheten är en annan. Efter Sol Campbell får backlinjen inte längre innehålla någon mittback med så pass stark personlighet att denne blir lagets centralfigur. I Wengers Arsenal är det armén som räknas. En armé där stora delar av startelvan känns som om det vore en och samma spelare om och om igen. Wengers klonarmé.

Fransosens syn resulterar i en backlinje befriad från de storväxta och fysiskt starka mittbackar vi vant oss vid från de brittiska öarna. Oviljan mot backgeneraler leder till att hans Arsenal kommer till spel utan ledaregenskaper i backlinjen. Wengers har dessutom en besynnerlig syn på hur ytterbackar skall spela.

Wengers hantering av försvarsspelet är intressant och avgörande i negativ mening för Arsenal. Det lag som en hel fotbollsvärld en gång kunde se till för att se hur man försvarar går längre och längre ner på rue Wenger. Och det är ett gäng gamla försvarsspelare som gör det. Wenger själv är gammal mittback och libero. Pat Rice, assisterande coach, är gammal storback med förflutet i Arsenals double-vinnande lag 1971. Boro Primorac, Wengers högra hand sedan mitten av 90-talet, är gammal mittback. Neil Banfield, reservlagstränare och son till scouten Tony med samma namn, är gammal mittback. Steve Bould, U18-tränare, är gammal Graham-mittback.

Graham fick med tiden hård kritik för sin förkärlek till mittbackar. Wenger och hans alla mittbackar måste få kritik för den försvarsväg man sett till att Arsenal slagit in på. Man känner att motståndaren alltid kan hota. Inte så konstigt när man ställer upp en backlinje utan ledare och inte har något emot kamikaze-svängar inåt i banan från naiva ytterbackar.

Jag blir förbryllad när jag ser resultatet av Wengers bygge. Det saknas inte talang, men det saknas rutin och det saknas styrning. Som en fotbollsversion av Flugornas herre. Idealism och entusiasm som går alldeles för långt. Hur Flugornas herre slutar? Verkligheten uppenbarar sig plötsligt i skepnad av en vuxen, en sjöofficer på ett förbipasserande fartyg. Arsenals vuxne gömmer sig på ön och är helt inställd på att fullfölja sitt experiment.

Kristian Borell - eurosport.se